Är fortfarande inte i balans. Tvivlar på mig själv och vad jag gör och på relationen med min pojkvän. Igår kom vi in på att prata om att vi kommer ha distansförhållande igen i vår och han verkar helt oberörd. Tycker det är så väldigt tråkigt att han har så svårt att visa känslor. I längden så tvivlar jag ju på vad han känner egentligen och om det vore äkta så skulle han bry sig mer. Eller ja, eftersom jag har så svårt att tro på att han verkligen tycker om mig blir jag frustrerad när han inte visar det. Jag vet ju fortfarande inte vad det är han tycker om med mig eller vad han värdesätter. Den bekräftelsen jag får är bara ytlig och det ger mig ingenting. Han är så sluten på många sätt och ibland känns det som jag står och slår på en dörr för att få komma in på nåt sätt men aldrig får det. Egentligen är ju svaret där; han vill ju inte ha något mer än det här. Han tycker det är bra som det är. Om jag vill ha det annorlunda är det jag som behöver ta upp det.
Åh, jag vill bara skicka iväg ett surt sms. Som jag har gjort förut. Men det blir nog inget bra. Vet inte vad jag ska göra faktiskt. Kommer tillbaka till det här stadiet ibland och det löser sig lixom aldrig. Det bara får mer eller mindre plats beroende på vad som händer runt omkring och hur jag mår. Det grundar sig nog mycket i att jag blir osäker när jag inte får bekräftelsen. Jag behöver den hela tiden när jag är lite ur balans och då krävs det inte mycket för att det ska kännas hopplöst. Målar upp skräckscenarier och hittar inga utvägar. Svart eller vitt. Allt eller inget.
Vad göra?
Andas. Be om hjälp. Prata med honom.
Egentligen vill jag bara åka och prata med honom nu. Men jag tror inte det är en bra idé. Att göra det när jag är i obalans kan bli dumt eftersom jag kan ha svårt att stå på min sida och att vara konstruktiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar