Inatt kom det en ny typ av mardröm. Det var inte oväntat eftersom jag har mötet med pappa idag och skulle nog snarare varit konstigt om jag inte drömt något sånt. Det är för att jag går emot mina rädslor och gör annorlunda, rädslorna ger sig då uttryck genom mardrömmar och försöker påverka mig till att gå tillbaka och göra som vanligt.
Nattens dröm började med att jag hade åkt hem till pappa för att träffa honom för första gången på länge. Han kommer i bilen och stannar till och hälsar, men har bråttom iväg och jag blir förbryllad. Han åker och ganska snart efter kommer en polisbil, sen en till och srn massa fler och helikoptrar och allt. Nån frågar om jag sett en bil som pappas och jag bara pekar åt hållet han åkte. Jag har nu panik. Pappa har gjort något dumt. Jag ser på mobilen om nån massaker. Nån har gått lös med ett gevär och hag kan typ inte andas. Pappa har gett upp. Han har gett efter för demonerna på riktigt och allt är för sent. Jag känner skuld för att om jag hört av mig tidigare hade detta förmodligen inte hänt. I drömmen fylls jag med den här skulden. Och en känsla av att jag visste det. Jag visste att nåt riktigt dåligt skulle hända om jag ibte tog hand om pappa. Suck. Sorg och ilska över att skräcken och rädslan och ansvaret sitter så djupt.
Min pappa är alkoholist.
Länge tänkte jag att det är något som hände när jag var liten och inte påverkar mig idag som vuxen. Jag visste dock att jag mådde dåligt, kände mig utanför, sökte bekräftelse utifrån, kände mig otrygg, var förvirrad och oroade mig mycket. Jag har nu lärt mig att dessa karaktärsdrag är några av de som är utmärkande för barn som växer upp i en miljö som liknar den jag upplevde.
Den här bloggen är en viktig del i min resa mot ett nytt sätt att leva.
Sidor
fredag 9 november 2012
Mardröm
torsdag 8 november 2012
Motiv
Eftersom det är en jobbig sak imorn hade jag tänkt att det skulle vara trevligt om min pojkvän var här ikväll. Bara fanns här och så skulle vi kunna göra nåt så att jag inte tänker på det så mycket. Men så visade det sig att han skulle på fest ikväll. Och då blev det snurrigt i huvudet på mig. Då kände jag mig övergiven, trots att jag inte ens vet om jag vill att han ska vara här. jag kanske istället ska vara själv och hitta mitt eget lugn. Men det skulle vara skönt att inte vara ensam. och på ett sätt känns det så himla fel att han är ute och har roligt när jag sitter här och är orolig för hur det ska bli imorn. Är det min bitterhet som kommer fram kanske och att om jag inte mår bra så ska inte han heller göra det? Eller är det min vilja att han ska ta hand om mig som kommer in, att han ska komma hit och klappa på mig och säga att det kommer gå bra? Alltså det som jag egentligen ska göra för mig själv. Eller vill jag utnyttja att det är synd om mig för att manipulera honom till att vara här istället för att festa? Att visst skulle det vara trevligt med sällskap och nu har jag ju typ ett trumfkort att spela...
Fan jag vet inte... Men det är ändå inte helt nödvändigt att han kommer hit. Jag känner att det skulle vara ok att kolla på en film och somna i soffan. Men jag vet inte, det känns som vi glider ifrån varandra. Att vi inte delar det här. Egentligen kanske jag bara vill att han ska visa att om jag hade velat så hade han varit här.
han sa ju att imorn så hade han inte så mycket i skolan så då kunde han komma hit om jag ville. Men jag vet inte... För att hantera det här kommer jag att stänga ute honom. Han vet inte hur jobbigt det är för mig och jag kommer nog inte vilja ha honom här imorn, utan det är nu egentligen för nu behöver jag distraheras. Imorn har jag säkert massa intryck och känslor som jag tror jag kommer vilja vara själv med för att få bearbeta.
Men nu är det ju kanske nästan för sent att höra av sig också, då ger jag väl honom bara skuldkänslor...
Fan jag vet inte... Men det är ändå inte helt nödvändigt att han kommer hit. Jag känner att det skulle vara ok att kolla på en film och somna i soffan. Men jag vet inte, det känns som vi glider ifrån varandra. Att vi inte delar det här. Egentligen kanske jag bara vill att han ska visa att om jag hade velat så hade han varit här.
han sa ju att imorn så hade han inte så mycket i skolan så då kunde han komma hit om jag ville. Men jag vet inte... För att hantera det här kommer jag att stänga ute honom. Han vet inte hur jobbigt det är för mig och jag kommer nog inte vilja ha honom här imorn, utan det är nu egentligen för nu behöver jag distraheras. Imorn har jag säkert massa intryck och känslor som jag tror jag kommer vilja vara själv med för att få bearbeta.
Men nu är det ju kanske nästan för sent att höra av sig också, då ger jag väl honom bara skuldkänslor...
Uppladdning
Imorn ska jag ha mötet med min terapeut och pappa. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå. Men det känns i hela kroppen att det är något stort på gång. Försöker att inte tänka på det för jag vet inte om det hjälper. Det är min oro som kommer upp och rädslan för att han ska göra som han har gjort så många gånger förut. Antingen att han ska bli offer och martyr och tycka att jag är orättvis och egoistisk. Eller att han ska bli arg, riktigt arg. Mest av allt är jag rädd att jag ska få bevisat att det inte fungerar att umgås. Att han inte är beredd att förstå och prata om det vi behöver prata om för att det ska fungera. Och att jag ska vara tvungen att välja bort honom för att han är för sjuk. Att tänka på det gör så fruktansvärt ont. men det är ju inte jag som väljer bort honom egentligen, det är han som väljer alkoholen istället för mig. Och om han säger elaka saker imorn så är det sjukdomen som talar. Han har ju druckit länge så sjukdomen är ju långt gången. Och frågan är om jag klarar/mår bra av att umgås på det sätt som går om han inte gör någon förändring. Jag vet inte.
Men jag måste komma ihåg att jag klarar mig. De stora delarna i mitt liv påverkas inte av om han är en del av det eller inte. Jag är inte 10 år längre, jag är 27 och om min pappa inte tar ansvar för sitt liv och om han påverkar mig på ett dåligt sätt så är det inte mitt ansvar att ta hand om honom. att finnas för honom. För att han ska ha något att leva för. Då får jag ta avstånd. Sätta mig själv först. jag är viktigast i mitt liv.
Men jag måste komma ihåg att jag klarar mig. De stora delarna i mitt liv påverkas inte av om han är en del av det eller inte. Jag är inte 10 år längre, jag är 27 och om min pappa inte tar ansvar för sitt liv och om han påverkar mig på ett dåligt sätt så är det inte mitt ansvar att ta hand om honom. att finnas för honom. För att han ska ha något att leva för. Då får jag ta avstånd. Sätta mig själv först. jag är viktigast i mitt liv.
tisdag 6 november 2012
Hantera kritik
Jag berättade för min sponsor om hur jag i helgen försökt komma runt mitt sätt att vara nedvärderande och behandla mamma och hennes man utan respekt. Hon tog då upp att hon sett sådant beteende i mig och jag är stolt över hur jag hanterade det. Jag sa bara att jag vet att jag har det och inte vill ha det. Och så sa jag att jag vill att hon ger mig feedback på om hon ser att jag gör det. Den gången hon sett det tog hon inte upp det för hon tyckte inte den situationen var lämplig. Jag behöver hjälp att se när jag gör fel. För att kunna ändra mig och för att kunna gottgöra om jag behöver eller bara bli påmind om att jag behöver jobba med det.
Tidigare har jag bett en av mina vänner att göra samma sak. Säga till mig om jag beter mig på ett sätt som hon upplever som taskigt, elakt, manipulerande eller något annat.
Jag behöver ju inse det själv först och främst, men av de runt mig kan jag få hjälp om de när de tycker det är lämpligt tar upp saker med mig. Gärna på ett konstruktivt och moget sätt, men omogen och destruktiv feedback kan också ge mig information om mina brister och hur de kommer fram.
Det jag skriver ovan låter väldigt pretantiöst och som något taget ur en bok, men jag känner så. Och det är jag glad och stolt över. Jag ser mina brister. jag förstår dem. Jag accepterar att de har varit med mig längre och fyllt en funktion. Men nu försöker jag ändra på det. Försöker frigöra mig från dem. Visa att jag inte behöver dem. Stolt! :)
Steg tillbaka eller kanske framåt
Ringde min sponsor idag för att berätta om att jag igår gjorde mitt steg 7. Blev lite besviken av hennes reaktion, för jag ville ha bekräftelse och att hon skulle dela min glädje. Men hon pratade istället om att jag borde göra frågorna som finns i den svenska versionen av stegarbetsboken. Det är lite annorlunda upplägg på den engelska som jag använder och den svenska tydligen. Och en del av mig blir sur för att hon är anti den engelska versionen och inte kan ta in hur den är upplagd utan är inrutad i den svenska varianten. Samtidigt är det säkert bara bra att gå ett varv till i de frågor som presenteras i den svenska varianten, allt sånt tror jag är givande. Det ska handla mycket om rädslor och det har jag ju mycket i mig så det är säkert bra att göra det. Men jag blir lite ledsen av hennes reaktion och vill skylla på att hon inte accepterar att jag gör det mitt mitt sätt. Känner mig lite som en tonåring som försöker bevisa för mamma att hon är vuxen och kan ta egna beslut. Och när jag berättar något jag gjort så fick jag mest bara en klapp på huvudet och uppmaning att göra lite till. Kommer säkert vara tacksam för det sen och kanske nyttigt att träna på att det är ok att inte få bekräftelsen. För i grunden har det här nog med mina förväntningar att göra, jag förväntade mig att hon skulle bekräfta mig och uppmuntra mig. Men när jag istället fick en uppmaning att gå tillbaka blev jag besviken och även en del av mig blev sur och lite arg. Måste komma ihåg att jag inte blev avvisad eller övergiven utan fick bara råd. Jag måste ända göra det som är rätt för mig. Och inte bara göra som hon säger för att vara till lags gentemot henne. Hon är hon. Jag är jag. Jag ber henne om hjälp och vägledning, men jag är fortfarande jag med mina behov, önskemål och min personlighet.
måndag 5 november 2012
Bett om frihet och helhet
Har suttit och sammanfattat mina defekter och överlevnadsstrategier. Och jag har bett min högre kraft att avlägsna respektive integrera dem för mig. Det kändes väldigt fint och viktigt. Ödmjukhet är ledordet i steg 7 och jag känner mig lättare nu efteråt. Ibland förvånas jag över att det här programmet verkligen fungerar för delar av mitt förstånd ifrågasätter. Men i det här fallet är det hjärtat som vet bäst och det spelar inte så stor roll om min hjärna inte förstår varför eller hur det fungerar.
Det var inte helt lätt att göra det här, fanns en hel del tvivel och motstånd i mig och det har tagit mig ett tag att bli redo och fullständigt villig att be om det här.
Nu är jag trött.
Tack för den här dagen.
Det var inte helt lätt att göra det här, fanns en hel del tvivel och motstånd i mig och det har tagit mig ett tag att bli redo och fullständigt villig att be om det här.
Nu är jag trött.
Tack för den här dagen.
Avlägsna beteenden
I helgen var jag hemma hos mamma och hennes man. Det var skönt för jag kunde sova mycket och mysa med katten där. Var trevligt att träffa mamma också. Men jag blir frustrerad över hur jag beter mig mot henne och hennes man ibland. De har väldigt tydliga drag av medberoende, det finns liksom inga gränser för vem som ansvarar för vilken människa. Det är väldigt inkännande och alla är snälla och säger aldrig ifrån eller pratar om några riktiga känslor. Mamma har de drag som jag själv har av osäkerhet och att inte ta ansvar för sig själv men alla andra och att inte kunna sätta gränser. Och när jag ser de här svagheterna så hugger jag. Jag blir snäsig och otrevlig, som en tonåring. Jag är väldigt medveten om det och förstår att det jag gör är elakt. Det är ju inte så att jag hjälper till på nåt sätt utan jag förvärrar ju bara situationen och gör att hon blir mer osäker. Jag mår väldigt dåligt av det och försökte väldigt mycket flera gånger under helgen att jag skulle försöka vända det och inte ta in det så mycket så jag var tvungen att reagera på det. Men jag klarade det inte och jag blir ledsen i hjärtat för jag ser hur mitt beteende liknar det som andra har gjort mot mig och som gör så ont. Dessutom liknar det sättet som pappa behandlade mamma på nåt sätt. Inte likadant men eftersom hon aldrig säger ifrån eller sätter någon gräns så kan har jag lärt mig att jag kan kliva in när jag vill. Det känns inte bra och jag känner mig verkligen maktlös inför det här beteendet och tyckte det kändes hopplöst för jag kunde ju verkligen inte ändra det fast jag försökte. Men så kom jag på att det här är ju steg 7. Jag har gjort steg 6 i just detta avseende, jag är fullständigt beredd att arbete tillsammans med min högre kraft för att avlägsna det här beteendet. Så då är jag ju också redo för att ödmjukt be om att få det avlägsnat. Så det ska jag göra. Ikväll. Känns häftigt!
Sen förstår jag väl att det inte händer direkt, men jag har tilltro till att jag kan få hjälp av min högre kraft med detta. Och det var så befriande när jag insåg att jag ju faktiskt inte behöver göra detta själv. Att jag kan be om hjälp. Sen är det ju klart att jag måste fortsätta försöka och ta ansvar och träna.
Tack!
Sen förstår jag väl att det inte händer direkt, men jag har tilltro till att jag kan få hjälp av min högre kraft med detta. Och det var så befriande när jag insåg att jag ju faktiskt inte behöver göra detta själv. Att jag kan be om hjälp. Sen är det ju klart att jag måste fortsätta försöka och ta ansvar och träna.
Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)