Sidor

onsdag 31 oktober 2012

göra rätt

just nu går jag i funderingar kring en sak jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. I tisdags hade vi första föreläsningen i en kurs och det ingår grupparbeten och jag hade redan i förväg snackat ihop mig med två nära kompisar om att jobba ihop. Det är tänkt att man ska vara tre eller fyra och det verkade som att alla hade grupper i den storleken. Men en kille hade ingen grupp och det är en kille som är lite annorlunda, äldre och som jag i och för sig aldrig pratat med men som på föreläsningar ställt lite konstiga frågor och jag uppfattar honom som lite jobbig och osmidig. När jag känner efter så kommer det upp utanförskap från högstadiet då jag har haft liknande situationer. När det blir tydligt att det är så att ingen vill ta in honom i sin 3-grupp får jag upp en väldig konflikt. Att antingen stänga av och inte låtsas om honom och tänka att det löser sig och att det skulle vara väldigt mycket skönare att ha den grupp som vi redan hade än att ta in en till som jag är lite osäker på hur han är att jobba med. Andra alternativet, att göra annorlunda, är att bjuda in honom i vår grupp. hur farligt kan det vara liksom? Det är två gruppuppgifter vi ska göra ihop och även om det nog skulle gå lättare bara vi tre så gör det kanske inte så mycket om vi är fyra. Det kan ju också göra att det blir bättre och fungerar jättebra. Men den andra sidan vill liksom inte ta risken. Man har så mycket att göra och det som är viktigast är att man jobbar med personer man trivs med och har en grupp där det flyter på. Men vill ha en smidig grupp med personer som man vet var man har dom så att man sliper överraskningar av formen att saker inte blir gjorda eller tar för mycket tid. Konflikter och irritation är väldigt energikrävande, skulle göra vardagen mycket jobbigare och det redan pressade schemat skulle kännas mycket jobbigare. Men fan, här har jag ju en möjlighet att göra annorlunda och det kan ju vara värt det bara för att den här personen inte ska behöva känna så som jag vet att det känns. Om det då blir lite krångligare gör kanske inte så mycket. Fan, be the bigger man liksom.
Vi har föreläsning imorn igen och om han inte har någon grupp ska jag ta initiativ till att han ska få vara med oss.

Hjälp mig att inte vara egoistisk och att våga göra annorlunda.

måndag 29 oktober 2012

Växer

Konventet jag var på i helgen var i en stad där jag har ett par gamla vänner. Vänner jag inte träffat på länge och som jag och min förra pojkvän umgicks mycket med för länge sedan. Jag har aldrig berättat något om min bakgrund för dem och när jag nu ville be om att få bo där under helgen kände jag att det var dags. Och jag är så imponerad av mig själv och hur jag kan uttrycka mig och berätta om vad som hänt de senaste åren och om pappa, utan att skämmas eller ljuga. kändes väldigt fint att få dela med mig och låta dem få veta samtidigt som jag högt och tydligt sa till mig själv och den lilla tjejen att det inte är mitt fel och att jag är modig som gör detta. Jag fick väldigt fin respons också för de frågade lite och sa att de var imponerade av att jag tagit tag i det och verkade stark. Stolt!! Jag berättade verkligen som att det inte är något konstigt och utan att be om ursäkt eller ta på mig någon skuld. Så himla stolt! Och det här programmet fungerar verkligen. Fatta att jag gör det här för mig själv! =)

Tack!

Mitt 1:a ACA-konvent!

I helgen var jag på riksmöte och konvent. Har aldrig varit på något sånt förut. Hela lördagen och en bit av söndagen var det fullt med möten med olika teman. Och så mycket människor och delningar och tankar som nu rör sig i mitt huvud. Den största och tydligaste är kärlek och hopp! Det sista mötet i söndags var så fint. Så fina människor i många olika skeden i sitt tillfrisknande. Vissa i sina första tankar och smärtan och förvirring och vissa med 25 år i 12-stegsprogram och mycket hopp och erfarenhet. Så många öden och individer som inte känner varandra men ändå delar så mycket kärlek och styrka. Häftigt!

Temat på det första mötet var osörjd sorg och här finns mycket att ta upp. Jag kommer mycket att tänka på att jag har sörjt hela mitt liv men inte förrän jag hittade ACA kunde jag sörja rätt sak. Jag har alltid gråtit lätt och sökt mig till sorgliga filmer och böcker för att få utlopp för det stora svarta jag burit på. och jag har gråtit i förtvivlan när hopplösheten kommit, ofta för att någon ska se mig och rädda mig. Men nu gråter jag för den riktiga sorgen som jag har. De gånger jag blivit övergiven, sviken, kränkt. Det av min barndom som jag förlorat. De gånger ingen sagt ifrån. Alla gånger jag slagit på mig själv och varit elak mot den lilla tjejen. Och alla saker och händelser som jag inte varit närvarande i för att mina rädslor förstör. Och när den här äkta sorgen får komma fram och jag säger till lilla tjejen att det är ok att vara ledsen, då märker jag också att det läker. Jag läker. Men jag kan inte göra det genom att förneka och trycka undan. Jag måste bearbeta och acceptera för att läka.

Nästa möte behandlade andliga principer. Jag visste typ inte vad det var egentligen och det var därför jag gick dit. De viktigaste är ärlighet, villighet och ödmjukhet. Här är jag fortfarande ganska lost. Men jag har ju börjat jobba med min ärlighet, både mot mig själv och andra. Det är svårt för det har varit så automatiskt att ljuga. Mina föräldrar visade inte att det var viktigt att tala sanning. Det lönade sig sällan att vara ärlig för då kunde man bli bestraffad eller förnekad. Vad gäller villighet så har det nog länge funnits en glöd i mig att jag vill göra rätt sak. Har haft en kompass i mig och inte gjort de värsta valen. Dessutom har jag tagit många initiativ till att våga gå framåt och fortsätta tillfriskna. Däremot kan jag nog behöva tänka på att jag faktiskt måste förstå att min villighet kräver uppoffringar och att jag vågar agera. Om jag är ärlig i min villighet att tillfriskna kommer det gå bra. Sen har vi ödmjukhet. Oj, oj, jag visste nog inte ens vad det betyder. Nu börjar jag förstå lite i alla fall, och för mig handlar det om att acceptera och erkänna vad jag kan påverka och förändra och vad mina resurser räcker till. Till exempel kan jag visa ödmjukhet genom att erkänna att jag inte klarar det här själv. Jag behöver ACA, min sponsor och min högre kraft för att fortsätta på den här bra vägen. För att förstå mig själv bättre och få styrka och hopp.

Temat på nästa möte var "att inte lita på någon". Här finns det mycket att jobba med. Jag har ju väldigt svårt att lita på min pojkvän. Lita på att det han säger är sant och att han verkligen älskar mig och svårt att inte tro att han ska svika mig eller vara otrogen. Har egentligen svårt att lita på alla som jag har nära och ibland kommer tvivel upp, främst för att de inte ska tycka om mig egentligen. En vän som var med mig på konventet berättade för mig hur hon hade ändrat sitt synsätt på detta lite och istället för att jobba för att lita fullt ut på alla så fokuserar hon på sig själv och sin högre kraft. Om hon litar på sig själv och sin förmåga att hantera livet och på att hennes högre kraft finns där för henne och ser till så att det blir bra genom en högre mening så behöver andra personers agerande inte på lika stor inverkan. Det här ska jag ta med mig. För jag känner ju att jag är stark och har bra stöd runt mig och att min högre kraft tar hand om mig och då klarar jag om även väldigt jobbiga saker skulle hända. Till exempel ger detta frihet i min relation med min pojkvän för jag vet att även om han dyrt skulle försäkra att han aldrig skulle göra mig illa så kan det hända saker som gör att det blir så ändå. Det vet man aldrig, personer och omständigheter förändras. men genom att ha  tillit till att jag klarar mig ändå och att min högre kraft finns för mig så kan rädslan för  detta få mindre plats i mig och jag blir friare. Det är ganska enkelt egentligen och jag har nog hört det förut (är ju nästan sinnesrobönen), men plötsligt känns det som att det har landat i hjärtat. Härligt!

Sista mötet på lördagen hade tema uppvaknande. Här delade jag om mina tankar och rädslor inför att pappa ska följa med till min terapeut. Att han kan svika mig igen och att jag är rädd för att han ska göra mig besviken. Efteråt satt jag längst bak i kyrkan då de hade öppen scen och släppte fram tårarna. Det var sådär härligt förlösande att bara låta det komma utan att torka bort det eller hålla tillbaka. Liknar mycket stunden jag hade i kapellet på anhörigveckan för snart ett halvår sedan. Frigörande, läkande och bekräftande!

Mötet jag var med på på söndagen var avslutningsmötet med tema alla känslor är tillåtna. Det här var nog ett av de finaste möten jag varit på. Vi var många, kanske 25 personer, men alla hann dela och hade fina, givande saker att säga. Framför allt känner jag för de nya som är mitt i alla jobbiga känslor och insikter och minns att jag också har varit där. Där det gör så ont och man inte än har funnit sin tilltro till att det kommer bli bra och jobbar för att acceptera och tycka om sig själv. Och jag får så mycket hopp från de som gått före och delar om sin resa och sin tillväxt. Det är häftiga resor och så mycket som de fått och som också väntar mig om jag fortsätter göra jobbet. Tacksamhet och kärlek var det enda som fanns i mitt hjärta när jag gick därifrån och det kommer in i mig igen nu när jag skriver om det.
ACA är ett underbart program som verkligen är en väg till ett nytt sätt att leva som präglas av kärlek, spiritualitet, ödmjukhet, kreativitet och tacksamhet. Istället för det liv jag levde förut som präglades av rädsla, hopplöshet, oro, förvirring, förtvivlan och ensamhet.

Jag är så lycklig som har fått det här fina i mitt liv och jag önskar att alla de som har liknande problem som jag haft också ska finna det jag gjort.

onsdag 24 oktober 2012

Att straffa

Ringde min sponsor igår för att prata av mig och få lite lugn i kroppen. Sa att jag tog lite anstånd från min pojkvän ofta när jag är låg. Hon sa att jag behöver tänka efter på om jag straffar honom. Men jag har svårt att skilja på det för ofta när jag är lite låg reagerar jag över saker han säger och gör (eller inte säger och gör) och då tror jag att det är där det börjar. Och så kan det ju vara ibland också. Men ofta tror jag att anledningen till att jag reagerar på saker och tvivlar på honom och vårt förhållande så är det för att jag redan innan har gått över i osäkerhet och oro. Svårt.
Men jag behöver nog vara observant och säga till honom när jag känner mig ur fas och inte reagera impulsivt utan tänka efter först vad som egentligen är problemet. Överlag är det som vanligt i mitt tillfrisknande att träna på att våga kommunicera och ta ansvar för det som är mitt och inte lägga det på någon annan men samtidigt sätta gränser kring min integritet.

Hjälp mig att stanna upp och tänka efter och be om hjälp.

tisdag 23 oktober 2012

Låg period

Tror jag har en ny omgång sorg som kommer nu. Flera dagar har jag varit låg och haft lätt till gråt. Det var länge sedan sist och jag undrar varför det kommer. Men egentligen kanske det inte är konstigare än att det kommer när jag är redo och nu slappnar jag ju av lite för tentorna är snart klara och då kommer det upp.
Känner att min tacksamhet och lycka är längre bort nu än de senaste månaderna. Känner mig svag och bräcklig på nåt sätt. Ska försöka bara låta det vara så. Det är ok. Och jag vet att det blir bättre sen. Jag vet att jag är på väg åt rätt håll. Det är ok att vara ledsen och känna sorg. Det är ok att känslan av hopplöshet får komma fram ibland, bara jag inte fastnar i den.

Jag finns här. Du är inte ensam. Vad du är känner så är det ok.
Hjälp mig ta hand om mig själv och göra det som jag mår bra av och att inte agera ut på min pojkvän eller någon annan.

Det kallas tvivel

Är fortfarande inte i balans. Tvivlar på mig själv och vad jag gör och på relationen med min pojkvän. Igår kom vi in på att prata om att vi kommer ha distansförhållande igen i vår och han verkar helt oberörd. Tycker det är så väldigt tråkigt att han har så svårt att visa känslor. I längden så tvivlar jag ju på vad han känner egentligen och om det vore äkta så skulle han bry sig mer. Eller ja, eftersom jag har så svårt att tro på att han verkligen tycker om mig blir jag frustrerad när han inte visar det. Jag vet ju fortfarande inte vad det är han tycker om med mig eller vad han värdesätter. Den bekräftelsen jag får är bara ytlig och det ger mig ingenting. Han är så sluten på många sätt och ibland känns det som jag står och slår på en dörr för att få komma in på nåt sätt men aldrig får det. Egentligen är ju svaret där; han vill ju inte ha något mer än det här. Han tycker det är bra som det är. Om jag vill ha det annorlunda är det jag som behöver ta upp det.
Åh, jag vill bara skicka iväg ett surt sms. Som jag har gjort förut. Men det blir nog inget bra. Vet inte vad jag ska göra faktiskt. Kommer tillbaka till det här stadiet ibland och det löser sig lixom aldrig. Det bara får mer eller mindre plats beroende på vad som händer runt omkring och hur jag mår. Det grundar sig nog mycket i att jag blir osäker när jag inte får bekräftelsen. Jag behöver den hela tiden när jag är lite ur balans och då krävs det inte mycket för att det ska kännas hopplöst. Målar upp skräckscenarier och hittar inga utvägar. Svart eller vitt. Allt eller inget.
Vad göra?

Andas. Be om hjälp. Prata med honom.

Egentligen vill jag bara åka och prata med honom nu. Men jag tror inte det är en bra idé. Att göra det när jag är i obalans kan bli dumt eftersom jag kan ha svårt att stå på min sida och att vara konstruktiv.

söndag 21 oktober 2012

vända det destruktiva

Både igår inför samtalet med pappa och idag har jag känt mig i obalans. Extra sårbar på nåt sätt. Är trött i allmänhet och destruktiva tankar kommer upp. Jag åkte inte till min pojkvän och även om jag vet att det är mitt val tycker jag synd om mig själv för att jag mår dåligt och har behov av att vara själv. Sen frågar han om jag vill att han ska komma senare eller om jag vill vara själv. Han säger alltså att om jag vill så vill han vara med mig, även när jag är låg. Det är så mycket i mitt huvud. Jag vet dock inte om jag vill att han ska komma. Jag sa att jag skulle äta först och skriva av mig så kunde vi bestämma sen. Ska våga säga att jag vill vara själv om det är det jag vill också.

Nu när jag har fått äta lite och lugnat ner mig känns det helt annorlunda. Jag tycker det är lite sjukt hur jag kan bli så väldigt påverkad av om jag är hungrig. Men bra att jag har lärt mig att jag funkar så så att jag inte gör impulsiva dumma saker eller gräver ner mig när jag egentligen behöver mat. 
Kommer ihåg att min förra pojkvän ofta påpekade just det för mig, att jag blev väldigt kinkig när jag var hungrig och att det var lite barnsligt. Det kanske det är också, jag vet inte, men jag har alltid varit så. Svårt att ta beslut och tanka konstruktivt när jag är väldigt hungrig.