Samtal med lilla mig

Hej, mår mår du?

Jag är lite trött. Och lite rädd. Känns som jag bara gör fel hela tiden. Känns som jag är fel.

Jag vet. Det är svårt just nu. Jag gör så gott jag kan. Det här är nog en av de mest prövande situationerna vi varit i en så länge. Eller inte själva situationen. Men att göra annorlunda i den. Vi håller ju på och lär oss vet du.

mmm.

Tänk på igår med Lisa. Att vi såg hur mycket som har hänt. Vilken kunskap vi utvecklat. Jag är så tacksam och glad att du pratar med mig så mycket nu. När du gör det så blir det lättare för mig.

ja, det känns bra för mig med. Men du lyssnar ju inte alltid.

Nej, jag vet. Jag är ledsen för det. Jag är inte så bra på det här än. Jag tränar och försöker och gör så gott jag kan. Jag lyssnar nu om det är något du vill prata om.

Ja, med honom. Det känns som om jag ofta inte får vara med då.

Tack för att du säger det. Jag vet att det är svårt. Jag älskar dig.

ber om mod

Gud, hjälp mig att släppa kontrollen. 

Hjälp mig att känna tillit.

Jag är så rädd. Jag är så rädd. 

Men jag gör det ändå. Jag gör det ändå. Jag klarar det här. Jag kommer inte att dö. Jag kommer inte gå sönder. Jag är inte ensam. 

Jag är buren. Jag har alltid någon med mig. Jag har massa fina vänner som jag kan vara med. 

Jag har mig själv att vara med. Jag har min sponsor. Jag har min högre kraft. 

Precis nu plingade det till i min telefon från en vän som undrade om hon kunde ringa. Precis rätt tajming. Någon hade ett finger med där.

Tack

acceptans?

Jag var på möte igår och efteråt var det som att nåt ramlade ner i mig. Någonting landade. Eller började landa iaf. Jag tror det var en förståelse och acceptans för att jag ju faktiskt inte kan eller vill vara ihop med min sambo om det inte ändrar sig mellan oss.
Det r väl den där berömda halvmetern. Den längsta i världen. Den som något ska vandra för att gå från hjärnan till hjärtat. Från medvetenhet till acceptans och djup förståelse.
När jag vandrade hem blev jag ganska lätt t o m.
Men sen när jag kom hem blev jag väldigt ledsen. Jag ser vad jag skulle gå ifrån och att jag skulle såra en jag tycker väldigt mycket om.
Jag försökte hålla nere för att kunna få tid att smälta för mig själv. Men när min sambo frågade vad det var så såg jag det som ett tecken och sa som det var.
Han blev såklart ledsen och sa att han tycker att det är stor skillnad och att han tänker mycket mer och vill öppna upp sig. Men han är nog ganska medveten om att det inte kommer ut. Jag sa att jag inte märkt så stor skillnad.

Sedan öppnade han sig och pratade lite om det han tänkt på. Lite om hur han ser på sitt liv och vad han gör jämfört med vad han vill göra och hur han tänker om sig själv.

Jag frågade verkligen om han ville öppna sig och gå den vägen. Jag tvivlade lite på att han genuint vill det och gör detta för att han tycker om mig.
Han sa att han vill det och verkade mena det.

Jag är rädd för att förlora trygghet och min stabila punkt. Att börja om och flytta och ha det rörigt. Jag är också rädd för att inte ge det här en riktigt ärlig chans. Men om jag tänker med tillit på det så ser jag ju att om det är meningen så kommer det bli. Om jag gör slut fast vi är menade så kommer vi att hitta tillbaka senare.

Det jag behöver känna in nu är hur mycket tid jag ger det här. Eller nej, det behöver jag inte bestämma. Det känns väldigt konstigt att bestämma en tid. Jag behöver känna in en dag i taget om det är dags att gå eller inte.

Vill acceptera

Gud, ta det. Alltihop. Jag orkar inte ha det längre. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte. Jag vill inte.

"vad jag än känner så är det ok" Det var bland det första jag kommer ihåg att min sponsor sa till mig. Acceptera min känslor. Acceptera. Låta vara. Och här är jag 5 år senare och vill inte göra det. Känner mig dålig som inte kommit längre. Slår på mig själv för att jag är där jag är. Alla mina överlevnadsstragier är triggade. Och jag är helt maktlös. Helt maktlös. Jag kan verkligen inte göra något annat än att acceptera. Jag har försökt allt jag kan. Ingenting fungerar. Jag måste bara ha tillit och acceptera där jag är. Acceptera att jag inte kan tänka ut den här situationen eller kämpa mig frisk. Jag ska bara lämna över. Släppa taget. Göra plats för min högre kraft att göra det den ska göra.

Jag ska lyssna på mina behov. Be om hjälp. Använda mina verktyg. Ge mig själv väldigt mycket kärlek. Ge mig själv ömhet och perspektiv.


Jag är där jag ska vara. Jag får allt jag behöver. Allt är väl. Allt är som det ska, Allt är väl. Allt är som det ska. Allt är som det ska.


Gud befria mig från rädslan för att släppa kontrollen över mina känslor. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Ge mig acceptans.

tack.

fredagssamtal

Trött. Arg. Frustrerad. Ledsen.
Jag orkar inte.

Jag vet att du är rädd. Vad är du rädd för?

Att gå sönder. Att såra. Att bli ensam. Att göra fel. För att känna hur ont det här gör. Jag vill inte det. Jag orkar inte. Jag vill bara vara glad. Varför kan jag inte få vara det? Jag är arg på livet. Varför ska det vara så jobbigt.
Varför fanns du inte där då? Varför lämnades jag ensam med alla mina känslor då? Varför får inte jag ha det bra? Varför måste jag ha det så här? Det är inte rättvist.


Jag vet att du känner så. Det är ok. Du gjorde precis så gott du kunde. Jag är så glad att du gjorde det. Vi hade aldrig varit här annars.
Tror du att du skulle kunna börja lita på universum och vår högre kraft? Tror du att du skulle kunna tro på att du är älskad och menad att vara precis den du är? Vi kanske inte förstår riktigt varför just nu. Vi kanske aldrig förstår det. Men vi kan tro att det är sant. Vad tror du?


Jag vill men jag vågar inte.

Jag vet att det är läskigt. Men vi är vuxna nu. Inget farligt kan hända längre. Ingen kan överge oss. Utan vi själva. Ingen kan skada oss på samma sätt som då. Vi överlevde. Vi klarade oss. Men nu vill vi ju leva också. Du vill ju också leva. Jag älskar dig. Jag finns här. Jag är inte perfekt och vi håller på och lär hos ett nytt sätt. Jag kommer göra fel. Det kommer hände jobbiga saker. Men ingenting kan skada oss egentligen på djupet. Universum kommer att ta hand om oss. Om du är ärlig så kan du också se det. Vi kan lita på att vi får det vi behöver utan att vi ska styra och bestämma.

Det känns jätteläskigt att släppa kontrollen. Speciellt när du inte är närvarande. Då vill jag inte vara ensam.

Jag vet, Men du ser ju också att jag tränar och försöker. Det har ju hänt jättemycket bara senaste året, eller hur?

Mmmm. Det har det faktiskt.

Lita på processen. Det kommer att bli bra. Ibland är det tufft och det är lätt att bara titta på problemen. Men det har hänt väldigt mycket. Så hjälp mig så att vi kan göra det här tillsammans. Jag behöver din hjälp. Det är du och jag ihop.

Mmmm. Jag tycker ju väldigt mycket om när vi är tillsammans och har roligt.

Hela smärtan

Jag känner smärta för att jag lever. Genom att känna smärta utvecklas jag. Det är inte farligt. Jag är inte mina känslor. Jag känner mina känslor. Min smärta ger mig information jag behöver för att utvecklas.

suffering is when you add painfull meaning to pain.
meaning of the self-destruct button
how to heal the emotional body

sitt med smärtan
visualisera smärtan
hur ser den ut
när börjar den
när tror du den ska sluta

vart finns den
vart finns den inte

if it could speak what would it need, what would it say

När kände jag den senast

När kände jag den första gången
Hela det?


smärta - födsel - födas på nytt

vad som hände innan jag minns

Igår läste jag i en bok om barns utveckling att det som händer redan när vi är foster påverkar oss resten av livet. Att övergivenhet, otrygghet och faror sätter djupa spår i vår utveckling. Den första tiden i livet ska ge oss grunden för att kunna utvecklas och som allt annat ska bygga på. Om man pratar yogisk filosofi, som den här boken är inriktad på, så är det lätt att man överger sig själv. Flyr från kroppen och känslan och de lägra chakrana blir outvecklade och istället får man en överfokusering på de övre. Att man blir väldigt tänkande, analyserande, orolig, etc. De tog upp ett exempel med kvinna som kände att hon inte deltagit i livet på riktigt. Att hon liksom inte hade en plats här och vågade vara delaktig. Det där känner jag igen så mycket. Jag har ofta stått utanför och tittat på. Undermedvetet tänkt att det där ser ju kul ut, men det är inte för mig. Jag får inte göra sådana saker. Första chakrat är kopplat till att känna rätten att vara här och att få ha.

Jag ska prata med mamma lite om hur det var medan hon väntade mig och hur det var i början. Som jag har tänkt började det dåliga när jag var runt 6-7 på riktigt. Men jag förstår ju att det säkert har funnits dysfunktion även innan. Jag bara kommer inte ihåg något specifikt, än iaf. Det kanske kommer, om det ska göra det. Mamma har sagt att de inte var riktigt ihop när hon blev gravid och att det fanns osäkerhet om de skulle behålla mig eller inte. Mycket möjligt att mamma då var orolig och kanske rädd och stressad. Kanske var de inte heller de bästa föräldrarna under de första åren, förmodligen inte.

Det känns verkligen som att det var meningen att jag läser den här boken just nu som jag också inser hur mycket flykt och kontroll jag använder. Min högre kraft och universum håller koll på det där. Jag behöver inte göra det.

Det som är lite intressant är att jag just nu analyserar och tänker om att jag analyserar och tänker... Jag har haft stor användning av de här beteendena. De har gett mig mycket; bekräftelse, status, jobb, pengar, insikter, skydd, lugn. Det har jag behövt.

tack