Sidor

måndag 10 oktober 2011

Bra:
Sa till min gamla pojkvän att jag inte vill ha någon relation med honom just nu, samtidigt som jag visade mitt deltagande i hans sorg.
Fick inte skuldkänslor fast jag glömt bort min pappas födelsedag och hanterade hans samtal bra.
Uppmärksammar att jag har svårt att vara still och inte göra saker hela tiden.

Tack:
För att mina nära är friska.
För min lgh som jag trivs väldigt bra i.
För att den här perioden snart är slut.

Hjälp mig att:
vara snäll mot mig själv.
ta tid för mig själv.
ta jobbet med min utveckling på riktigt.

Hur jag upplever en situation beror inte på situationen i sig, 

utan på vilka tankar och föreställning jag har om den.

söndag 9 oktober 2011

Bra:
Jag kunde förklara vad min prioriteringslapp betydde för tjejerna utan att göra mig själv liten eller skämta bort det.
Va snäll mot min själv och accepterande när jag ser mitt sökande efter bekräftelse från killar
Bra tänk om P, att jag ska slappna av mer och mer och att han får ta mig som jag är och försöka att inte ställa mig in så mycket.

Tack:
För ACA
För dansen
För min sponsor

Hjälp mig:
Att prioritera
Att va snäll mot mig själv
Att stå på mig och säga vad jag tycker

fredag 7 oktober 2011

Att nå botten

Jag har fram tills igår varit fruktansvärt rädd för att det är nödvändigt för mitt tillfrisknande att jag slår i botten ordentligt. Med det menar jag att man blir utbränd, måste sluta skolan, ta antidepressiva medel mm. Jag har liksom trott att jag inte mår tillräckligt dåligt. Att jag måste mycket längre ner för att förstå och inte förneka något för att kunna bli bättre på riktigt. Jag har jämfört mig med andra på mötena som har fått mycket allvarligare konsekvenser på sina beteenden.

Igår insåg jag att jag faktiskt har hittat min botten. Jag mår dåligt, jag bryter ihop emellanåt och jag har förstått att jag mår dåligt och behöver hjälp. Skillnaden mot de andra på mötena är att jag är yngre och har kunnat ta tag i de här sakerna innan det går så långt. Jag har inte bara sprungit på, vidare och framåt utan jag har gjort nåt tidigare och behöver då inte slå i lika hårt. Otroligt skönt insikt!!! Jag har varit så orolig. Vilken lättnad! För visst mår jag dåligt, och tillräckligt dåligt. Och det behöver inte bli värre... Det kan såklart bli det, det måste jag va ödmjuk inför och lyssna på mig själv, men det måste inte bli värre, jag måste inte slå ihop helt.


Lättnad!!!

ny mardröm

Igår berättade jag för min sponsor om att jag kommit på att mina fruktansvärda mardrömmar handlar om mina försök att undvika mina rädslor genom att bli räddad av någon. Hon va imponerad av min insikt, och det är jag också.

Inatt drömde jag en ny mardröm olik de andra. Den här gången va den en kvinna som vill döda mig och min sponsor va med i drömmen och jag försökte skydda mig bakom henne men hon ville inte skydda mig riktigt och kvinnan hittade mig ändå. Jag vaknade mitt i och va skräckslagen, egentligen behövde jag gå på toa men jag vågade inte lämna sängen av rädsla att den här kvinnan skulle få tag i mig då, att hon stod i mörkret och väntade på mig. Fruktansvärt!

Det slog mig precis att det nog är första gången jag är rädd för en kvinna på det sättet. Alltid när jag är mörkrädd så ser jag män framför mig. Undra vad det betyder? Om det nu betyder nåt alls...

Svaghet

Jag va hos min sponsor igår och vi kom in på min syn på svaghet och svaga människor. Jag har alltid sett ner på min mamma av flera anledningar, dels för att hon inte tog mig från pappa tidigare och för att hon saknar självrespekt. När jag va liten fick jag nästan alltid som jag ville med mamma. Jag hade henne lindad runt mitt finger och vi spelade spelet där jag var offer och hon va för "snäll" mot mig för att hon hade skuldkänslor för att hon såg det som hennes fel att vi var kvar hos pappa. Detta gör att jag ser ner på min mamma och på många sätt inte har respekt för henne.

På senare tid har hon börjat ta hand om sig själv lite mer och satt en del gränser mot mig, vilket alltid gör mig oerhört frustrerad. Jag går tillbaka i en 14-årings beteende och kan vara riktigt elak. Det skäms jag för.

Utöver detta fördömande av min mammas svaghet tror jag också att jag är påverkad av pappas sätt att behandla mamma. Att han förlöjligade henne eller inte lyssnade på henne samtidigt som hon inte hade förmågan att sätta gränser för sig själv. På nåt sjukt sätt lärde jag mig att om man va som mamma, svag, förtjänade man inte kärlek.

En ytterliggare anledning till att jag föraktar min mammas svaghet är för att jag själv har den och jag hatar den sidan hos mig själv. Jag ser ju tydligt att den kommer från mamma så det är lätt att lägga skulden på henne för att jag är den jag är.

En sak till som har format detta synsätt är utgången av mitt tidigare förhållande där (om man skalar bort de förmildrade omständigheterna och lullet) min pojkvän gjorde slut med mig för att han inte längre orkade dra mig och plocka upp mig varje gång jag föll ihop. Jag tar på mig skulden för att vårt förhållande tog slut även om jag är så klok att jag med förståndet förstår att det inte är hela sanningen. Men faktum är att jag var väldigt beroende av honom och satte mycket ansvar på honom för att jag skulle må bra istället för att ta eget ansvar. I alla fall så lärde jag mig väldigt tydligt att detta beteende, det svaga, gjorde att man förlorade kärleken, att man förstörde den till och med. Och jag lovade mig själv att aldrig bli så beroende av en partner någonsin igen.

Alla de här sakerna gör det fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag har problem och behöver hjälp, att ge upp och sluta kämpa på som jag alltid gjort. Jag vet att jag lovade mig själv någon gång i tonåren att jag inte skulle bli som min mamma med mina barn utan att jag skulle vara stark. Jag kanske ska förtydliga exakt vilka karaktärsdrag jag inkluderar i detta svaga. Vi har osäkerheten och viljan att vara till lags som absolut mest utmärkande. Sen har vi oförmågan att vara spontan och göra bort sig, säga vad man tycker, sätta gränser. Ytterst handlar det om självkänsla och självrespekt.

Min sponsor pekade ut att jag ju faktiskt inte är min mamma. Jag är på väg åt rätt håll. Jag har börjat sätta gränser, säga vad jag tycker och ökat både självrespekten och självaktningen.


Jag är inte min mamma!

tisdag 4 oktober 2011

Pussel

Hela mitt liv har jag försökt få ihop det pusslet som är jag. Jag har aldrig riktigt fått till det, har letat efter bitar och försökt få dem att passa och ibland har jag velat att de ska passa så mycket att jag trott att jag hittat rätt bit. Men till slut spricker det och jag måste inse att det inte var den biten jag behövde.

Nu är det som om någon har pekat ut vilka bitar som saknas. Och att anledningen till att jag saknar dem var att jag inte fick dom till mig när jag va barn. Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att få ihop mitt pussel. Det saknades för många bitar, och en del av de bitarna jag har fått är lite trasiga eller sneda.

Det finns så mycket sorg och så mycket tröst i det. Sorg för att jag blivit missunnad nåt som är självklart för många och som jag inte hade minsta skuld i eller kunde påverka. Och tröst för att med insikten kan kan göra skillnad nu. Nu vet jag vilka bitar som saknas och det är dom jag måste hitta eller skapa åt mig själv.