läkande

Jag vill inte. Jag vill inte. Lilla jag sitter i hörnet här bredvid och tjurar. Hon försöker straffa mig genom att hålla sig på avstånd och agera ut sina känslor. Hon är arg.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Det känns som det är så mycket som är fel med mig. Så mycket som behöver ändras för att det ska bli bra. Så många svåra saker jag måste göra. Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd för att det ska göra ont. Jag vill inte det. Jag vill inte att det ska göra ont mer. Det har ju gjort så mkt ont redan. Räcker inte det? Räcker inte det? Jag vill inte vara här. Jag vill inte känna allt det här. Jag vill inte vara rädd, orolig och ledsen. Jag vill bara vara glad och ha ett vanligt jävla liv. Varför kan jag inte få ha det?

Jag vet. Jag vet. Berätta för mig om smärtan.

Det känns övermäktigt. Det känns som jag ska gå sönder. Som att jag ska gå under. Jag ser ingen mening med det. Det kommer ändå bara bli skit. Det kan aldrig bli bra. Just när jag trodde att det var bra. När jag uppnått det jag kämpat för och längtat efter så måste det tas bort. Varför kan inte jag få ha det bra.

Jag vet. Jag lyssnar.

Jag orkar liksom inte en gång till. Vi har väl lidit tillräckligt. Kan det inte bara få vara bra nu. Kan jag inte bara få vara lugn och trygg nu.

När hade du den här känslan senast.

Igår. I förrgår.

När hade du den här känslan första gången. Visa mig.

....


tack

Förnekelse

Denna lömska sak. Jag är glad att jag får hjälp att bryta igenom det, annars vore det omöjligt. Min sponsor hjälper mig massor och att höra sanningar från andra. En del av förhållandet med min sambo är falskt. Vi har skapat en jargong eller mentalitet eller vad man ska kalla det som är skämtsam och kortfattad. Det blir tryggt för oss båda för vi slipper se problem och visa oss som vi är. Ibland är det annorlunda, men ofta överger jag mig själv för att gå in i den där rollen som jag skapat. Nu ser jag den och behöver acceptera att det är så det är. Tror det är därför jag gråter mycket just nu. Förnekelse börjar släppa och jag kan även med känslan vara där och se det jag gjort. Hur jag har övergivit mig själv och även min sambo. Inte visat mig själv som jag verkligen är utan hela tiden lagt på ett lager som döljer. Inte sagt vad jag känner och tänker och tycker om en del saker. Inte velat ha konflikt. Inte velat riskera att han ska lämna mig.
Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde i mitt förra förhållande, även om det här ändå är ett stort steg i rätt riktning på många sätt. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och försökte kontrollera saker som jag inte hade någon makt över. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjort i sociala sammanhang en stor del av min uppväxt och som jag fortfarande gör ibland, även om det inte alls sker lika ofta som det gjorde innan jag började jobba med mig själv.
Men det här sättet att hålla nere mitt verkliga jag för att vara till lags och slippa bli övergiven, det är verkligen mitt största problem och det som gör mig själv och de runt mig mest illa. När jag gör det bekräftar jag den falska sanningen som jag lärde mig när jag var liten, att jag inte är värd att älskas för den jag är innerst inne. Att det finns något fel på mig som är så hemskt att om de runt mig skulle veta så skulle de inte vilja vara nära mig. Men det här är ju inte sant. Det är inte sant. Och väldigt ofta idag kommer jag på mig själv med att känna mig väldigt bekväm med att vara jag. Att jag till och med tycker att jag är modig, vacker, omtänksam, snäll, ödmjuk, ärlig och rolig. Den här sidan av mig växer och jag är så tacksam för det. Kanske är det också därför som jag nu har börjat våga bryta igenom förnekelsen.
"We accept the love we think we deserve."
Jag har börjat tycka att jag är värd mer och då ifrågasätter jag det jag har. Det är ju faktiskt något väldigt fint. Jag ska fortsätta våga prata om det jag känner. Våga känna mina känslor. Våga bara vara i dem utan att fly in i något eller tänka för mycket. Våga bryta ihop. Våga stå stilla. Och våga gå om det är det som behövs.
Min högre makt gör för mig det jag inte kunnat göra själv.
Min sponsor var här på besök en helg i höstas och det gav mig en tankeställare om vissa saker. Jag har en terapeut genom jobbet som jag kan prata med.
Min högre kraft ger mig det jag behöver. Kanske inte alltid det jag vill ha, men det jag behöver. Det är jag så tacksam för. Så innerligt tacksam. Och jag är tacksam för att jag kan se det. För jag behöver tilliten. Jag behöver verkligen den nu.
tack

Hej offer

Senaste dagarna har jag hamnat in i min offerroll igen. Den är välbekant och skön. Jag får tycka synd om mig själv och låta de känslorna projiceras på de runt mig. Världen är dum och jag är liten och försvarslös och behöver någon som kan hjälpa mig, rädda mig, ta hand om mig. Lilla tjejen i mig vill ha sin mamma och pappa som ska komma in och fixa. När hon var liten kunde hon inte lita på dem. De kunde inte komma in och göra det. Eller, i vissa fall gjorde de det så mkt att jag inte lärde mig att ta hand om mig själv. De kände skuld gentemot mig vilket betydde att jag kunde manipulera för att få det jag ville. Och oj, vad jag har manipulerat. Alla i min omgivning. Jag har ju tjänat på det. Sluppit undan saker och fått hjälp mer än jag egentligen behöver. Det har hjälpt mig. Det har varit en användbar strategi. Det är inte konstigt att jag har den så nära mig.
Men när jag gör så blir jag ansvarslös, och utan ansvar kan jag inte förändra något och jag kan inte lära mig och utvecklas.
Jag vet vad jag ska göra här. Jag ska bara le åt den. Tacka den för att den försöker skydda mig och sedan göra annorlunda. Så det gjorde jag nyss. Tillbaka till perspektiv. Ut och gå en sväng. Städa undan lite. Fixa lite praktiska saker som bara drar energi sen om jag inte gör dem. Vad snäll mot mig själv genom att aktivt bädda schysst för mig själv. Göra ansträngningen nu istället för att behöva göra mkt mer imorgon. Jag är värd den ansträngningen. Jag ska inte förvänta mig att någon annan gör den. Den är min och jag mår bra av att gör den för att jag känner att jag gör någon för mig.

Tack

Stå kvar

Jag är orolig. Jag tycker det är svårt att vara i det här nya. Att vara nära mina känslor och samtidigt vara nära min sambo. Det är som att jag bara kan göra ett av dem samtidigt. Om jag känner något tungt så behöver jag distans till honom för att känna det och när jag är nära honom så kan jag inte känna in mina känslor så bra. Min kontroll håller på och "räknar ut" vad som ska hända. Gärna kommer den fram till det som min katastroftankar målar upp. Men jag ska inte gå in i det. Jag ska stå stilla. Jag ska bara stå stilla. Jag vet att det mina överlevnadsstrategier är räddast för inte är farligt. Det skulle göra ont, kräva mycket energi och vända mycket av mitt praktiska upp-och-ner. Men jag skulle inte dö. Jag skulle sörja och behöver bygga uppnytt runt mig. Men jag skulle klara det. Endel av mig känner att det faktiskt skulle vara skönt. Skönt att vara ensam och bara tänka på mig själv. Ensam och bara kunna vara i mg själv. Kanske blir det så. Jag vet inte det än. Det jag vet är att det är ok att känna så. Det är ok att jag tänker på det lite som att det skulle vara skönt emellanåt. Det kan ju också vara så att det finns en flykt i det. Det är enklare att vara själv än tillsammans med någon. Men om jag vill ha någon kärleksrelation så måste jag ju vara nära någon och då vill jag stanna här ett tag och ge det en chans nu när jag har börjat vara ärlig.
Så får vi se.
En dag i taget.
En liten stund i taget.
Jag är det jag sa vara.
Allt är väl.
Allt är som det ska.
Jag har det jag behöver.
Det är när jag är som mest vilse som jag bryter ny mark. Det är då min förståelse och insikt växer. Det är då min tillväxt tar raketkliv. Växtvärk brukar min sponsor säga.

Gud, jag är maktlös inför den här rädslan för att bli övergiven. Jag är maktlös inför kontrollen över mina känslor. Hjälp mig.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

hjälp mig.
tack.

Ny situation

Senaste veckorna har verkligen varit tuffa. Känslomässigt känner jag mig mörbultad. Jag och min sambo är i nån typ av limbo lite nu. Vi hade ett bra snack i onsdags kväll och vi har båda saker att jobba på och fokusera på. Jag tror vi båda kom till någon slags acceptans att om det tar slut så är det säkert så det ska vara. Jag kunde väldigt ärligt och utan att anklaga eller manipulera säga vad jag ser hos honom och hans familj. Och jag kunde säga hur det känts för mig att inte bli insläppt, så att han ser vad han sårat mig under de här åren. Ser vad som är konsekvensen av hans beteende. Han har börjat läsa lite böcker för att förstå sig själv lite bättre.

Igår läste jag lite gammal jag skrivit och hittade av en slump tankar på vårt förhållande från 5 år sen och att jag var så rädd för att säga vad jag kände att jag övergav mig själv. Jag tog upp vissa saker lite grann, men inte ordentligt. Men mycket av mönstren från mitt tidigare förhållande syns där. Vill inte visa mig svag och behövande för att skydda mig. Det gjorde ont att läsa det. Och det är nog bra. Jag ser vad jag gjort mot mig själv. Det ger mig villighet att förändras. Min kontakt med lilla mig har verkligen utvecklats av det här. Jag känner henne liksom starkare och närmre. Hon har vågat visa mig känslorna och jag har stått kvar i dem även om det gjort väldigt ont. Kände verkligen att hon testade mig. Och jag stod kvar. Just att stå kvar är ett mantra som jag haft med mig. Stå kvar. Stå kvar i känslan. Inte springa från den. Inte skyla över den. Inte heller lämna min sambo utan stå kvar och säga vad som är sant för mig. Våga stå kvar och stå upp för vad jag vill och våga se om jag kan få det. Inte bara dra när jag ser att något inte fungerar, utan stå kvar och våga visa mig. Det är modigt. Faktiskt bland det modigaste jag gjort.

Är väldigt stolt över mig själv och behöver nu verkligen vara nära mig själv. Vara ärlig och ta hand om lilla mig. Låta känslor av sorg och annat komma upp och vara med. Så får vi se hur det blir med mitt förhållande. Jag ska ge det lite tid och våga vara mig i det. Lämna över honom och hans resa. Lämna över min rädslor för övergivenhet. Lämna över mitt kontrollbehov.

tack

Slut?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Har så mycket känslor och tankar som bara snurrar. Har rint en programvän och fått dela av mig och det var skönt. Min sponsor jobbar så jag får inte tag i henne.

Min sambo var med mig på ett möte igår. Jag insåg att jag hade byggt upp en bild och förhoppningar om att han skulle känna igen sig och se att han också är ett vuxet barn. Men det gjorde han inte. Han tyckte det kändes fint för att han förstår lite mer vad jag gör, men han känner inte igen sig. Och han känner inte att han behöver gå på den typen av möten. Han är beredd att prata om saker mer och jobba för vårt förhållande på det sättet. Analysera sina beteenden och träna på att prata om sina känslor.
Jag känner mig jätteförvirrad. Jag ser hur mycket jag har varit oärlig genom att inte visa mig själv och säga vad jag tänker och känner. Det gör ju också att man inte får någon djup relation. Som ju är det jag känt att jag saknat. Fan det är ju inte konstigt att jag inte känner att jag känner honom på riktigt om jag inte visar mig på riktigt. Bajs. Suck. Jag älskar inte mig själv tillräckligt för att tro att han skulle stanna om han visste vem jag verkligen var.

Eller så är det bara så "enkelt" att jag inte har rätt känslor för honom. Om jag inte älskar mig själv, hur kan jag då älska någon annan?

Jag vet inte vad som är sant och inte. Det finns så mkt fint i honom och mellan oss. Hur kan allt det inte vara sant?

Programvännen jag delade med nyss påminde mig om de tre A:na; Awearness, Acceptance, Action.
Vi hoppar gärna från Medvetenhet till handling. Det är svårt att vara i känslan och komma till en acceptans av hur det är. Men om det inte finns acceptans innan handling är det lätt att handlingen görs med upprörda känslor och att det inte blir bra.

Nu landar det ändå ett lugn i mig. Oavsett vad som händer så vet jag att jag klarar mig. Jag är precis där jag sa vara. Jag får inte mer än jag klarar av. Jag har det jag behöver.

Jag är fortfarande förvirrad. Behöver verkligen prata med min sponsor. Men på nåt sätt blev jag lugn i det. Det kanske är acceptans och tillit som kommer. Allt kommer att bli bra.

tack

Nygammal utmaning

Känner mig tom och som en bomb samtidigt. Har väldigt svårt att vara i mina känslor nu. Jag har tvivel på mitt förhållande igen. Och det känns som att någon har dragit bort ett skynke som varit framför mina ögon när det gäller min sambos familj. Jag ser saker där som jag förut inte kunnat eller velat se. Har tyckt att det har varit så skönt att vara hemma hos dem och verkligen varit glad över den nya familjen jag fått. Är allt det en lögn? Kan det vara det? Eller är det jag som svartmålar verkligheten nu... Jag vet inte. Har försökt ringa min sponsor men fick inget svar. Ska försöka snart igen. När jag bara sitter med mitt eget huvud så skenar tankarna och det slutar med att jag aldrig kommer få barn. Rädslan för att bli ensam och övergiven är så stark. Men jag är ju inte ensam. Jag är med mig själv och min högre kraft. Jag är aldrig ensam.

....

Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.

Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.

Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.

Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.

Tack.