Hade möte med min sponsor idag som var väldigt givande, och då också jobbigt. Vi pratade mycket om mitt ansvarstagande gentemot mina föräldrar. Ser ju båda dem som mindre "starka" än vad jag är och att jag då bör/vill/ska ta ansvar för deras mående.
Till exempel igår när min pappa ringde och va full och hade ont i sitt finger. Tänkte för mig själv innan jag svarade att nu skulle jag säga ifrån om han va full att jag inte vill att han ringer då. Men sen under samtalet kunde jag inte, fick upp tankar om att han är liten och behöver tas hand om och jag som är "starkare" ska ta hand om honom. Tyckte synd om honom helt enkelt. Men som min sponsor sa, jag hjälper ju honom inte genom att spela med. Jag hjälper honom genom att visa att hans drickande har konsekvenser. Tough love. Dessutom överger jag mig själv genom att inte sätta mig och mina behov först. Det är ju smärtsamt för mig att prata med honom när han är full. Då ska jag säga ifrån. punkt.
Vi pratade om mamma också och att jag fortfarande har svårt att se vad som är dysfunktionellt där och vad som är bra. Det är ju inte som med pappa och alkoholen. Men jag antar att det kommer. att jag ser det när jag gör det och om jag behöver avstånd från henne så kan jag ta det. Sätta mig själv först.
Hon är klok min sponsor. Hon ställer frågor så att jag själv kan komma på saker och identifiera beteenden själv. Det är väldigt skönt att ha någon utomstående som man kan berätta allt för och som ser på det jag berättar på ett annat sätt. som ser sånt som är svårt att se själv för man är så uppe i sig själv och att tänka som man alltid har gjort.
Vi pratade om min pojkvän också och om att jag ofta tar den motsatta rollen mot vad jag har med min föräldrar. Jag blir den lilla som det är synd om och vill att någon ska ta hand om mig och lösa alla min problem. I början av vårt förhållande va jag inte där men jag drar mer och mer däråt ju längre det går och jag antar att det är för att jag tycker mer och mer om honom och blir därför mer och mer rädd för att förlora honom. Men samtidigt som jag vill vara offer vill jag inte riktigt bli räddad. Jag vill klara mig själv också och ingen lösning är bra nog. när jag är som mest i offertankarna vill jag bara va kvar där och tycka synd om mig själv och gotta mig i det. Men jag vill ju också bli räddad. Snacka om paradox.
-------------------------------------------------
Jag ska vara snäll mot mig själv. Det är jag värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar