På aca-mötet idag blev en av mina falska sanningar väldigt tydliga för mig. Jag är helt övertygad om att jag måste vara smal och snygg och perfekt för att inte min pojkvän ska lämna mig. Så är det, på riktigt. Och det är så himla sjukt. Och jag blir ledsen för jag är så elak mot mig själv när jag matar mig själv med de här tankarna. 'Om du inte är smal så duger du inte.' Så fruktansvärt hemskt. Jag ringde min sponsor och fick ur mig det och säga det högt, det var väldigt skönt. Jag ser det och jag förstår med förnuftet att det är mina föreställningar om livet som spökar.
Hittills har jag kommit väldigt långt med att acceptera den jag är på insidan och det kändes omöjligt når jag började inse hur det faktiskt var. Nu vill jag verkligen ta nästa steg och gå mot att acceptera och älska mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag är en underbar människa som är värd att älskas.
Börja prata med min spegelbild lite mer kanske, vet att det hjälpt andra.
Tack för den här insikten och att jag känner hopp och förtröstan istället för hopplöshet och förtvivlab som det vat förr.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar