Hela mitt liv har jag försökt få ihop det pusslet som är jag. Jag har aldrig riktigt fått till det, har letat efter bitar och försökt få dem att passa och ibland har jag velat att de ska passa så mycket att jag trott att jag hittat rätt bit. Men till slut spricker det och jag måste inse att det inte var den biten jag behövde.
Nu är det som om någon har pekat ut vilka bitar som saknas. Och att anledningen till att jag saknar dem var att jag inte fick dom till mig när jag va barn. Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att få ihop mitt pussel. Det saknades för många bitar, och en del av de bitarna jag har fått är lite trasiga eller sneda.
Det finns så mycket sorg och så mycket tröst i det. Sorg för att jag blivit missunnad nåt som är självklart för många och som jag inte hade minsta skuld i eller kunde påverka. Och tröst för att med insikten kan kan göra skillnad nu. Nu vet jag vilka bitar som saknas och det är dom jag måste hitta eller skapa åt mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar