Sidor

fredag 22 mars 2013

Intervju

Idag har jag varit på en andra intervju av totalt tre för ett jobb jag väldigt gärna vill ha. Det gick nog bra tror jag, men jag vet att konkurrensen är väldigt hård och att det är många andra duktiga som söker. Innan har jag varit väldigt nervös men har lyckats fokusera på det jag kan påverka. Jag har förberett mig genom att googla på standardfrågor som ofta ställs på intervjuer och tänkt igenom svar på många av dem. Sedan har jag tränat på att lämna över att be om hjälp att inte lägga energi på att grubbla på det jag inte kan påverka. Tränat min tillit på att det blir som det är tänkt att det ska bli, är det meningen så är det meningen. Annars är det något annat som är meningen och då kommer det vara där jag ska vara. Mycket övning i tillit här alltså. Jag har bett mkt också, både om hjälp att lämna över och även mer öppna böner där jag bara säger hur jag känner. Att jag är orolig eller rädd eller stressad utan att be om vad jag vill ha utan bara lämna över och dela den känslan som jag har och låta min högra kraft verka för mitt bästa. Då märker jag att min oro och rädsla minskar, jag blir lugnare och får mer ro i sinnet. Jag har gjort det gång på gång, på gång, på gång. Men det hjälper.

Under intervjun kunde jag vara väldigt ärlig. Jag berättade om att jag var spänd och därför kommit i väldigt god tid för att ha koll på läget och fokusera på själva intervjun. Jag sa att jag ofta ställt höga krav på mig själv när jag spelade fotboll och de ofta var orealistiska, och att jag numer är mer realistisk i mina mål. Och mer accepterande för att jag inte göra allt perfekt. Det var till och med en fråga som jag inte kom på något svar på och det var såklart lite frustrerande, men jag kunde ändå släppa det ganska bra och känna att det var ok. hon som intervjuade var också mycket bra och förklarade att det inte var skillnaden mellan att gå vidare och inte och att hon fått en tillräcklig bild av mig med de resterande frågorna redan. Det kommer fortfarande upp tankar på att jag skulle sagt si eller så annorlunda, men jag försöka låta dem passera.

Nu är jag inne i en ny fas av väntan och får träna på att inte lägga energi på att älta intervjun eller att fundera på vad som är nästa steg i processen eller oroa mig över att inte gå vidare till nästa steg.

Hjälp mig att fokusera på det jag kan påverka under den här perioden. Hjälp mig att lämna över och lita på att det blir som det är meningen att det ska bli och att det är bra.

Tack!

Viljan att må dåligt

Ikväll hade jag tagit initiativ till att kolla på fotbollen med några som jag inte känner så väl utan bara känner ytligt då de också gör sitt exjobb där jag gör det och jag har träffat dem några gånger. Vi har en grupp på facebook där jag skrev och frågade om nån tänkte kolla på matchen här. Fick napp av ett par personer som var positiva och frågade var vi skulle se. Jag skrev att eftersom matchen går på 5:an borde vilken krog som helst funka, eller så kunde vi kolla hemma hos mig. Jag skrev det på eftermiddagen nån gång men sen fick jag aldrig någon mer respons. En halvtimme innan matchen skulle börja skrev jag och frågade om det skulle bli något och att jag annars kunde göra något annat. Fortfarande ingen respons. Då går mina föreställningar igång. De har nog gått nånstans utan mig och glömt bort mig eller valt bort mig. De har pratat ihop sig om att de inte ska kolla eller så kollar de hemma hos någon annan. Känslor av övergivenhet och utanförskap väller upp. "Jag får inte vara med. Man vill inte umgås med mig. Jag duger inte." Jag hör av mig till en vän för att ventilera mina känslor och när jag gör det så inser jag att en del av mig nog vill vara i de känslorna. De är bekanta och trygga för jag vet vad jag får. Genom att säga att jag inte duger hanterar jag också skammen på nåt sätt. Att jag trivs i att tycka synd om mig själv och känna att människor är opålitliga och elaka och förr eller senare kommer svika mig. Sjukt att jag fungerar så. Att jag vill vara i den känslan. Kanske för att få sympati. Eller bara för att få må dåligt och gräva ner mig. Jag har hört om att personer som mår dåligt ibland gör det för att de vill det. Att de inte vill må bättre och därför ser till att må dåligt och gå in i destruktiva tankebanor med tunga känslor som följd. Har inte sett det så tydligt i mitt beteende tidigare, men nu blev det väldigt tydligt. Jag gjorde mig själv till offer. jag valde att tänka att de inte vill vara med mig för att de inte tycker om mig istället för att välja att tänka att de säkert fick förhinder eller att de kanske betedde sig dåligt men att det i så fall ligger hos dem. Mycket intressant tycker jag...


Dessutom fick jag feedback på att jag ju faktiskt har uteblivit utan att meddela det andra gånger. Jag har tänkt att de var ett gäng utan mig och bestämmelser är i allmänhet ganska lösa i den här kretsen och i studentlivet överlag. Jag har nog satt mig själv utanför också genom att inte komma när de har bjudit in till grejer. Och nu när det är min tur och det slumpar sig så att de båda som var intresserade uteblev så blir jag besviken. Jag kan lära mig att jag ska bete mig mot andra som jag vill att de ska bete sig mot mig.


Jag hade till slut en trevlig kväll själv och får nu också lite extra tid för mig själv och kan blogga. Det är ju faktiskt också så att även om mina föreställningar hade varit sanna och de frös ut mig på riktigt så kan jag ändå välja att ha en trevlig kväll. Jag kan bli besviken, men sen kan jag välja själv hur min kväll ska vara. Då kan jag välja att tycka synd om mig själv eller välja att ha trevligt.

Tack.

onsdag 13 mars 2013

Ledig

<p>Imorn bitti &#229;ker jag p&#229; semster en vecka. V&#228;ldigt sk&#246;nt. &#197;ker med min pojkv&#228;n och hans familj. Sitter p&#229; t&#229;get just nu och k&#228;nner mig stressad vilket &#228;r konstigt. F&#246;rs&#246;ker komma p&#229; varf&#246;r jag k&#228;nner s&#229; men kan inte komma p&#229; det. Kanske bara &#228;r nerv&#246;sitet inf&#246;r resan och att det ska bli. Mitt kontrollbehov som sl&#229;r in och jag k&#228;nner obehag n&#228;r jag inte vet riktigt hur det kommer bli. Eller f&#246;r att jag har gl&#246;mt n&#229;t. Har ofta den h&#228;r typen av stress n&#228;r jag ska &#229;ka iv&#228;g n&#229;gonstans och jag ser mkt fram emot det. Blir s&#229; viktigt att det ska bli som jag f&#246;rv&#228;ntar mig. Och sen kommer katastroftänkandet igång att jag försöker förutspå allt som kan gå fel och bygger upp atress för att det såklart kommer att gå fel.
Så fokuserar jag på det och det tarkt energi och gör att jag blir orolig. Men jag ser det och jag kan prata med lilla tjejen och säga att det kommer bli bra. Och att det säkert blir bra även om det inte blir exakt som jag tänkt mig.
Andas.
Hjälp mig att lugna min oro och att inte göra mig själv en otjänst genom att bygga upp oro och stress.
Tack. 
</p>

lördag 9 mars 2013

Att ge

Jag räknar poäng. Jämför och bedömmer om det är jämnt. Jag vill inte ge mer. Vill inte bli utnyttjad. Jag gör det som en följd av att jag tycker att jag i många förhållanden har gjort så tidigare och att känsöan när det tar slut är så förstörande. Att jag gett och gett men inte fått något tillbaka. Så nu ör jag väldigt rädd för att ge mer. Jag vill inte inte inte inte föra det igen. Och visst är det bra att utvärdera om relationen är jämlik. Men vi ger också olika saker. Jag ger en viss sak och får tillbaka något annat. När jag räknar så gör jag det ofta en sak i taget. Typ frukost på sängen för sig. Massage för sig. Laga middag åt den andre för sig, osv. Det funkar jag inte riktigt så. Märker att det här sättet att räkna gör att jag missunnar honom saker ovh tänker mkt att 'Det där gjorde jag sist, nu är det hans tur' eller att jag inte ger fastän jag vill för att jag får upp en ilska eller irritation över att jag får för mig att jag ger mer.
Ska nog prata me honom om det för att förklara. Han tycker att jag är lite konstig när jag räknar ibland. Men jag är ju bara rädd. Och det kan jag säga.

måndag 4 mars 2013

Att konfrontera eller inte konfrontera, det är frågan

Har bestämt mig för att ta upp en sak som jag länge haft i mitt huvud med min pojkvän. Jag är rädd för att göra det. Rädd för att jag ska ha "rätt". Det handlar om en av hans tjejkompisar. ibland ser jag att han är mot henne på ett sätt som jag kopplar till känslor som är mer än vänskap. Beteenden som för mig är mycket kopplat till hur han visar att han tycker om mig. Jag vill säga till honom att det inte känns bra för mig att han gör så. Jag ska sätta mig själv först. Våga säga ifrån om vad som inte känns bra. Våga riskera att han "inser" att det är henne han vill ha. Våga riskera att han blir arg. Våga riskera ett försvarstal. Det är väldigt läskigt. Det som jag är mest rädd för är att han har gått bakom ryggen på mig. Att jag har blivit bedragen igen. Även om det inte finns några bevis alls för det så är det min största rädsla. Det och att jag jag ska bli övergiven. Jag bygger upp det här väldigt stort nu och det är stort i mig. Men jag kan också göra det mindre, och vara förnuftig. Känslan av att det inte känns bra för mig när han gör så är tydlig. Den tvekar jag inte på. Känslan av att jag vill sätta gränser för hur någon behandlar mig är tydlig. Jag vill stå upp för mig själv. Inte en gång till för att jag inte vågar ställa rätt frågor. Det är ju också så att om han har känslor för henne så måste han reda ut det. Och då är det inte schysst mot mig av honom att inte ta tag i det, och av mig att inte reagera för mig egen skull.
Men jag är rädd. För jag vet att de är väldigt bra kompisar och umgås mycket i skolan och föreningar. Är jag beredd på att det känns konstigt när vi ses alla tre? Att han känner sig bevakad? Att han känner att jag inte litar på honom? Just det där med att jag inte litar på honom har varit uppe några gånger tidigare. Han tycker det är jobbigt. Och att jag har så svårt att tro att han verkligen tycker om mig. Fan, jag kanske bara förstör genom att ta upp det. Är det mitt kontrollbehov som är framme och vill använda det här för att få bekräftat att det inte är som mina värsta misstankar säger. Tidigare när saker växer i mitt huvud så har jag tagit upp dem och då känns det ibland fånigt. För jag har fått så många bevis på att det inte stämmer, men när mina tankar går igång så snöar jag väldigt lätt in i det. Och som jag skrev för ett tag sen så tolkar ju min hjärna det som händer runt mig för att det ska passa mina föreställningar om hur det ligger till. Alla de bevis jag får för att han inte har några känslor för henne blir obetydliga och jag ser bara svart. Men ja, om det nu är så i mitt huvud och tar upp mycket energi så kanske det är värt att ta upp det. Suck, jag vet verkligen inte.

Ska ringa min sponsor imorn.

Hjälp mig att lyssna till mitt hjärta, stå upp för mig själv men inte låta mina rädslor styra.

söndag 3 mars 2013

Motstånd

Jag har svårt att ringa mig sponsor. Jag bygger upp det som ett måste istället för en möjlighet. När det är riktigt tungt så kan jag ringa. Men inte när det är bara lite tungt eller när det är bra. Ibland när jag vill ringa när det är bra gör jag inte det för jag ser det som att jag vill bevisa något. Ringa och säga att jag klarar mig själv. haha. Suck!
Idag när jag ringde sa hon till mig. Med rätta. Jag använder henne inte som jag vill och borde. Hon sa att det inte känns bra för henne för jag håller henne utanför och låter inte henne få känna mig och vara med i det som händer. Det gör ju också att jag har svårt att ringa, just för att hon inte känner mig. Blir en negativ spiral. Har får jag nog lägga in en omgång träning nu känner jag. Behöver kontakten i vardagen och vill fortsätta stegarbetet med henne och då behöver hon vara delaktig. Får nog ta i lite på samma sätt som jag gjorde med mötena i början. Jag fick bestämma mig bara. Att jag går på möten varje söndag och så gjorde jag det bara. Kanske ska bestämma en tid för mig själv då jag ska ringa nu under våren och så gör jag det bara.

Jag är ju så himla tacksam för relationen till min sponsor. Hennes del i mitt tillfrisknande är stort. Väldigt stort. Hon tog tag i mig i början och att jag fått göra mina steg med henne har varit oerhört bra för mig. Hennes värme och ärlighet är väldigt bra för mig.

Jag ser min brist när det gäller det här. jag har vetat om det ett bra tag. Nu är det dags att agera på det också. Jag vill fortsätta utvecklas. Jag vill inte falla tillbaka. Jag vill inte behöva ha en ny botten för att förstå att jag behöver hjälp.

Tack för påminnelsen.
Hjälp mig att göra det jag vet att jag ska göra.

Elaka överlevnadsstrategier

Ända sedan jag vaknade i morse har jag varit kvar i samma obehagskänslor som jag somnade med igår. Minnena från mitt förra förhållande och triggers som jag ofta får av filmer och tv-program där den typen av nyanser finns. Nu förstår jag varför sådana scener påverkar mig så mycket. Även om jag nog inte klassar det som var som regelrätta övergrep från hans sida så var kombinationen av att han hade mycket makt, som han undermedvetet nog utnyttjade, och att jag inte vågade stå upp för mig själv var definitivt över gränsen för vad som är ok. Framför allt tror jag det är mitt eget sätt att sätta upp gränser för hur jag får vara, vad jag får känna och tycka. I mina mardrömmar har jag haft en stark, smart, stark man som har jagat mig och att jag inte kunnat komma undan. Det är inte min förra pojkvän eller ens pappa som är den mannen. Det är mina egna försvar som säger åt mig att jag måste göra på ett visst sätt och vara på ett visst sätt för att duga. I drömmarna är alltså den lilla tjejen i rollen som jag själv och det som jagar mig är mina egna försvar, mina överlevnadsstrategier som försöker påverka mig för att skydda mig mot att bli övergiven. Mina överlevnadsstrategier har skyddat mig genom att se till att jag inte blev övergiven när jag inte hade klarat det. Den har haft en roll. Men det är också mina försvar som har gjort mig mest illa. Som har sagt till lilla tjejen att hennes känsla och behov inte är okej. Det är de som har gjort övergreppen på mig. Fy fan, att jag har gjort det mot mig själv.
Mmm, jag ser det. Det gör förbannat ont. Det skapar beslutsamhet om förändring. Sedan behöver jag försöka jobba för att förlåta mig själv och gottgöra.

Nu ska jag vila den här dagen. Det här var en tung insikt den här helgen. Bra att jag gav mig själv tid och plats för att det skulle få komma fram. Tack.