Hela den här dagen har det varit upp och ner.
Det började med att när jag skulle iväg på promenad med en del omständigheter som ändrades och som jag inte kunde påverka som jag lyckades reda ut med min sponsor. Jag behöver bli bättre på att kommunicera med min pojkvän. Berätta vad jag känner och tänker istället för att bli sur, trycka undan mina känslor eller förvänta mig att han ska förstår vad jag behöver. Så det övade jag på när jag kom hem från promenaden, och det gick bra! :)
Senare pratade jag med min mamma ang min födelsedag och hon har sagt tidigare att de kan komma antingen på måndag eller tisdag så nu sa jag att jag gärna vill att de kommer på min födelsedag på tisdag någon gång mitt på dagen. Då va det ju tydligen så att mammas man inte va ledig då utan bara på måndagen. Och eftersom min mamma inte vill/vågar/orkar ta bilen själv och åka de 4 milen för att komma hit plus att jag inte vill ha dem här samtidigt som mina vänner så bestämde vi att de ska komma på måndag istället.
Och så kommer de där övergiven-känslorna över mig att jag kommer va själv större delen av min födelsedag. Min pojkvän va här och hörde samtalet och att jag blev irriterad och jag tror att han kommer försöka ta ledigt på min födelsedag. Han är snäll min kille. :)
Jag vet också att jag kan snacka med ett par kompisar och ev hitta på något på dagen om jag vill. Men det är ju så att det bara hjälper för stunden. Det botar bara ett symtom och inte problemet i sig. Lösningen ligger inte där. Jag behöver jobba med mig själv för att kunna hantera såna här situationer, men det är klart att jag är glad att jag har fina msk runt omkring mig.
Det där är bra insikter för jag har lätt för att leta förklaringar till att jag mår dåligt i min omgivning istället för hos mig själv. Det är ju mycket enklare att spela offer och inte ha något ansvar. Bra där!
Iaf hade jag och min pojkvän en mysig em och kväll i soffan med tacos och serier. Men så när han måste åka hem för att han ska jobba imorn så går jag ner i känslor av övergivenhet igen.
Upp och ner och upp och ner och upp och så ner igen... Det är ok. Vad jag än känner så är det ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar