I helgen var jag på riksmöte och konvent. Har aldrig varit på något sånt förut. Hela lördagen och en bit av söndagen var det fullt med möten med olika teman. Och så mycket människor och delningar och tankar som nu rör sig i mitt huvud. Den största och tydligaste är kärlek och hopp! Det sista mötet i söndags var så fint. Så fina människor i många olika skeden i sitt tillfrisknande. Vissa i sina första tankar och smärtan och förvirring och vissa med 25 år i 12-stegsprogram och mycket hopp och erfarenhet. Så många öden och individer som inte känner varandra men ändå delar så mycket kärlek och styrka. Häftigt!
Temat på det första mötet var osörjd sorg och här finns mycket att ta upp. Jag kommer mycket att tänka på att jag har sörjt hela mitt liv men inte förrän jag hittade ACA kunde jag sörja rätt sak. Jag har alltid gråtit lätt och sökt mig till sorgliga filmer och böcker för att få utlopp för det stora svarta jag burit på. och jag har gråtit i förtvivlan när hopplösheten kommit, ofta för att någon ska se mig och rädda mig. Men nu gråter jag för den riktiga sorgen som jag har. De gånger jag blivit övergiven, sviken, kränkt. Det av min barndom som jag förlorat. De gånger ingen sagt ifrån. Alla gånger jag slagit på mig själv och varit elak mot den lilla tjejen. Och alla saker och händelser som jag inte varit närvarande i för att mina rädslor förstör. Och när den här äkta sorgen får komma fram och jag säger till lilla tjejen att det är ok att vara ledsen, då märker jag också att det läker. Jag läker. Men jag kan inte göra det genom att förneka och trycka undan. Jag måste bearbeta och acceptera för att läka.
Nästa möte behandlade andliga principer. Jag visste typ inte vad det var egentligen och det var därför jag gick dit. De viktigaste är ärlighet, villighet och ödmjukhet. Här är jag fortfarande ganska lost. Men jag har ju börjat jobba med min ärlighet, både mot mig själv och andra. Det är svårt för det har varit så automatiskt att ljuga. Mina föräldrar visade inte att det var viktigt att tala sanning. Det lönade sig sällan att vara ärlig för då kunde man bli bestraffad eller förnekad. Vad gäller villighet så har det nog länge funnits en glöd i mig att jag vill göra rätt sak. Har haft en kompass i mig och inte gjort de värsta valen. Dessutom har jag tagit många initiativ till att våga gå framåt och fortsätta tillfriskna. Däremot kan jag nog behöva tänka på att jag faktiskt måste förstå att min villighet kräver uppoffringar och att jag vågar agera. Om jag är ärlig i min villighet att tillfriskna kommer det gå bra. Sen har vi ödmjukhet. Oj, oj, jag visste nog inte ens vad det betyder. Nu börjar jag förstå lite i alla fall, och för mig handlar det om att acceptera och erkänna vad jag kan påverka och förändra och vad mina resurser räcker till. Till exempel kan jag visa ödmjukhet genom att erkänna att jag inte klarar det här själv. Jag behöver ACA, min sponsor och min högre kraft för att fortsätta på den här bra vägen. För att förstå mig själv bättre och få styrka och hopp.
Temat på nästa möte var "att inte lita på någon". Här finns det mycket att jobba med. Jag har ju väldigt svårt att lita på min pojkvän. Lita på att det han säger är sant och att han verkligen älskar mig och svårt att inte tro att han ska svika mig eller vara otrogen. Har egentligen svårt att lita på alla som jag har nära och ibland kommer tvivel upp, främst för att de inte ska tycka om mig egentligen. En vän som var med mig på konventet berättade för mig hur hon hade ändrat sitt synsätt på detta lite och istället för att jobba för att lita fullt ut på alla så fokuserar hon på sig själv och sin högre kraft. Om hon litar på sig själv och sin förmåga att hantera livet och på att hennes högre kraft finns där för henne och ser till så att det blir bra genom en högre mening så behöver andra personers agerande inte på lika stor inverkan. Det här ska jag ta med mig. För jag känner ju att jag är stark och har bra stöd runt mig och att min högre kraft tar hand om mig och då klarar jag om även väldigt jobbiga saker skulle hända. Till exempel ger detta frihet i min relation med min pojkvän för jag vet att även om han dyrt skulle försäkra att han aldrig skulle göra mig illa så kan det hända saker som gör att det blir så ändå. Det vet man aldrig, personer och omständigheter förändras. men genom att ha tillit till att jag klarar mig ändå och att min högre kraft finns för mig så kan rädslan för detta få mindre plats i mig och jag blir friare. Det är ganska enkelt egentligen och jag har nog hört det förut (är ju nästan sinnesrobönen), men plötsligt känns det som att det har landat i hjärtat. Härligt!
Sista mötet på lördagen hade tema uppvaknande. Här delade jag om mina tankar och rädslor inför att pappa ska följa med till min terapeut. Att han kan svika mig igen och att jag är rädd för att han ska göra mig besviken. Efteråt satt jag längst bak i kyrkan då de hade öppen scen och släppte fram tårarna. Det var sådär härligt förlösande att bara låta det komma utan att torka bort det eller hålla tillbaka. Liknar mycket stunden jag hade i kapellet på anhörigveckan för snart ett halvår sedan. Frigörande, läkande och bekräftande!
Mötet jag var med på på söndagen var avslutningsmötet med tema alla känslor är tillåtna. Det här var nog ett av de finaste möten jag varit på. Vi var många, kanske 25 personer, men alla hann dela och hade fina, givande saker att säga. Framför allt känner jag för de nya som är mitt i alla jobbiga känslor och insikter och minns att jag också har varit där. Där det gör så ont och man inte än har funnit sin tilltro till att det kommer bli bra och jobbar för att acceptera och tycka om sig själv. Och jag får så mycket hopp från de som gått före och delar om sin resa och sin tillväxt. Det är häftiga resor och så mycket som de fått och som också väntar mig om jag fortsätter göra jobbet. Tacksamhet och kärlek var det enda som fanns i mitt hjärta när jag gick därifrån och det kommer in i mig igen nu när jag skriver om det.
ACA är ett underbart program som verkligen är en väg till ett nytt sätt att leva som präglas av kärlek, spiritualitet, ödmjukhet, kreativitet och tacksamhet. Istället för det liv jag levde förut som präglades av rädsla, hopplöshet, oro, förvirring, förtvivlan och ensamhet.
Jag är så lycklig som har fått det här fina i mitt liv och jag önskar att alla de som har liknande problem som jag haft också ska finna det jag gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar