Svaghet

Jag va hos min sponsor igår och vi kom in på min syn på svaghet och svaga människor. Jag har alltid sett ner på min mamma av flera anledningar, dels för att hon inte tog mig från pappa tidigare och för att hon saknar självrespekt. När jag va liten fick jag nästan alltid som jag ville med mamma. Jag hade henne lindad runt mitt finger och vi spelade spelet där jag var offer och hon va för "snäll" mot mig för att hon hade skuldkänslor för att hon såg det som hennes fel att vi var kvar hos pappa. Detta gör att jag ser ner på min mamma och på många sätt inte har respekt för henne.

På senare tid har hon börjat ta hand om sig själv lite mer och satt en del gränser mot mig, vilket alltid gör mig oerhört frustrerad. Jag går tillbaka i en 14-årings beteende och kan vara riktigt elak. Det skäms jag för.

Utöver detta fördömande av min mammas svaghet tror jag också att jag är påverkad av pappas sätt att behandla mamma. Att han förlöjligade henne eller inte lyssnade på henne samtidigt som hon inte hade förmågan att sätta gränser för sig själv. På nåt sjukt sätt lärde jag mig att om man va som mamma, svag, förtjänade man inte kärlek.

En ytterliggare anledning till att jag föraktar min mammas svaghet är för att jag själv har den och jag hatar den sidan hos mig själv. Jag ser ju tydligt att den kommer från mamma så det är lätt att lägga skulden på henne för att jag är den jag är.

En sak till som har format detta synsätt är utgången av mitt tidigare förhållande där (om man skalar bort de förmildrade omständigheterna och lullet) min pojkvän gjorde slut med mig för att han inte längre orkade dra mig och plocka upp mig varje gång jag föll ihop. Jag tar på mig skulden för att vårt förhållande tog slut även om jag är så klok att jag med förståndet förstår att det inte är hela sanningen. Men faktum är att jag var väldigt beroende av honom och satte mycket ansvar på honom för att jag skulle må bra istället för att ta eget ansvar. I alla fall så lärde jag mig väldigt tydligt att detta beteende, det svaga, gjorde att man förlorade kärleken, att man förstörde den till och med. Och jag lovade mig själv att aldrig bli så beroende av en partner någonsin igen.

Alla de här sakerna gör det fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag har problem och behöver hjälp, att ge upp och sluta kämpa på som jag alltid gjort. Jag vet att jag lovade mig själv någon gång i tonåren att jag inte skulle bli som min mamma med mina barn utan att jag skulle vara stark. Jag kanske ska förtydliga exakt vilka karaktärsdrag jag inkluderar i detta svaga. Vi har osäkerheten och viljan att vara till lags som absolut mest utmärkande. Sen har vi oförmågan att vara spontan och göra bort sig, säga vad man tycker, sätta gränser. Ytterst handlar det om självkänsla och självrespekt.

Min sponsor pekade ut att jag ju faktiskt inte är min mamma. Jag är på väg åt rätt håll. Jag har börjat sätta gränser, säga vad jag tycker och ökat både självrespekten och självaktningen.


Jag är inte min mamma!