Balansträning

Jag har alltid haft svårt att ha en sund relation till träning. Eftersom jag trott att jag måste se bra ut för att duga har jag piskat mig själv att träna. Dessutom har jag haft väldigt höga krav på mig själv att vara bra på saker, så när jag tränar har jag väldigt höga krav på hur det går.
Det är inte schysst något av det och jag har jobbat mycket med det. Tycker jag har kommit ganska långt med att träna det jag tycker är roligt och fokusera på att träna för att jag vill få mer energi, bli starkare och sova bättre. Jag har utvecklats massor i det. Men just nu har jag ett överfall i att inte trivas i min kropp för att den inte är perfekt och att känna mig dålig för att jag är otränad. Jag skäms lite för att skriva det för på ett sätt känner jag mig löjlig eftersom jag är ganska smal och andra personer som har större problem med sin vikt kanske har mer anledning att tänka så här. Men mitt problem är inte med min vikt. Det är med mitt egenvärde och hur jag behandlar mig själv. När jag i första hand tränar för att få plattare mage eller få bort celluliterna säger jag till mig själv att jag inte är ok som jag är nu. Det är inte sant. Det är elakt, och det är mina gamla rädslor som spökar. Det här är jag som tonåring som märkte att när jag blev smalare och köpte mer populära kläder så blev jag accepterad och fick vara med och killar blev intresserade av mig. Det är ju sjukt egentligen. Och jag vet bättre nu. Jag kan välja att inte vara offer för det som hände då. Lilla jag är rädd för att bli övergiven och utanför om hon inte ser ut på ett visst sätt. Men genom att göra så här överger jag mig själv. Och det är det värsta jag kan göra. För om någon annan lämnar mig kan jag komma över det. Men mig själv kommer jag fortsätta ha med mig och du kommer jag aldrig vidare och lilla jag kommer fortsätta vilja vara till lags och göra rätt för att passa in för att få bekräftelse utifrån för att jag själv inte ger mig den.

Så det ska jag göra nu. Ställa mig framför spegeln och säga att jag är värdefull och underbar. För att det är sant.

Nya utmaningar

Jag är i Spanien. Ska jobbar här i tre månader och har snart varit här i 3 veckor redan. Det är en stor utmaning för mig på så många sätt. Nytt boende, ny stad, nya arbetsuppgifter, nya kollegor, nytt land, nytt språk, ny kultur. Bara när jag skriver ned det där får jag en reality check på vad jag faktiskt gör nu.
Jag går emot så många av mina rädslor på en gång och det är inte konstigt att jag blir trött. För jag är trött. Väldigt trött. Har svårt att slappna av och lugna mig. Så kom jag ihåg att jag ju faktiskt har det här verktyget. Var längesen jag använde det regelbundet, men nu tror jag verkligen jag kommer ha nytta av det.

Vet nästan inte var jag ska börja...
Ok.
Jag kan inte spanska så bra. När jag kom hit kunde jag nästan ingenting och nu är det betydligt bättre men jag har svårt att ha konversationer, både att förstå och uttrycka mig. Det skapar olika problem för mig. Dels så känner jag mig lite utanför på jobbet. Folk är väldigt trevliga och förstående men socialt pratar alla spanska och ganska fort så då blir det svårt för mig att hänga med. Min självcentrering gör att jag tror att alla ser att jag inte passar in och inte förstår. Mitt katastroftänk och låga självkänsla gör att jag då tror att de tycker jag är tråkig och dum, antingen för att jag inte fattar eller för att jag åkte hit fast jag inte kan språket språket.
Varför skulle de tänka så? Det där är bara mina egna elaka tankar som jag låter få plats och trycka ner mig.

En annan sak med språksvårigheterna är att jag får svårare att göra ett bra jobb. Jag gör ju alltid bra ifrån mig. Ibland bara för att det är intressant och kul och för att man ska göra rätt för sig och ibland för att jag vill ha bekräftelsen för att jag är duktig och smart.
Men hur viktigt är det att mitt jobb här blir det bästa som någon har gjort? För det är ju de kraven jag har på mig själv... suck.. Sedan har jag ett väldigt fritt uppdrag som jag får lägga upp som jag vill. Jag blir lite osäker i det och tänker på vad som är "rätt" sätt och vad min handledare tycker att jag borde göra. Jag kan ju bara göra det jag tycker verkar vettigt och prova. Sen får jag väl be om hjälp om jag behöver det.

Jag är ju sjukt modig bara som gör det här! Det är ett stort äventyr och jag vill vara snäll mot mig själv och inte förvänta mig att jag ska vara bäst och lära mig jättesnabbt. För det är ju också en del i detta. Jag är smart generellt och har lätt för att lära mig, för att förstå saker och analysera. Men ett språk lär man sig inte så fort, det tar tid och övning. En del av mig skulle bara vilja hoppa till längre fram när jag kan bättre. Men då skulle jag ju inte få vara med om resan. Jag skulle inte få se min utveckling. Jag skulle inte få uppleva när jag försöker och lyckas bättre och bättre. Jag kanske säger något jättetokigt som är roligt och man kan skratta åt. Och jag kan se att jag klarar av det.
Kommer att tänka på Aviciis låt "So wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older. All this time I was finding my self.."
Grym text! Och jag kan verkligen känna igen mig i det. Jag vill också hoppa över. Ta bort det jobbiga, det som gör ont och bara vara med när det är roligt och bra. Då skulle jag inte lära mig. Men för att utvecklas behöver jag gå emot mina rädslor, och när jag gör det, som nu, så är det jobbigt. Jag blir osäker, känner mig ensam, orolig, trött, frustrerad. Det är inte konstigt. Men om jag inte vill uppleva konsekvenserna av att jag går emot mina rädslor så kommer jag inte kunna utvecklas heller. Då kommer de här rädslorna fortsätta att styra mig och hur jag lever mitt liv. Det vill jag inte. Absolut inte. Jag kan ha mina rädslor, se dem, minska dem kanske. Men de ska inte få styra. Min sponsor brukar säga att hon är jätterädd ibland, men hon gör det hon vet är rätt ändå.

Hela den här perioden är ju ett äventyr. Varje dag är ett äventyr och jag lär mig massor.
Väldigt skönt att skriva nu igen.
Jag är så jäkla modig! Så stolt över mig själv. Så stolt.

Urladdning

Ilska. Frustration. Vrede. 

Har inte haft en sån här urladdning på väldigt länge. Trött. Arg. Förvirrad. 

Kämpar så himla mycket. Och nu släpper det. 

Sätter så mycket press på mig själv. Prestation. Krav. Perfektion. Leverera. Var rolig. Var smart. Var snygg. 

Samma hopplöshet och desperation som i tonåren. Känner att jag inte kan leva upp till de kraven jag upplever att folk har på mig, de kraven som jag vet att det bara är jag som sätter upp. Måste vara perfekt. Annars duger jag inte.

Rätt kläder.

Rätt åsikter.

Rätt mål.

Rätt allt.

Jag fan orkar inte med det!

Men det finns inte. De här kraven finns inte. Det finns inga regler. Det finns inga rätt och fel. Det kan bli bra eller mindre bra. För mig. Vad som är bra för någon annan är kanske inte bra för mig. 

Känslan av att det inte kan bli bra. Att allting alltid kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig må bra. Jag kommer aldrig fungera. Jag är utanför. Jag är konstig. Jag är dålig. Jag är inte värd att älska. Förtjänar inte kärlek och att ha det bra. Hopplöshet. Frustration.

Mitt i de här känslorna finns kärnan till det som skapar problem för mig i livet fortfarande. I de här upplevelserna skapade jag min bild av världen och hur livet är. En hemsk grund för en ung människa att sätta sina värderingar och världsbild. Mina samlade erfarenheter skapar den jag är. För mig har vissa starka och hemska erfarenheter fått väldigt stor påverkan på hur jag ser på livet. Jag vill inte längre. Jag vill vara fri. Jag har känt det några gånger och det är där jag vill vara. Där det finns en mening. Där jag tar hand om mig själv. Där jag är ärlig mot mig själv. Där jag tar ansvar och behandlar mig själv med respekt. Jag är värd det. Jag är värd att må bra. Jag är värd respekt. Jag är värd att älskas. Snälla hjälp mig. 

Sitter i sovrummet. På vårt nya överkast i sängen som vi målat om. I öronen har jag Offspring - Americana. Den lyssnade jag massor på för att få utlopp för mina känslor i tonåren när jag bråkat med pappa eller nåt annat gjorde att desperationen blev för stor. 

Texterna är inte direkt positiva och handlar mycket om fel i samhället med vridna ideal, brustna drömmar och utanförskap egentligen. En känsla av att inte passa in i de normer och krav som finns. 

Have you ever buried your face in your hands
Cause no one around you understands 
Or has the slightest idea what it is that makes you be

Have you ever felt like there was more
Like someone else was keeping score
And what could make you whole was simply out of reach
Well I know

Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever

Falling, I'm falling

-----

Är tacksam över att jag hade den här ventilationskanalen när jag var yngre. Och nu också. Att jag ändå fick plats att få ur mig en del av mina fruktansvärda känslor av vanmakt och hopplöshet och aggression. Annars vet jag inte vad som hade hänt. 

Min en gång då jag hade bråkat med pappa när han var full. Jag hade provocerat fram nåt när jag märkte att han var full och jag tror inte ens att jag fick nåt tillbaka mer än hans martyrskap och likgiltighet. jag springer upp på mitt rum och sätter på den här skivan jättehögt och gråter helt okontrollerat. Släpper ut min frustration och ilska. Mamma kommer upp och försöker trösta. Försöker sänka musiken. Men jag höjer igen med fjärrkontrollen. Hon förstår inte varför hon inte kan sänka. Jag vill inte ha hennes tröst. Det är skit. Jag mår skit. Jag ventilerar ut det. Gråter och skriker. 

Trött. Så himla trött nu. Skönt att få ut det. Nu ska jag gå och träna på att kommunicera med min sambo. Hjälp mig med det. 

Tack!

Urladdning pappa

Helvetes jälva skit! 23 år. Just anlänt till landet jag ska plugga i ett år. Pappa ringer. Full. Ledsen. Förtvivlad.
Sporadiska minnen.

- Ja, men ha det så bra då. Ha det så bra. (Jag klarar mig inte utan dig. Vem ska jag nu leva för. Vi kommer aldrig mer ses för jag kommer dö innan du kommer hem.)

Ditt jävla as!!! hur i helvete kan man göra så mot sitt barn!? Det går bra för dig så då kan jag förlora dig och om du inte finns nära mig så har jag inget att leva för. Jag klarar mig inte utan dig. Du måste finnas här annars kan jag inte leva.
Fy fan!

när mitt barn har fått en chans till något roligt och utvecklande så försöker jag manipulera och skuldbelägga så att hon ångrar sig. Så att hon ska ta hand om mig istället för att leva sitt eget liv.

------

När jag bara tänker på det så blir det ju så himla tydligt att han är så förbannat sjuk! Ingen frisk människa gör så.

Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på Offspring - Americana. Väldigt lik en dålig kväll hemma när jag var i tonåren... Använder musiken för att få kontakt med mina känslor från då och få ur dem ur systemet. Men det är svårt, min rumskamrat kan komma hem när som helst och nån del av mig vill inte ha en ordentligt omgång för att jag kommer bli så trött att jag kanske inte kan gå till jobbet imorn. Men det är ju bara bullshit av sidan som inte vill ta i de där jobbiga känslorna, för om jag får ur saker ur systemet kommer jag ha mer energi överlag framöver.
Åh samtidigt är jag så himla trött. Hela dagen har det varit så. Jag kanske bara inte har kraft att få ur nåt idag. Ska hem i helgen, kanske jag kan ta bilen ut i skogen nånstans och skrika av mig..

Ska nog läsa lite i den bok jag köpte på mitt senaste Al-Anon konvent, "från överlevnad mot tillfrisknande".

Stolt att jag använder de verktyg jag har när så här starka känslor kommer upp igen. Skriver. Lyssnar på musik. Skriker i kudden. Slår i sängen. Läser bra litteratur.
Tack

Alkohol i mitt liv

Nu när jag mer och mer kommer i kontakt med mina känslor inser jag hur oskönt jag tycker det är när människor blir fulla. Inte sådär lite berusade utan när personligheten förändras. Alkoholen kan göra människor till andra personer. Inser att det är här en av grundrädslorna är med min pojkvän när han festar. Jag är rädd för att han ska bli en annan, att inte en sak han sagt gäller längre, att han beter sig som en annan person. Jag är helt enkelt rädd för att han ska bli som pappa. Att han ska gå in i sjukdomen. Rädd för att bli övergiven för alkoholen. Rädd för att den än en gång ska bli viktigare än mig. Jag vill inte vara med om det. Aldrig. Måste prata med honom om det här. Eller vill jag prata med honom för att kontrollera? Nej, jag måste förklara att jag inte kommer acceptera det. Att jag inte kan ha någon i mitt liv som jag inte kan lita på inte blir för full. Det gör så ont. Även om jag nog aldrig visat det direkt för att jag är för rädd för att ställa de kraven och ha ett bråk, så känner den lilla tjejen sig väldigt otrygg när någon runt mig är full. Speciellt när det är någon som jag vill kunna lita på och känna mig trygg med.

Hjälp mig vara ärlig.
Hjälp mig vara stark för mig själv

Ärlighet

Det finns ytterligare en sak som gnager och väcker obehag i mig. Det gäller mig pojkvän.
Jag vet inte om jag har rätt men jag tror att han inte varit riktigt ärlig mot mig. I em åker han hem och anledningen han sagt till mig är att han behövde plugga och hade någon han skulle göra det tillsammans med just imorgon, sedan kommer han tillbaka hit i morgon kväll. Men det var inte hela sanningen, det är en fest ikväll som han ska gå på med den här föreningen som jag skrivit om någon gång förut. Han är ju inte med där längre men ett par gånger om året är det tradition med aktiviteter och fester. Jag frågade honom igår om det var så att han medvetet inte nämnt det som en bidragande orsak till att han vill åka hem idag eller om det helt enkelt inte var det. Jag fick inte riktigt något svar utan han sa bara att det inte finns nån anledning för honom att inte säga det till mig. Han hade inte tänkt på det. Han fick det också att låta som att de skulle ut dit "en sväng bara", vilket nog är en underdrift.

Jag tror att han kan undvika att nämna den här festen för att han vet att jag tycker det är jobbigt när han festar, speciellt med det här gänget. Jag har förklarat hur det triggar liknande känslor som när pappa var full, han väljer alkoholen före mig. Ibland reagerar jag inte men ibland är det väldigt starkt och jag går igång på alla cylindrar och undrar hur mycket han ska dricka och hur länge han ska vara ute. Jag beter mig som när jag var liten. Som en alkoholisthustru. Det är skrämmande. När jag berättade för honom om det här så erbjöd han sig att inte berätta när han skulle gå ut, för att liksom lindra för mig att inte behöva ha de känslorna. Jag sa att det ju blir jättefel, vi ska kunna vara ärliga mot varandra. Jag behöver träna på att hantera de här känslorna. Rädslan för att bli övergiven. Föreställningar om att han blir en annan person. Att han ska vara otrogen. Att jag ska förlora honom. Pappa blev en annan person när han drack. Då var ingenting heligt och löften kunde brytas hur lätt som helst. Det är det jag är mest rädd för. Att han ska förändras. Bli en annan person. En person som inte längre vill vara med mig. Eller bara en elak person.

Det finns ju två delar i det här som behöver hanteras på nåt sätt. Dels att han inte känner att han kan vara ärlig. Och dels att jag behöver lära mig att hantera de här känslorna som det väcker.
Problemet som blir är ju att när han skruvar ner sanningen lite eller undanhåller och jag inser det så väcker ju det misstankar. Då kommer känslor av besvikelse och att ha blivit lurad. Han säger något för att jag ska vara lugn och sedan gör han något annat. Det känns inte ok.

Hjälp mig se klart på situationen.
Hjälp mig att hantera de här känslorna.
Hjälp mig att agera.

Nya utmaningar

Har precis flyttat in i en ny lägenhet och på måndag börjar jag ett nytt jobb. Jag har slutat studera och ska gå in i arbetslivet. Mycket som är nytt och mycket som jag inte har kontroll över. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig orolig i kroppen och lite nervös. Vad vill jag egentligen? Kommer det bli bra? Vilka är de andra i gruppen? Vad kommer jag få göra? Det är säkert något som kommer kännas fel.
Suck.

Fram tills nu på slutet har jag känt mig lugn inför det. Sett fram emot de möjligheter jag har och att det kommer bli bra. Men ju närmre det har kommit ju mer har det lilla fröet av oro vuxit. Sedan är det ju lite kaos hemma nu precis när jag har flyttat in. Mycket som behöver fixas och många beslut som ska tas. Vill få allting klart direkt så att det är ordning och mysigt. Men det funkar inte så. Dessutom så vill jag ju ta mig tid till att känna in hur jag vill ha det innan jag bestämmer vad jag ska köpa och fixa. Tränar på att känna att det är ok att det är lite rörigt hemma och inte fixat. Det är mysigt ändå och jag kommer få fint sen. Känna att det är ok att det tar lite tid.

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här och det är nog för att det har varit väldigt lugnt. Har inte haft behov av att använda mig av skrivandet för att sortera i mina tankar och prata med mig själv. Är nöjd med att jag tog till det nu när jag kände att jag behövde det igen. Har haft lite skuldkänslor, om man nu kan kalla det det, för att jag inte varit så aktiv här på senaste. Konstigt eftersom bloggen endast ska vara till för mig själv. Så det kan jag ju sluta med.

Tack för vägledning och verktyg