Sidor

söndag 18 september 2011

Inkräktare

Har precis varit på veckans ACA-möte. Mår ganska bra nu faktiskt. t o m nästan lite pigg. Vi va några som stod och skrattade ett tag utanför efteråt och det va så himla trevligt, och förlösande. Det har varit ett par tillfällen nu ganska nyligen som jag har såna stunder med vänner också. Såna där äkta roliga stunder, när man bara inte kan sluta skratta. Jag hade glömt bort att man kunde ha det så. Det har varit så mycket gråt och tråkigt på sistone..

----------------
En av dem som är lite ny också kom fram och frågade mig en massa i dag på mötet. Hon undrade om det blivit nåt med steggruppen och jag sa att jag hade börjat mitt eget jobb tillsammans med min sponsor. hon fortsatte fråga mer om vem som va min sponsor och om hon kanske kunde få vara med. Jag försökte förklara lite hur sponsorskap fungerar, men jag vet inte om det gick in riktigt. Vi pratade lite mer och hon frågade en del om min pappa. hennes sätt och en del kommentarer fick mig att känna det som om hon var faschinerad av mig på nåt konstigt sätt. "Ja, lilla gumman. Va duktigt och starkt." Fy fan! Jag kände ett väldigt obehag men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var och kunde inte heller stå upp och säga ifrån. Säga att hon inkräktade. Efter va jag tvungen att berätta för min sponsor hon hon bekräftade att det jag kände va riktigt. Den här kvinna hade inga gränser. Va inte bekant med integritet överhuvud taget. Hon hade inte en liknande uppväxt som jag och det kändes som om hon såg ner på mig och hela gruppen. hon hade ju ingen förälder som drack som hon sa. Men som min sponsor sa, det där är hennes problem och för hennes skull vore det bra om hon såg på sig själv istället för andra.

Jag har lärt mig ännu lite mer om mig själv och nästa gång något liknande händer kanske jag kan se det direkt och säga ifrån.
hela jag värker. Hela mitt väsen värker av sorg, utanförskap, otrygghet och förvirring. Den lilla flickan i mig som aldrig kunnat få ha de här känslorna innan gråter och det finns inget jag kan göra för att trösta henne.

Vill bara krypa upp i famnen på någon. Någon som håller om mig, stryker mig över håret och försäkrar att allt kommer att bli bra.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte mer.

Varför ska det här hända mig för. Det är så jävla orättvist.

Jag är så trött på mig själv. På mitt liv.

Det känns som om inget spelar någon roll. Jag vill bara ge upp och sova hela dagen. Vad är det för mening egentligen?
-------------------------------

Ut med det bara! Det är vad mina vänner på mötena säger. Så detta är väl bra. Och det känns faktiskt bättre efter att jag fått släppa ut det. Men jag blir ju trött också. Så väldigt trött..

Nu ska jag äta lite och ta nya tag sen.

torsdag 15 september 2011

Har precis haft möte med min sponsor och det är så himla bra. Jag är väldigt trött men också ganska tillfreds just nu. Jag berättade en sak för henne idag som jag inte har berättat för så många och det va himla skönt. Extra skönt eftersom hon förstår hela problematiken. Så nu ska klappar jag lite på mig själv :)

Om två veckor är jag också hos min pojkvän och får en helgs semester, underbart! Sol och värme och vi två i tre dagar :)

onsdag 14 september 2011

Bra läsning

igår va jag och hämta två böcker jag skickat efter, Flodhästen i vardagsrummet och Vuxna barn till alkolister. Jag började läsa den senare och oj, oj! Det va bra grejer. Hon skriver väldigt rörande och på ett igenkännande sätt utifrån barnets eget synvinkel och förklarar vad ens vrida världsbild och föreställningar kommer ifrån.

Många tårar trillade nerför kinden och det är bra.

Annars springer mitt liv på, och jag försöker hinna med. Det går väl sådär. Måste prioritera varje dag flera gånger och det är jobbigt.

De senaste två nätterna har jag sovit dåligt. Drömmer massa stressgrejer och även om jag sover i över 8 h så är jag inte utvilad när jag vaknar. Oerhört frustrerande. Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är en signal jag själv för av min kropp att det är för mycket nu. Vill jag inte slå i botten behöver jag ta hand om mig själv. Det är det viktigaste i mitt liv just nu. jag är viktigast, inte någon tenta eller träning eller nåt annat. Prio på mig!!

lördag 10 september 2011

Jag mår dåligt när min pojkvän mår bra utan mig. Om han har kul på egen hand så har jag väldigt svårt att glädjas med honom. Speciellt när jag mår lite sämre själv. Jag tänker att han inte behöver mig. Har roligare utan mig och inte saknar mig. Så tänker jag, trots att jag själv vet att jag tycker om honom lika mycket även när jag haft väldigt roligt med mina tjejpolare t.ex.

De här känslorna skulle jag vilja lära mig att hantera. Om jag blir mer trygg i mig själv och får upp min självkänsla så kanske det kommer. när jag inte behöver bygga min självkänsla kring bekräftelser utifrån utan att jag har den inifrån. Då kanske...


Tänk va skönt det skulle vara. Att inte behöva vara till lags hela j-la tiden. Att inte gå på högvarv och försöka förutse vad andra tänker för att säga och göra rätt sak för att försöka vara perfekt. Tänk va mycket energi man skulle ha över till annat....

Frustrerad

Jag är frustrerad och känner mig övergiven och ensam. Igår morse skrev jag ett väldigt gulligt sms till min pojkvän. Som jag inte fick nåt svar på. Och jag känner att jag nu är väg ner i det där dåliga hålet igen. Jag har ett så grymt behov av bekräftelse för att känna mig trygg i relationen och när jag inte får den blir jag väldigt osäker och arg. Och jag vill inte vara sån här, svag, beroende, osjälvständig. Jag hatar det!

Känner mig också lite utnyttjad. Att han tar mig för given. Jag ger ju så väldigt mycket, är sjukt lojal och samtidigt konflikträdd så det är läskigt. Så jag antar att han känner sig hur trygg som helst i relationen. Medans jag då inte gör det. Blir så arg när jag tänker på det. Arg på mina föräldrar, arg på mig själv, arg på världen. Men va fan hjälper det? Inte ett skit...

Jag är rädd för att uttrycka de här känslorna för min pojkvän för jag vill inte visa mig svag och beroende. Jag vill inte va i underläge. Men det beror väl på hur jag säger det. Om jag ställer krav och gör det på ett starkt sätt så hamnar jag inte i underläge utan tvärtom. Jag påpekar återigen hans svaghet när det gäller att uttrycka känslor. Frågar igen om han har tagit på allvar det jag har sagt om den där boken jag tycker han ska läsa (Män är från Mars och kvinnor från Venus). Kanske va arg, det skulle va nåt nytt... Och framför allt inte förminska mig själv och spela mitt "tyck-om-mig-för-jag-är-så-söt-och-snäll-kort", som jag så ofta gör. Jag får bli arg. Han kommer inte att dra för det. Om jag är arg så är jag det och då är det rätt. Jag har rätt att vara arg.

tisdag 6 september 2011

Första samtalet

Ringde precis min sponsor för första gången utan att ha nån anledningen egentligen, utan bara för att prata lite. Det va väldigt skönt. Jag känner mig trygg med henne. Behövde bara gråta lite och höra lite bra ord och så känns det bättre nu. Ska gå ut en sväng i solen innan det är dags att åka till skolan.

Man får va ledsen och tycka synd om sig själv en stund. Bara man inte fastnar i det och blir hjälplös. För det är jag ju inte. Jag är mest bara trött. Och det får jag vara. Snäll mot mig själv.