Bra:
Jag kunde förklara vad min prioriteringslapp betydde för tjejerna utan att göra mig själv liten eller skämta bort det.
Va snäll mot min själv och accepterande när jag ser mitt sökande efter bekräftelse från killar
Bra tänk om P, att jag ska slappna av mer och mer och att han får ta mig som jag är och försöka att inte ställa mig in så mycket.
Tack:
För ACA
För dansen
För min sponsor
Hjälp mig:
Att prioritera
Att va snäll mot mig själv
Att stå på mig och säga vad jag tycker
Min pappa är alkoholist.
Länge tänkte jag att det är något som hände när jag var liten och inte påverkar mig idag som vuxen. Jag visste dock att jag mådde dåligt, kände mig utanför, sökte bekräftelse utifrån, kände mig otrygg, var förvirrad och oroade mig mycket. Jag har nu lärt mig att dessa karaktärsdrag är några av de som är utmärkande för barn som växer upp i en miljö som liknar den jag upplevde.
Den här bloggen är en viktig del i min resa mot ett nytt sätt att leva.
Sidor
söndag 9 oktober 2011
fredag 7 oktober 2011
Att nå botten
Jag har fram tills igår varit fruktansvärt rädd för att det är nödvändigt för mitt tillfrisknande att jag slår i botten ordentligt. Med det menar jag att man blir utbränd, måste sluta skolan, ta antidepressiva medel mm. Jag har liksom trott att jag inte mår tillräckligt dåligt. Att jag måste mycket längre ner för att förstå och inte förneka något för att kunna bli bättre på riktigt. Jag har jämfört mig med andra på mötena som har fått mycket allvarligare konsekvenser på sina beteenden.
Igår insåg jag att jag faktiskt har hittat min botten. Jag mår dåligt, jag bryter ihop emellanåt och jag har förstått att jag mår dåligt och behöver hjälp. Skillnaden mot de andra på mötena är att jag är yngre och har kunnat ta tag i de här sakerna innan det går så långt. Jag har inte bara sprungit på, vidare och framåt utan jag har gjort nåt tidigare och behöver då inte slå i lika hårt. Otroligt skönt insikt!!! Jag har varit så orolig. Vilken lättnad! För visst mår jag dåligt, och tillräckligt dåligt. Och det behöver inte bli värre... Det kan såklart bli det, det måste jag va ödmjuk inför och lyssna på mig själv, men det måste inte bli värre, jag måste inte slå ihop helt.
Lättnad!!!
Igår insåg jag att jag faktiskt har hittat min botten. Jag mår dåligt, jag bryter ihop emellanåt och jag har förstått att jag mår dåligt och behöver hjälp. Skillnaden mot de andra på mötena är att jag är yngre och har kunnat ta tag i de här sakerna innan det går så långt. Jag har inte bara sprungit på, vidare och framåt utan jag har gjort nåt tidigare och behöver då inte slå i lika hårt. Otroligt skönt insikt!!! Jag har varit så orolig. Vilken lättnad! För visst mår jag dåligt, och tillräckligt dåligt. Och det behöver inte bli värre... Det kan såklart bli det, det måste jag va ödmjuk inför och lyssna på mig själv, men det måste inte bli värre, jag måste inte slå ihop helt.
Lättnad!!!
ny mardröm
Igår berättade jag för min sponsor om att jag kommit på att mina fruktansvärda mardrömmar handlar om mina försök att undvika mina rädslor genom att bli räddad av någon. Hon va imponerad av min insikt, och det är jag också.
Inatt drömde jag en ny mardröm olik de andra. Den här gången va den en kvinna som vill döda mig och min sponsor va med i drömmen och jag försökte skydda mig bakom henne men hon ville inte skydda mig riktigt och kvinnan hittade mig ändå. Jag vaknade mitt i och va skräckslagen, egentligen behövde jag gå på toa men jag vågade inte lämna sängen av rädsla att den här kvinnan skulle få tag i mig då, att hon stod i mörkret och väntade på mig. Fruktansvärt!
Det slog mig precis att det nog är första gången jag är rädd för en kvinna på det sättet. Alltid när jag är mörkrädd så ser jag män framför mig. Undra vad det betyder? Om det nu betyder nåt alls...
Inatt drömde jag en ny mardröm olik de andra. Den här gången va den en kvinna som vill döda mig och min sponsor va med i drömmen och jag försökte skydda mig bakom henne men hon ville inte skydda mig riktigt och kvinnan hittade mig ändå. Jag vaknade mitt i och va skräckslagen, egentligen behövde jag gå på toa men jag vågade inte lämna sängen av rädsla att den här kvinnan skulle få tag i mig då, att hon stod i mörkret och väntade på mig. Fruktansvärt!
Det slog mig precis att det nog är första gången jag är rädd för en kvinna på det sättet. Alltid när jag är mörkrädd så ser jag män framför mig. Undra vad det betyder? Om det nu betyder nåt alls...
Svaghet
Jag va hos min sponsor igår och vi kom in på min syn på svaghet och svaga människor. Jag har alltid sett ner på min mamma av flera anledningar, dels för att hon inte tog mig från pappa tidigare och för att hon saknar självrespekt. När jag va liten fick jag nästan alltid som jag ville med mamma. Jag hade henne lindad runt mitt finger och vi spelade spelet där jag var offer och hon va för "snäll" mot mig för att hon hade skuldkänslor för att hon såg det som hennes fel att vi var kvar hos pappa. Detta gör att jag ser ner på min mamma och på många sätt inte har respekt för henne.
På senare tid har hon börjat ta hand om sig själv lite mer och satt en del gränser mot mig, vilket alltid gör mig oerhört frustrerad. Jag går tillbaka i en 14-årings beteende och kan vara riktigt elak. Det skäms jag för.
Utöver detta fördömande av min mammas svaghet tror jag också att jag är påverkad av pappas sätt att behandla mamma. Att han förlöjligade henne eller inte lyssnade på henne samtidigt som hon inte hade förmågan att sätta gränser för sig själv. På nåt sjukt sätt lärde jag mig att om man va som mamma, svag, förtjänade man inte kärlek.
En ytterliggare anledning till att jag föraktar min mammas svaghet är för att jag själv har den och jag hatar den sidan hos mig själv. Jag ser ju tydligt att den kommer från mamma så det är lätt att lägga skulden på henne för att jag är den jag är.
En sak till som har format detta synsätt är utgången av mitt tidigare förhållande där (om man skalar bort de förmildrade omständigheterna och lullet) min pojkvän gjorde slut med mig för att han inte längre orkade dra mig och plocka upp mig varje gång jag föll ihop. Jag tar på mig skulden för att vårt förhållande tog slut även om jag är så klok att jag med förståndet förstår att det inte är hela sanningen. Men faktum är att jag var väldigt beroende av honom och satte mycket ansvar på honom för att jag skulle må bra istället för att ta eget ansvar. I alla fall så lärde jag mig väldigt tydligt att detta beteende, det svaga, gjorde att man förlorade kärleken, att man förstörde den till och med. Och jag lovade mig själv att aldrig bli så beroende av en partner någonsin igen.
Alla de här sakerna gör det fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag har problem och behöver hjälp, att ge upp och sluta kämpa på som jag alltid gjort. Jag vet att jag lovade mig själv någon gång i tonåren att jag inte skulle bli som min mamma med mina barn utan att jag skulle vara stark. Jag kanske ska förtydliga exakt vilka karaktärsdrag jag inkluderar i detta svaga. Vi har osäkerheten och viljan att vara till lags som absolut mest utmärkande. Sen har vi oförmågan att vara spontan och göra bort sig, säga vad man tycker, sätta gränser. Ytterst handlar det om självkänsla och självrespekt.
Min sponsor pekade ut att jag ju faktiskt inte är min mamma. Jag är på väg åt rätt håll. Jag har börjat sätta gränser, säga vad jag tycker och ökat både självrespekten och självaktningen.
Jag är inte min mamma!
På senare tid har hon börjat ta hand om sig själv lite mer och satt en del gränser mot mig, vilket alltid gör mig oerhört frustrerad. Jag går tillbaka i en 14-årings beteende och kan vara riktigt elak. Det skäms jag för.
Utöver detta fördömande av min mammas svaghet tror jag också att jag är påverkad av pappas sätt att behandla mamma. Att han förlöjligade henne eller inte lyssnade på henne samtidigt som hon inte hade förmågan att sätta gränser för sig själv. På nåt sjukt sätt lärde jag mig att om man va som mamma, svag, förtjänade man inte kärlek.
En ytterliggare anledning till att jag föraktar min mammas svaghet är för att jag själv har den och jag hatar den sidan hos mig själv. Jag ser ju tydligt att den kommer från mamma så det är lätt att lägga skulden på henne för att jag är den jag är.
En sak till som har format detta synsätt är utgången av mitt tidigare förhållande där (om man skalar bort de förmildrade omständigheterna och lullet) min pojkvän gjorde slut med mig för att han inte längre orkade dra mig och plocka upp mig varje gång jag föll ihop. Jag tar på mig skulden för att vårt förhållande tog slut även om jag är så klok att jag med förståndet förstår att det inte är hela sanningen. Men faktum är att jag var väldigt beroende av honom och satte mycket ansvar på honom för att jag skulle må bra istället för att ta eget ansvar. I alla fall så lärde jag mig väldigt tydligt att detta beteende, det svaga, gjorde att man förlorade kärleken, att man förstörde den till och med. Och jag lovade mig själv att aldrig bli så beroende av en partner någonsin igen.
Alla de här sakerna gör det fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag har problem och behöver hjälp, att ge upp och sluta kämpa på som jag alltid gjort. Jag vet att jag lovade mig själv någon gång i tonåren att jag inte skulle bli som min mamma med mina barn utan att jag skulle vara stark. Jag kanske ska förtydliga exakt vilka karaktärsdrag jag inkluderar i detta svaga. Vi har osäkerheten och viljan att vara till lags som absolut mest utmärkande. Sen har vi oförmågan att vara spontan och göra bort sig, säga vad man tycker, sätta gränser. Ytterst handlar det om självkänsla och självrespekt.
Min sponsor pekade ut att jag ju faktiskt inte är min mamma. Jag är på väg åt rätt håll. Jag har börjat sätta gränser, säga vad jag tycker och ökat både självrespekten och självaktningen.
Jag är inte min mamma!
tisdag 4 oktober 2011
Pussel
Hela mitt liv har jag försökt få ihop det pusslet som är jag. Jag har aldrig riktigt fått till det, har letat efter bitar och försökt få dem att passa och ibland har jag velat att de ska passa så mycket att jag trott att jag hittat rätt bit. Men till slut spricker det och jag måste inse att det inte var den biten jag behövde.
Nu är det som om någon har pekat ut vilka bitar som saknas. Och att anledningen till att jag saknar dem var att jag inte fick dom till mig när jag va barn. Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att få ihop mitt pussel. Det saknades för många bitar, och en del av de bitarna jag har fått är lite trasiga eller sneda.
Det finns så mycket sorg och så mycket tröst i det. Sorg för att jag blivit missunnad nåt som är självklart för många och som jag inte hade minsta skuld i eller kunde påverka. Och tröst för att med insikten kan kan göra skillnad nu. Nu vet jag vilka bitar som saknas och det är dom jag måste hitta eller skapa åt mig själv.
Nu är det som om någon har pekat ut vilka bitar som saknas. Och att anledningen till att jag saknar dem var att jag inte fick dom till mig när jag va barn. Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att få ihop mitt pussel. Det saknades för många bitar, och en del av de bitarna jag har fått är lite trasiga eller sneda.
Det finns så mycket sorg och så mycket tröst i det. Sorg för att jag blivit missunnad nåt som är självklart för många och som jag inte hade minsta skuld i eller kunde påverka. Och tröst för att med insikten kan kan göra skillnad nu. Nu vet jag vilka bitar som saknas och det är dom jag måste hitta eller skapa åt mig själv.
onsdag 28 september 2011
Tack, men nej tack hjärnan
Inatt när jag vaknade av mardrömmar insåg jag en sak till om mig själv och hur jag fungerar. Min hjärna lärde sig när jag va liten att vara beredd på katastrofer. Jag visste aldrig riktigt vad som väntade när jag kom hem men försökte ändå förbereda mig. På samma sätt jobbar min hjärna till stor del idag; jag försöker tänka ut vad som kan gå fel i en situation eller hemska saker som kan hända i allmänhet. Jag kom också på att detta är den stora grunden till att jag är så mörkrädd, min hjärna är helt enkelt så bra på att tänka ut olika hemska scenarion som skulle kunna inträffa att jag blir paralyserad, får hjärtklappning och känner de där skräckkänslorna.
Så jag säger tack hjärnan. Jag förstår att du försöker skydda mig. Men det enda du orsakar mig när du gör så här är stress, oro och ångest. Så jag ber dig att sluta. Om något hemskt inträffar så får jag hantera det då. Det hjälper inte mig att nu måla upp katastrofer och försöka klura ut hur jag ska ta reda på dem.
----------------
Har filosoferat lite på en annan sak också. De här mardrömmarna jag har där jag jagas av någon som hela tiden ligger steget före samtidigt som ingen tror på mig och vill hjälpa mig. Jag har tänkt lite att det kanske är mina rädslor jag försöker springa ifrån. Mina rädslor för att bli avvisad och övergiven, för att vara annorlunda mm. Jag försöker desperat undvika dem men det är omöjligt, i alla fall i längden. Mina försök att bli räddad av någon illustrerar tydligt hur jag ser mig själv som offer i livet och söker efter räddning, tröst och bekräftelse hos andra människor. Jag springer desperat runt och letar efter något som kan rädda mig. Men denna yttre räddning fungerar inte i längden, jag måste rädda mig själv, förlika mig med min barndom och ta ansvar för mitt liv. Och de flesta människor jag försöker få skydd av tror inte på mig och förstår inte, precis som jag hela tiden känner mig annorlunda och tror att ingen förstår mig.
Bra där!!
------------------------
Imorn åker jag på semester över helgen. Ska bli så underbart skönt att inte plugga, kunna sova ut, äta god mat med trevligt sällskap och njuta av sol och värme. Det är jag värd! :)
Så jag säger tack hjärnan. Jag förstår att du försöker skydda mig. Men det enda du orsakar mig när du gör så här är stress, oro och ångest. Så jag ber dig att sluta. Om något hemskt inträffar så får jag hantera det då. Det hjälper inte mig att nu måla upp katastrofer och försöka klura ut hur jag ska ta reda på dem.
----------------
Har filosoferat lite på en annan sak också. De här mardrömmarna jag har där jag jagas av någon som hela tiden ligger steget före samtidigt som ingen tror på mig och vill hjälpa mig. Jag har tänkt lite att det kanske är mina rädslor jag försöker springa ifrån. Mina rädslor för att bli avvisad och övergiven, för att vara annorlunda mm. Jag försöker desperat undvika dem men det är omöjligt, i alla fall i längden. Mina försök att bli räddad av någon illustrerar tydligt hur jag ser mig själv som offer i livet och söker efter räddning, tröst och bekräftelse hos andra människor. Jag springer desperat runt och letar efter något som kan rädda mig. Men denna yttre räddning fungerar inte i längden, jag måste rädda mig själv, förlika mig med min barndom och ta ansvar för mitt liv. Och de flesta människor jag försöker få skydd av tror inte på mig och förstår inte, precis som jag hela tiden känner mig annorlunda och tror att ingen förstår mig.
Bra där!!
------------------------
Imorn åker jag på semester över helgen. Ska bli så underbart skönt att inte plugga, kunna sova ut, äta god mat med trevligt sällskap och njuta av sol och värme. Det är jag värd! :)
fredag 23 september 2011
Fredag kväll. Sitter och är ledsen och tycker synd om mig själv. Jag vill inte vara så här. Jag orkar inte.
Blev ledsen idag när jag tänker på julen. För att jag inte vill va med någon av mina föräldrar. Och så blir jag arg för att jag får dåligt samvete för att jag inte vill va med mina föräldrar. Samtidigt så vill jag inget hellre än att gråta ut i mammas knä och höra henne säga att allt kommer bli bra. Jag behöver den där tryggheten. Tänk om jag kunde hitta den...
När jag tänker på hur lång tid det kommer ta och hur jobbigt det kommer va att ta sig upp ur det här känner jag mig förtvivlad, bitter och uppgiven. Vad fan tjänar det till lixom...
Något har gjort mig trasig.
Det va inte mitt fel.
Något inom mig gick sönder
och jag kan inte laga det.
Jag vill inte att någon ska veta
jag vill inte veta själv.
Jag vill bara vara som alla andra
jag vill bara må bra.
Någon har slagit sönder pusslet
och jag kan inte hitta alla bitarna.
Och även om jag gör det så vet jag inte
om jag klarar av att sätta ihop dem.
Jag är så trött....
Blev ledsen idag när jag tänker på julen. För att jag inte vill va med någon av mina föräldrar. Och så blir jag arg för att jag får dåligt samvete för att jag inte vill va med mina föräldrar. Samtidigt så vill jag inget hellre än att gråta ut i mammas knä och höra henne säga att allt kommer bli bra. Jag behöver den där tryggheten. Tänk om jag kunde hitta den...
När jag tänker på hur lång tid det kommer ta och hur jobbigt det kommer va att ta sig upp ur det här känner jag mig förtvivlad, bitter och uppgiven. Vad fan tjänar det till lixom...
Något har gjort mig trasig.
Det va inte mitt fel.
Något inom mig gick sönder
och jag kan inte laga det.
Jag vill inte att någon ska veta
jag vill inte veta själv.
Jag vill bara vara som alla andra
jag vill bara må bra.
Någon har slagit sönder pusslet
och jag kan inte hitta alla bitarna.
Och även om jag gör det så vet jag inte
om jag klarar av att sätta ihop dem.
Jag är så trött....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)