Märker att en sida av mig liksom inte vill må bättre heller när jag blir låg. Hon vill vara kvar i det. Gotta sig i offerkänslan och hopplösheten. Då behöver jag ju inte ta ansvar. Om jag erkänner att jag sätter mig själv i den situationen till stor del så skulle jag ju inte kunna fortsätta tycka synd om mig själv.
Försöker tänka som min sponsor brukar säga när hennes dysfunktionella sidor kommer fram, att "hoppas, där kom den igen! Det var ju tokigt." Liksom skratta lite åt sig själv och att ens beteenden kommer att komma fram igen och igen och acceptera det men träna på att inte låta dem styra. Så det kan jag också göra nu. Och jag gjorde ju faktiskt bra i att jag både ringde min sponsor och bloggade. Lät inte motståndet styra. Inser nu att en anledning till att jag är godissugen är för att jag är hungrig. Kanske kan försöka vara tacksam för påminnelsen om mina beteenden och att jag hade den här känslan väldigt ofta förr och nu minns jag inte riktigt senaste gången. Det kallar jag framsteg det. Blir chockad när de här känslorna kommer men det är ju trots allt väldigt sällan nuförtiden och är jag trött så är jag ju det.
Jag vet bättre än att slå på mig själv för att mina gamla beteenden får plats. Jag har gjort ett väldigt bra jobb med att inte låta dem få det och att det händer någon gång är inte så farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar