Avlägsna beteenden

I helgen var jag hemma hos mamma och hennes man. Det var skönt för jag kunde sova mycket och mysa med katten där. Var trevligt att träffa mamma också. Men jag blir frustrerad över hur jag beter mig mot henne och hennes man ibland. De har väldigt tydliga drag av medberoende, det finns liksom inga gränser för vem som ansvarar för vilken människa. Det är väldigt inkännande och alla är snälla och säger aldrig ifrån eller pratar om några riktiga känslor. Mamma har de drag som jag själv har av osäkerhet och att inte ta ansvar för sig själv men alla andra och att inte kunna sätta gränser. Och när jag ser de här svagheterna så hugger jag. Jag blir snäsig och otrevlig, som en tonåring. Jag är väldigt medveten om det och förstår att det jag gör är elakt. Det är ju inte så att jag hjälper till på nåt sätt utan jag förvärrar ju bara situationen och gör att hon blir mer osäker. Jag mår väldigt dåligt av det och försökte väldigt mycket flera gånger under helgen att jag skulle försöka vända det och inte ta in det så mycket så jag var tvungen att reagera på det. Men jag klarade det inte och jag blir ledsen i hjärtat för jag ser hur mitt beteende liknar det som andra har gjort mot mig och som gör så ont. Dessutom liknar det sättet som pappa behandlade mamma på nåt sätt. Inte likadant men eftersom hon aldrig säger ifrån eller sätter någon gräns så kan har jag lärt mig att jag kan kliva in när jag vill. Det känns inte bra och jag känner mig verkligen maktlös inför det här beteendet och tyckte det kändes hopplöst för jag kunde ju verkligen inte ändra det fast jag försökte. Men så kom jag på att det här är ju steg 7. Jag har gjort steg 6 i just detta avseende, jag är fullständigt beredd att arbete tillsammans med min högre kraft för att avlägsna det här beteendet. Så då är jag ju också redo för att ödmjukt be om att få det avlägsnat. Så det ska jag göra. Ikväll. Känns häftigt!
Sen förstår jag väl att det inte händer direkt, men jag har tilltro till att jag kan få hjälp av min högre kraft med detta. Och det var så befriande när jag insåg att jag ju faktiskt inte behöver göra detta själv. Att jag kan be om hjälp. Sen är det ju klart att jag måste fortsätta försöka och ta ansvar och träna.

Tack!