Andas

Ska skriva nåt kort nu bara. Min sponsor va här nyss och hon är ju så klok och bra. Hon bekräftade att det jag gjorde i fredags och lördags va bra och framsteg. Framför allt att jag kunde berätta för min pojkvän hur jag reagerade och vad jag kände. Bra där!

Vi pratade också mycket om mitt sätt att bara köra på och inte känna efter hur jag mår och vad jag känner eller bara andas lite. Så nu strax ska jag öva på att bara sitta och inte göra något alls en stund. Se hur det känns... Jag som alltid har så mycket kring mig och har svårt att ta det lugnt.  Det låter väldigt skönt så vi ska prova :)

Sen sova. Är så hiskeligt trött

hej då älskling

Sa precis hej då till min pojkvän som kommer plugga utomlands det närmst läsåret. Skitjobbigt va det! Och det va skönt att få visa hur jobbigt jag tyckte det var och t o m han lyckades klämma fram en tår. Och det är stort för att vara honom.

Förra året va det jag som åkte men då vågade jag inte visa lika mycket, ville inte vara sårbar. Nu gjorde jag det och nu efteråt känns det skönt. Det finns liksom inget ogjort. Annars kan jag va ganska bra på att vilja säga eller göra saker men inte våga och sen slå på mig själv efteråt och känna att nåt saknades. Men de här sista dagarna har jag kunnat visa mig sårbar. Kunnat ta på de övergiven-känslorna och uttrycka mina behov och vad jag vill göra de sista dagarna. Det är bra av mig!

Nu när han har åkt så känner jag "jaha, då är det dags. Dags att bara fokusera på mig själv igen." Jag vet så väl att jag behöver den tiden också. jag behöver hitta en trygghet och grund i mig själv och dessutom kan det va bra att det inte finns någon distraktion hemma så jag får mer tid att jobba med mig själv.

Men usch, vad jag kommer sakna honom. Vi har kommit varandra så mycket närmre den här sommaren. I våras va jag lite tveksam till hur det skulle bli med oss, om vi skulle bli på riktigt. Det blev vi. Till stor del berodde det på att jag öppnade mig och släppte in honom. Han är lite enkel och ytlig på vissa sätt men hans hjärta är så stort och jag känner mig trygg och litar på honom.

Imorn ska jag träffa min sponsor igen och berätta att jag visade mina känslor och att jag då också fick se en liten tår.

Imorn ska jag också vara snäll mot mig själv och ta en mer tillbakadragen roll i ett stort projekt. Sätta mig själv först!

Stackars pappa

Inatt när jag inte kunde sova tänkte jag en del på sakerna jag och min sponsor pratade om. Om att jag tar hand om mina föräldrar. Jag kom att tänka på de jular jag och pappa firat ihop. Efter att mina föräldrar skildes hade han ingen annan att fira julen med (inte för att han frågade sina syskon). Och tanken på att pappa skulle sitta ensam på julafton kunde jag inte leva med.

Första julen va hemsk. Jag hade sagt till pappa att jag skulle komma, men på morgonen eller kvällen innan när jag ringer är han full. Han tycker synd om sig själv och säger att jag ska åka med mamma till mormor och morfar istället. Mitt ansvarstagande kommer in för inte ska väl stackars pappa vara ensam. Jag kan ju offra mig och åka dit och va med honom istället. Så jag tog en buss ut mot vad pappa sa och ägnade stora delar av min julafton åt att se på när pappa va ledsen och ömkade sig. Fy fan! Han är ju en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv. Fan för mamma också som inte övertalade mig och sa just det till mig. Som inte uppmuntrade mig att tänka på mig själv och vad jag ville och mår bra av.

Sedan firade jag och pappa de kommande jularna ihop och han va inte full någon mer gång för jag såg till att han alltid hämtade mig. Vi hade det väl ganska trevligt egentligen. Men egentligen ville jag fira tillsammans med min pojkvän, men eftersom jag tyckte för synd om pappa som skulle få sitta själv så gjorde jag inte det. De senaste åren har pappa träffat en ny kvinna så vi har inte firat jul ihop något mer och jag kan släppa lite för jag tänker att han inte är helt ensam.

Även min mamma har träffat en ny man och det är också väldigt skönt. Det första året jag hade flyttat hemifrån åkte jag hem nån gång i månaden för jag visste att mamma va själv annars. Hon är ju för f-n också vuxen! Får väl ta ansvar för sitt eget liv!

Gah! Nu när jag ser den här falska skulden och ansvarstagandet mår jag illa. Inte konstigt att man mår dåligt efter det man varit med om.

Maktlös.

"Det blir nog lugnt ikväll."

Det sa min pojkvän precis när han va hemma och vände för att hämta leg och fortsätta festen. Vad betyder det egentligen? Han va väldigt lugn, märkte bara att han va lite påverkad. För mig hade det bästa varit om han hade stannat hemma. Och hellre varit med mig än ute och ha roligt och härja med de andra. Fast jag kan ju se också att jag behöver vara själv och att det ska bli skönt att somna tidigt i soffan. Det är ju inte heller så att jag prioriterar honom när han sitter hemma själv, utan gör andra saker ändå.

Blir tokig på att jag påverkas så mycket av vad han gör och inte gör. Jag tar det väldigt hårt  att bli besviken. När en person säger att de ska göra en sak (eller jag hoppas det/ tolkar in det) och sedan inte gör det. Som nu, jag vet liksom inte vad som är rimligt att förvänta sig och jag blir frustrerad över att jag påverkas så mycket av det. Under dagen har jag ändå lyckats ganska bra med att inte tänka så mycket på när och hur han ska komma hem. Men nu är jag där igen. Ska försöka släppa det. Kanske också ska säga till honom att jag inte vill att han ska ge mig falska förhoppningar, eller vad man ska kalla det, eftersom jag blir så besviken.

Så här reagerar jag alltid när han ska göra något annat än att va med mig. En del av mig tycker att  han borde vilja vara med mig hela tiden, och när han då gör något annat känner jag mig övergiven, där kan vi snacka om sjukt. Jag vill ju inte vara med honom hela tiden utan ha ett eget liv också.

Se och acceptera. Vad jag än känner så är det rätt. Sätta mig själv först och inte få skuldkänslor för det.

Inte få skuldkänslor för att jag uttrycker mina känslor och behov trots att det kan va obekvämt/ovälkommet från den andre. Just nu inte ha skuldkänslor för att jag sa ifrån inatt och imorse.

Som min sponsor sa igår om att sätta gränser att det känns bra efteråt och att man måste öva. Inatt och i morse övade jag och min dag har därför varit bättre än den hade varit om jag inte hade gjort det. Bra där!

små steg.

Dagen efter

"... jag orkar inte mer. Om det betyder att alla bollar hamnar på marken så får det väl bli så..."

Idag är jag duktig och ska inte åka på fest ikväll. Det är i en annan stad och jag måste sova över där om jag ska åka. Det är flera där jag verkligen vill träffa men just nu tror jag att jag mår bäst av att somna tidigt i soffan ikväll.


Pratade med min pojkvän idag om det som hände inatt. Han mådde som han förtjänade och bad om ursäkt. Jag berättade att jag kände igen mina känslor från när jag va liten och hur obehagligt det va och hur ont det gjorde. Han bad om ursäkt igen och när jag sa att många inte hade reagerat så starkt som jag gjorde sa han att det ju inte va mitt fel (Sant!).  (Och lilla oroliga lämna-mig-inte-för-att-jag-är-trasig fick sin bekräftelse)

Hur jobbigt det än var så är det här ju ändå ett framsteg. Jag stängde inte av hur jag kände utan reagerade, markerade tydligt att jag va upprörd och sov på soffan även om han ville att jag skulle komma och sova i sängen. För nått år sen hade jag tryckt ner mina känslor mer. I framtiden kanske jag inte berörs lika mycket av sådana händelser utan kan se att min pojkvän inte är min pappa och då inte gå in i den rollen jag gjorde som liten.

 Skjutsade iväg honom på nya grejer idag.  Han va mer än lite sliten, men det går ju inte att stanna hemma. Deras j-la traditioner!... Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt. Jag är ju maktlös inför vad han gör. Jag vill inte bygga upp skräckscenarion bara för att inte bli besviken och jag vill inte bli just besviken. Men åh, det är väl bättre att bli besviken. Jag har rätt att ställa krav!
Ska försöka släppa det och ta det som det kommer och fokusera på mig själv idag istället.

Så nu ska jag åka en liten sväng och shoppa. Lagom. Sen laga lite god mat och sova middag i gräset kanske. DET ska jag fokusera på istället.

Full pojkvän

Hämtade precis min pojkvän full på stan. När han ringde blev jag glad för jag trodde han ville komma hem tidigt för att han ville va med mig. Så var det inte. Han är jättefull och ska hem och sova för att ladda inför fest hela dagen imorn också. Är jag naiv eller orealistisk när jag tror att han vill komma hem för att va med mig? Eller är det naturligt och att problemet egentligen är att jag reagerar väldigt starkt när det som jag föreställer mig inte inträffar? När jag åkte ner och hämtade honom såg jag lixom ingen annan anledning till att han ville åka hem tidigt än att han ville va med mig. Speciellt eftersom han inte lät så full på telefon. Så jag bygger upp ett scenario där vi ligger har det mysigt i soffan resten av kvällen...

Inombords är jag arg. På honom eller på situationen? Iaf så är jag arg. Men jag visar det inte. Va bara kylig mot honom och markerar på det sättet. Men nu sitter jag här med käkarna hårt spända och känner mig övergiven. Är jag det? Jag tror inte det.. Det här är ju bara vad jag egentligen vet skulle hända ikväll, även om jag trodde att han skulle vara borta lite längre... Saken är ju också att vi umgåtts väldigt mycket den senaste tiden. Har haft det väldigt, väldigt mysigt. Jag har märkt att de här övergivenkänslorna kommer lättare när vi umgåtts mycket. Som ett beroende.


Shit. Nu hörde jag precis att han låg och hulkade i sängen så jagg langade in honom i badrummet. hjärtat slår i 300 och det är ju väldigt lätt att se att jag går in i min roll som barn. Hjälper pappa uppför trappan... Fan, jag skakar....
Har aldrig sett honom så full förut. Brukar väldigt sällan bli väldigt full (vad jag vet). En enda gång tidigare har han mått dåligt på fyllan (när jag har varit med) och det är ju inte så mycket på 1,5 år egentligen. Men just när det kommer till såna här situationer blir jag väldigt sårbar. Det påminner för mycket om barndomen.. Känner mig utnyttjad.

Det här är likt när min förra pojkvän kom hem full. Vi bodde i olika städer och när han gick ut i min stad ville han gärna sova hos mig. Han va ofta ganska full och kåt och jag började säga ifrån mer och mer men han tjatade och tjatade och jag fick skuldkänslor. Då kände jag mig också utnyttjad. Han va dessutom alltid extra kärleksfull när han hade druckit. Det va då jag fick de finaste sms.en och samtalen. Sjukt egentligen.

Ska prata med min pojkvän, som nu verkar ha somnat, imorn och förklara varför jag reagerar så starkt när någon är så full och att det lilla barnet i mig kommer mår väldigt dåligt av det. kommunicera.

Snäll mot mig själv

Hade möte med min sponsor idag som var väldigt givande, och då också jobbigt. Vi pratade mycket om mitt ansvarstagande gentemot mina föräldrar. Ser ju båda dem som mindre "starka" än vad jag är och att jag då bör/vill/ska ta ansvar för deras mående.

Till exempel igår när min pappa ringde och va full och hade ont i sitt finger. Tänkte för mig själv innan jag svarade att nu skulle jag säga ifrån om han va full att jag inte vill att han ringer då. Men sen under samtalet kunde jag inte, fick upp tankar om att han är liten och behöver tas hand om och jag som är "starkare" ska ta hand om honom. Tyckte synd om honom helt enkelt. Men som min sponsor sa, jag hjälper ju honom inte genom att spela med. Jag hjälper honom genom att visa att hans drickande har konsekvenser. Tough love. Dessutom överger jag mig själv genom att inte sätta mig och mina behov först. Det är ju smärtsamt för mig att prata med honom när han är full. Då ska jag säga ifrån. punkt.

Vi pratade om mamma också och att jag fortfarande har svårt att se vad som är dysfunktionellt där och vad som är bra. Det är ju inte som med pappa och alkoholen. Men jag antar att det kommer. att jag ser det när jag gör det och om jag behöver avstånd från henne så kan jag ta det. Sätta mig själv först.

Hon är klok min sponsor. Hon ställer frågor så att jag själv kan komma på saker och identifiera beteenden själv. Det är väldigt skönt att ha någon utomstående som man kan berätta allt för och som ser på det jag berättar på ett annat sätt. som ser sånt som är svårt att se själv för man är så uppe i sig själv och att tänka som man alltid har gjort.

Vi pratade om min pojkvän också och om att jag ofta tar den motsatta rollen mot vad jag har med min föräldrar. Jag blir den lilla som det är synd om och vill att någon ska ta hand om mig och lösa alla min problem. I början av vårt förhållande va jag inte där men jag drar mer och mer däråt ju längre det går och jag antar att det är för att jag tycker mer och mer om honom och blir därför mer och mer rädd för att förlora honom. Men samtidigt som jag vill vara offer vill jag inte riktigt bli räddad. Jag vill klara mig själv också och ingen lösning är bra nog. när jag är som mest i offertankarna vill jag bara va kvar där och tycka synd om mig själv och gotta mig i det. Men jag vill ju också bli räddad. Snacka om paradox.


-------------------------------------------------
Jag ska vara snäll mot mig själv. Det är jag värd.

Svartsjukan

Jag hatar att vara svartsjuk.

Jag hatar det!

Jag gör mig själv så liten och värdelös att det inte finns i min värld att min pojkvän helst vill vara med mig om han fick välja. Kan inte hitta några argument till varför han skulle vilja ha mig. Jag blir osäker och krävande och lättretlig. Jag hatar att vara sån här. Men när jag är det så är det så svårt att tänka på nåt annat sätt...

Igår sa min sponsor till mig att jag verkade så glad och stark. Och det va verkligen så jag kände. Mådde så himla bra! Just då vet jag att jag tänkte att jag inte kunde förstå hur jag kunde må så dåligt ibland. Och nu när jag är där nere så fattar jag inte att jag va däruppe igår och kan nästan inte föreställa mig hur det kändes... Jävla berg-o-dalbana...

Nu ska jag iaf åka och träna för det mår jag bra av. Och sen ska jag öva mig hela kvällen på att inte va svartsjuk!

Födelsedag

Idag har jag firat min födelsedag. På riktigt!

Har haft en väldigt fin dag och lyckats njuta av det och slappnat av ganska bra också. På fixade jag finfrukost och styrde lite hemma. Sen va jag nere på stan en snabbis och riggade present till min pojkvän som fyller imorn. Efter det kom mamma och hennes man som hjälpte mig fixa tårtorna klart, käkade lunch och fikade med mormor. Jag kunde verkligen ta till mig att de kom hit och firade mig och ta åt mig kärleken. Fick t o m lite vibbar åt hållet man hade när man va liten och födelsedagen verkligen va nåt speciellt :)

Nu på kvällen har ett gäng kompisar varit här och det har varit väldigt trevligt! Jag kunde släppa mycket att prestationsångesten för att vara värd och tog till mig firandet och värmen från mina vänner. De tycker verkligen om mig :)

Min pojkvän som jobbar och inte kunde vara här idag va med lite ändå för han hade fixat blombud, gulligt!

En sån här födelsedag va det längesen jag hade. Den har varit toppen! Jag ska ta åt mig den bekräftelse jag fått idag på ett positivt sätt. Vet att det inte är bekräftelsen jag ska leva på, men ska tänka tillbaka på den här dagen och de rädslor jag gått emot för att fixa det. Och att jag har många fina msk omkring mig  som jag är värdefull för.

Den här dagen var jag värd.

Uppdatering födelsedagsfirande

Redan 11 personer som har sagt att de kommer och firar mig på tisdag och jag är väldigt glad att jag vågade. Många människor tycker om mig :)

Jag är värd detta!!


...fast än vet jag inte riktigt om jag tror att jag är det...

Känner en väldig sorg över att jag har så väldigt svårt att se mitt eget värde. Så svårt att tycka om mig själv. Så svårt att se att jag förtjänar att bra saker händer mig. Så svårt att vara snäll mot mig själv. Jag ser det sjuka i det och försöker acceptera det . det är inte mitt fel. Och resan har börjat mot något bättre!

Berg-o-dal-bana

Hela den här dagen har det varit upp och ner.

Det började med att när jag skulle iväg på promenad med en del omständigheter som ändrades och som jag inte kunde påverka som jag lyckades reda ut med min sponsor. Jag behöver bli bättre på att kommunicera med min pojkvän. Berätta vad jag känner och tänker istället för att bli sur, trycka undan mina känslor eller förvänta mig att han ska förstår vad jag behöver. Så det övade jag på när jag kom hem från promenaden, och det gick bra! :)

Senare pratade jag med min mamma ang min födelsedag och hon har sagt tidigare att de kan komma antingen på måndag eller tisdag så nu sa jag att jag gärna vill att de kommer på min födelsedag på tisdag någon gång mitt på dagen. Då va det ju tydligen så att mammas man inte va ledig då utan bara på måndagen. Och eftersom min mamma inte vill/vågar/orkar ta bilen själv och åka de 4 milen för att komma hit plus att jag inte vill ha dem här samtidigt som mina vänner så bestämde vi att de ska komma på måndag istället.
Och så kommer de där övergiven-känslorna över mig att jag kommer va själv större delen av min födelsedag. Min pojkvän va här och hörde samtalet och att jag blev irriterad och jag tror att han kommer försöka ta ledigt på min födelsedag. Han är snäll min kille. :)
Jag vet också att jag kan snacka med ett par kompisar och ev hitta på något på dagen om jag vill. Men det är ju så att det bara hjälper för stunden. Det botar bara ett symtom och inte problemet i sig. Lösningen ligger inte där. Jag behöver jobba med mig själv för att kunna hantera såna här situationer, men det är klart att jag är glad att jag har fina msk runt omkring mig.
Det där är bra insikter för jag har lätt för att leta förklaringar till att jag mår dåligt i min omgivning istället för hos mig själv. Det är ju mycket enklare att spela offer och inte ha något ansvar. Bra där!

Iaf hade jag och min pojkvän en mysig em och kväll i soffan med tacos och serier. Men så när han måste åka hem för att han ska jobba imorn så går jag ner i känslor av övergivenhet igen.

Upp och ner och upp och ner och upp och så ner igen... Det är ok. Vad jag än känner så är det ok.

Födelsedag

På tisdag fyller jag år och idag har jag gått emot mina rädslor för att bli avvisad och bjudit in ganska många vänner på fika för att fira.

Fick anstränga mig ganska mycket för att inte lyssna på rösten som säger att ingen kommer vilja komma eller alla tankar kring vad folk ska tänka om inte så många kommer: "Trodde hon verkligen att så många skulle komma?!". Oron för om jag kommer lyckas vara en bra värd och alla krav på att vara perfekt. Etc..

Jag gjorde det trots allt detta och nu försöker jag öva på att släppa all oro och försöka njuta av att det kommer vara en tillställning bara för mig. Och inse att jag är en bra människa som är värd att firas!

... Men det är inte lätt

stegarbete

Har en längre tid nu väntat på att få igång en steggrupp för att börja arbeta med de 12 stegen för vuxna barn. Tyvärr har det på sistone inte börjat så många nya i vår grupp som har fått in rutinen med möten och är mogna för att börja ett sånt arbete. Så nu har min sponsor erbjudit sig att jobba med mig i stegen på så vis att jag gör uppgifter som jag sedan redovisar och diskuterar med henne. Det känns väldigt bra och jag är angelägen om att komma igång och även mogen för det.

Senare vill jag gärna få till en grupp också för att få fler inputs, men just nu känns det väldigt bra. 

Jag tror att något av det svåraste för mig kommer att vara att ta tid för mig själv i höst när skolan drar igång och allt runt omkring. kommer verkligen få öva mig i att inte förneka att jag har de här problemen och att de är viktigare än det mesta runt omkring. Då är det bra att jag har någon som jag sätter mål och bestämmer uppgifter med för då kommer jag lättare tvinga mig att ta mig tid till det även när mycket annat händer runt omkring. 

Jag vill också lära mig att få in ACA i min vardag så att det inte är bara är något som jag tänker på och lever efter ibland. Har börjat läsa sinnesrobönen för mig själv på morgon eller kväll eller när jag känner mig orolig eller osäker. Det är en början.

Idag har jag också övat mig i att inte stressa med tillfrisknandet och bara läst ett kapitel i arbetsboken och inte hela steg 1 som en del av mig vill. Orden "slowly" och "gradually" angavs som nyckelord och där har jag att öva på, jag som är van att lära mig snabbt och prestera.

Imorn ska jag träffa min sponsor och ta en lång promenad. Samtidigt har min pojkvän en annan sak planerad och jag ska öva mig i att inte stressa hem när jag får veta att han är klar eller tror att han är det. Jag ska istället öva mig i att njuta av den stunden och låta den ta den tid det tar.

Har också tänkt att jag ska lämna adressen till denna blogg till min sponsor så hon kan läsa om mina tankar. Tänker att det kan va ett sätt för mig att obehindrat skriva om mina tankar och känslor utan att behöva sitta ansikte mot ansikte med någon, eftersom jag ibland kan ha svårt att vara helt ärlig då. På så sätt kan jag förmedla känslor och tankar mindre "förfinade" eller "anpassade" tills jag känner mig helt trygg.

gropen

just nu mår jag inte så bra. Och det är konstigt för att vara söndag kväll. Jag brukar alltid känna mig ganska väl till mods efter ett möte. Men idag när jag kom hem hade jag 3 missade samtal från min pojkvän och ett mess där han undrade om jag hade haft sönder min mobil. Dessutom hade min pappa ringt. Och jag blev bara så trött och ledsen och irriterad. min pojkvän hade sen kommit på att jag ju har möte den här tiden, men han är bra på att glömma bort det. men jag va lite duktig och övergav inte mig själv när jag pratade med honom utan sa att jag va trött och inte så pratig.
Samtalet från pappa gäller att jag ska ringa ett par vänner till familjen för att bestämma när de ska komma och fira min födelsedag. Och när jag ringer till dom känner jag mig så himla usel. Bara förutsätta att de vill komma hit och fira mig när vi inte ses så ofta längre. Men de blev jätteglada och ska komma på lördag, men jag bara spelade glad och kunde inte ta till mig det alls.

Sitter nere i den där gropen där man inte ser någon mening. Där man inte ser något fint med sig själv. Bara slår på sig själv. Det är inte trevligt här...

Är det här en del av tillfrisknandet eller är det bara den där vanliga jävla gropen? Man ska ju inte stänga in det utan låta det komma bara. Men jag vet inte riktigt om just det här är positivt att känna...

Det känns bättre av att skriva av sig det iaf. Nu ska jag sova.

Hjälten med kort hår

Det finns tydligen fyra olika roller som vuxna barn ofta har tagit på sig för att kunna hantera de förhållanden de växt upp i. först har vi Tapetblomman, som är söt och snäll och aldrig ställer till med något. Sen är det Clownen som försöker ställa saker till rätt genom att skämt och vara rolig. Den tredje är Bråkstaken som hittar på dumheter för att få uppmärksamhet. Och den fjärde är Hjälten, den som bär familjens bördor på sina axlar och tar alldeles för mycket ansvar. Och där är jag. Åtminstone medan vi fortfarande bodde tillsammans alla tre. Jag dog hand om min mamma och jag bråkade med pappa i försök att få honom att sluta dricka.

Jag berättade för min sponsor idag om hur jag som 12-åring sa till min mamma att jag står bakom henne om hon vill skiljas. Att jag stöttar henne och följer med henne. "Men du, sa hon, det är ju sjukt. Det ska inte ju inte du som barn tänka på. Du ska inte ta det ansvaret." Och det är ju så sant.

Vi har varit ute och gått länge idag, jag och min sponsor, i den underbara sommarkvällen och jag mår så bra av det. Hon finns där för mig. Jag har möjligheten att säga vad jag vill till henne. Det som finns därinne som jag inte pratar om. Har alla möjligheter.

Det kommer bli bra detta!


Jag har klippt håret idag också. Jag som alltid har haft långt fint hår har klippt av det rakt precis över axlarna. Och jag är så himla nöjd. Det är ett framsteg för mig själv att inte ha det där långa fina håret som man ska ha, utan ha en lite annorlunda, coolare frisyr istället. :)

Bra beslut

Känner att jag till och från har både väldigt bra och väldigt dålig kontakt med mig själv. Stundtals kan jag slappna av och slippa mycket av de uttröttande tankarna om vad folk tycker och tänker och vad jag ska komma ihåg, vad som händer ikväll och vad som hände igår. Ni kanske vet vilket snurrande jag menar.. Det är det jag blir så himla trött av. Fatta vad mycket energi det går åt till saker jag ej kan påverka. "... sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.." Spot on!

Men jag har ju iaf fått syn på det och det är ju första steget!

Det jag skulle komma till egentligen är att det jobbet jag har börjat med mig själv tillför en massa mer tankar och analyserande vilket också är väldigt energikrävande. Så jag ska vara bättre på att ge mig tid och ta hand om mig själv.
Det kommer att gå åt en hel del energi nu när det här jobbet ska göras och jag ska verkligen prioritera detta. Känner att det kommer vara ganska låg prio på skolan i höst och mer på mig själv och saker runt omkring som får mig att må bra. Nu mår jag ju i och för sig bra av att plugga och lära mig nya saker också så det är ju bra. Men för en gångs skull så kommer jag inte kompromissa bort mig själv.
Tentor löser sig alltid.

Har tagit två bra beslut idag. Först valde jag att inte stressa för att hinna hem till en kompis och fika ikväll, utan när jag kom hem från träningen tog jag en lyxdusch och lagade sen mat i lugn och ro. Skönt!
Det andra bra är att jag ska ge bort min jobbdag på torsdag, det va en kille som frågade idag om jag ville va ledig. Och ja, det vill jag! så det ska jag fixa imorn :)
Behöver verkligen få ha ledigt och ladda energi inför hösten. Så efter jobbet idag tar jag ett par dagar hos min pojkvän.
Bra där!