Imorn ska jag ha mötet med min terapeut och pappa. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå. Men det känns i hela kroppen att det är något stort på gång. Försöker att inte tänka på det för jag vet inte om det hjälper. Det är min oro som kommer upp och rädslan för att han ska göra som han har gjort så många gånger förut. Antingen att han ska bli offer och martyr och tycka att jag är orättvis och egoistisk. Eller att han ska bli arg, riktigt arg. Mest av allt är jag rädd att jag ska få bevisat att det inte fungerar att umgås. Att han inte är beredd att förstå och prata om det vi behöver prata om för att det ska fungera. Och att jag ska vara tvungen att välja bort honom för att han är för sjuk. Att tänka på det gör så fruktansvärt ont. men det är ju inte jag som väljer bort honom egentligen, det är han som väljer alkoholen istället för mig. Och om han säger elaka saker imorn så är det sjukdomen som talar. Han har ju druckit länge så sjukdomen är ju långt gången. Och frågan är om jag klarar/mår bra av att umgås på det sätt som går om han inte gör någon förändring. Jag vet inte.
Men jag måste komma ihåg att jag klarar mig. De stora delarna i mitt liv påverkas inte av om han är en del av det eller inte. Jag är inte 10 år längre, jag är 27 och om min pappa inte tar ansvar för sitt liv och om han påverkar mig på ett dåligt sätt så är det inte mitt ansvar att ta hand om honom. att finnas för honom. För att han ska ha något att leva för. Då får jag ta avstånd. Sätta mig själv först. jag är viktigast i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar