Min pappa är alkoholist.
Länge tänkte jag att det är något som hände när jag var liten och inte påverkar mig idag som vuxen. Jag visste dock att jag mådde dåligt, kände mig utanför, sökte bekräftelse utifrån, kände mig otrygg, var förvirrad och oroade mig mycket. Jag har nu lärt mig att dessa karaktärsdrag är några av de som är utmärkande för barn som växer upp i en miljö som liknar den jag upplevde.
Den här bloggen är en viktig del i min resa mot ett nytt sätt att leva.
Sidor
torsdag 28 februari 2013
Negativa spiraler
tisdag 26 februari 2013
Ny fin grupp
Idag har jag varit på Al-anon möte i den staden där jag bor nu. Av en slump kollade jag igenom deras möteslista igen och såg att min stad stod med. Gruppen hade tydligen varit vilande en längre tid men nystartat nu precis. Tänker att det inte är ett sammanträffande utan ser det som en gåva att det finns möten väldigt nära nu när jag flyttat hit. Och gruppen kändes jättefin, varm och välkomnande stämning. Många som har varit i programmet länge och ger en avslappnad stämning och fler än jag som var vuxna barn föräldrar som är alkoholister. Kände direkt att det här kan fungera bra för mig under våren och det gav en fantastisk lättnad. Jag får tillgång till bra möten varje vecka utan att behöva åka varken hem eller till närmsta mötet i närheten här. Underbart tacksam är jag för det och under mötet kunde jag släppa en omgång pappatårar till. Sorg för att han inte kan vara den pappa som jag behöver och för att han inte väljer att vara det utan är för djupt i sin sjukdom.
Det känns verkligen som en stor lättnad och lugn fyllde mig när jag insåg att jag kan ha en liknande trygghet som jag hade i ACA-gruppen hemma här också.
Tack!!
onsdag 20 februari 2013
Sjuk känslourladdning
För att fördriva tiden, förutom att sova, så såg jag en film (the perks of being a wallflower). Den handlade om en kille på high school som alltid varit ensam och utanför och som också hade någon typ av psykiska problem med tvångstankar eller syner. Det väckte väldigt mycket känslor i mig och jag kan fortfarande inte säga att jag vet vilka det var. Många olika och väldigt intensiva. Dels väckte det lyckokänslor för han vände sitt liv och blev mer deltagande (som för mig att gå från att inte bara överleva utan också till att leva). Dessutom så berodde hand psykiska problem på förträngda minnen från när han var liten och det berörde mig mycket på grund av allt jag har stängt in och som påverkat mitt liv väldigt negativt. Ja, det var väldigt mycket känslor och allt på en gång. Ingen bra kombination att vara febrig och sjuk och dessutom ha en rejäl känslomässig urladdning. Eller så var det precis det det var. jag blev sjuk, fick möjlighet att stanna hemma en dag, slappna av, se en film som väckte mycket känslor som också fick komma ut för att jag hade tid för det. Det kanske var det som var meningen med att jag skulle vara sjuk och hemma en dag? Mmmm.. vem vet..
Jag märker iaf att jag känner väldigt mycket mer nu för tiden än vad jag gjorde förut. Både starka positiva känslor och intensiva tyngre känslor. Det är jag väldigt tacksam för och varje gång jag har en sån där tung urladdning så vet jag att jag blir några kilo lättare och möjliggör att jag ska kunna ha ännu härliga lyckostunder. Det känns som att mitt hjärta förut var nedtyngt av tunga kedjor och vikter av sorg, skuld, skam, skräck och oro. När jag vågar möta de känslorna kan jag frigöra mig från just den kedjan och just den vikten kan lättas från mitt hjärta. Och sakta men säkert så har jag frigjort mig från så mycket av tyngderna att mitt hjärta kan känna starka lyckliga känslor och harmoni och kreativitet. Det gick inte förut för då var allt det andra i vägen, men nu finns det möjlighet för det. jag har säkert en hel del tyngder kvar att frigöra mig från, men jag är inte rädd för dem längre och när det är dags kommer det göra ont, men jag vet att det går över och att det gör mig gott att möta min smärta. Det är det enda sättet jag kan bli fri från den. Och fri ska jag bli.
Tack!
måndag 11 februari 2013
måndagsfolisofering
Men överlag är det ganska lugnt. Jag träffade min sponsor i helgen och det var väldigt bra. Vi gick igenom en del mer uppgifter och jag fick bra tankar. Bland annat pratade vi om hur min relation till min högre kraft har påverkats av steg 4 och 5 och jag insåg att min tillit har ökat eftersom jag vågat dela mina hemligheter. Jag har berättat mycket av mina mörka mest skamförknippade hemligheter för en annan människa, jag vågade göra det och det tyder på att min tillit till att det ska gå bra har ökat. Jag vågar kasta mig ut och vara ärlig och riskera att den andre avvisar mig. Det är stort!
Vi pratade också om de karaktärsdrag jag har som gör mig nedlåtande och dominant med andra. Att jag avbryter eller är nedvärderar vissa andras åsikter eftersom jag anser att jag redan vet vad de ska säga eller att jag tycker att min åsikt är viktigare. Hon frågade om jag ber om ursäkt när jag gör så eller om jag bara låtsas som ingenting. Att jag förmodligen skulle ha lättare att sluta med det om jag lär mig att jag måste be om ursäkt för det när jag gör det. Det jag gjort har varit att mer be om ursäkt till hela gruppen än specifikt till någon person som jag agerat ut mer emot. De här beteendena kommer fram mer när jag är trött eller stressad och den andres åsikt innebär att vi får göra om eller liknande. Jag har också märkt att jag är ganska markerande och mån om att få saker på det sättet som jag vill om jag har chansen. Ofta tycker jag att det sätt som jag tänkt på är bättre. Det är det inte alltid.
Tack för Ann och för insikterna!
måndag 4 februari 2013
Gamla påhälsningar
Samtidigt som jag skriver hör jag en röst från lilla tjejen som viskar att jag vill ha hans uppmärksamhet och att han är min lösning. Men nej
söndag 3 februari 2013
Erkänna de falska sanningarna
På aca-mötet idag blev en av mina falska sanningar väldigt tydliga för mig. Jag är helt övertygad om att jag måste vara smal och snygg och perfekt för att inte min pojkvän ska lämna mig. Så är det, på riktigt. Och det är så himla sjukt. Och jag blir ledsen för jag är så elak mot mig själv när jag matar mig själv med de här tankarna. 'Om du inte är smal så duger du inte.' Så fruktansvärt hemskt. Jag ringde min sponsor och fick ur mig det och säga det högt, det var väldigt skönt. Jag ser det och jag förstår med förnuftet att det är mina föreställningar om livet som spökar.
Hittills har jag kommit väldigt långt med att acceptera den jag är på insidan och det kändes omöjligt når jag började inse hur det faktiskt var. Nu vill jag verkligen ta nästa steg och gå mot att acceptera och älska mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag är en underbar människa som är värd att älskas.
Börja prata med min spegelbild lite mer kanske, vet att det hjälpt andra.
Tack för den här insikten och att jag känner hopp och förtröstan istället för hopplöshet och förtvivlab som det vat förr.
Tack!
lördag 2 februari 2013
Inte fastna
Så, då går vi.
Bra!