Jag har fram tills igår varit fruktansvärt rädd för att det är nödvändigt för mitt tillfrisknande att jag slår i botten ordentligt. Med det menar jag att man blir utbränd, måste sluta skolan, ta antidepressiva medel mm. Jag har liksom trott att jag inte mår tillräckligt dåligt. Att jag måste mycket längre ner för att förstå och inte förneka något för att kunna bli bättre på riktigt. Jag har jämfört mig med andra på mötena som har fått mycket allvarligare konsekvenser på sina beteenden.
Igår insåg jag att jag faktiskt har hittat min botten. Jag mår dåligt, jag bryter ihop emellanåt och jag har förstått att jag mår dåligt och behöver hjälp. Skillnaden mot de andra på mötena är att jag är yngre och har kunnat ta tag i de här sakerna innan det går så långt. Jag har inte bara sprungit på, vidare och framåt utan jag har gjort nåt tidigare och behöver då inte slå i lika hårt. Otroligt skönt insikt!!! Jag har varit så orolig. Vilken lättnad! För visst mår jag dåligt, och tillräckligt dåligt. Och det behöver inte bli värre... Det kan såklart bli det, det måste jag va ödmjuk inför och lyssna på mig själv, men det måste inte bli värre, jag måste inte slå ihop helt.
Lättnad!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar