Slut?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Har så mycket känslor och tankar som bara snurrar. Har rint en programvän och fått dela av mig och det var skönt. Min sponsor jobbar så jag får inte tag i henne.

Min sambo var med mig på ett möte igår. Jag insåg att jag hade byggt upp en bild och förhoppningar om att han skulle känna igen sig och se att han också är ett vuxet barn. Men det gjorde han inte. Han tyckte det kändes fint för att han förstår lite mer vad jag gör, men han känner inte igen sig. Och han känner inte att han behöver gå på den typen av möten. Han är beredd att prata om saker mer och jobba för vårt förhållande på det sättet. Analysera sina beteenden och träna på att prata om sina känslor.
Jag känner mig jätteförvirrad. Jag ser hur mycket jag har varit oärlig genom att inte visa mig själv och säga vad jag tänker och känner. Det gör ju också att man inte får någon djup relation. Som ju är det jag känt att jag saknat. Fan det är ju inte konstigt att jag inte känner att jag känner honom på riktigt om jag inte visar mig på riktigt. Bajs. Suck. Jag älskar inte mig själv tillräckligt för att tro att han skulle stanna om han visste vem jag verkligen var.

Eller så är det bara så "enkelt" att jag inte har rätt känslor för honom. Om jag inte älskar mig själv, hur kan jag då älska någon annan?

Jag vet inte vad som är sant och inte. Det finns så mkt fint i honom och mellan oss. Hur kan allt det inte vara sant?

Programvännen jag delade med nyss påminde mig om de tre A:na; Awearness, Acceptance, Action.
Vi hoppar gärna från Medvetenhet till handling. Det är svårt att vara i känslan och komma till en acceptans av hur det är. Men om det inte finns acceptans innan handling är det lätt att handlingen görs med upprörda känslor och att det inte blir bra.

Nu landar det ändå ett lugn i mig. Oavsett vad som händer så vet jag att jag klarar mig. Jag är precis där jag sa vara. Jag får inte mer än jag klarar av. Jag har det jag behöver.

Jag är fortfarande förvirrad. Behöver verkligen prata med min sponsor. Men på nåt sätt blev jag lugn i det. Det kanske är acceptans och tillit som kommer. Allt kommer att bli bra.

tack

Nygammal utmaning

Känner mig tom och som en bomb samtidigt. Har väldigt svårt att vara i mina känslor nu. Jag har tvivel på mitt förhållande igen. Och det känns som att någon har dragit bort ett skynke som varit framför mina ögon när det gäller min sambos familj. Jag ser saker där som jag förut inte kunnat eller velat se. Har tyckt att det har varit så skönt att vara hemma hos dem och verkligen varit glad över den nya familjen jag fått. Är allt det en lögn? Kan det vara det? Eller är det jag som svartmålar verkligheten nu... Jag vet inte. Har försökt ringa min sponsor men fick inget svar. Ska försöka snart igen. När jag bara sitter med mitt eget huvud så skenar tankarna och det slutar med att jag aldrig kommer få barn. Rädslan för att bli ensam och övergiven är så stark. Men jag är ju inte ensam. Jag är med mig själv och min högre kraft. Jag är aldrig ensam.

....

Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.

Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.

Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.

Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.

Tack.

Hitta min sanning

Efter breakdownen jag hade förra veckan var jag hemma ons-fre från jobbet och tog hand om mig själv. Tänker också mycket på vad jag vill i livet. Vad jag vill göra. Vad jag vill vara i för sammanhang. Vad jag vill skapa. Jag får upp väldigt mycket idéer om yoga och skrivande och djur och något litet café. Det jag har svårt med är att inte bli svart-vit i det. Antingen tänker jag mycket på vad jag skulle vilja skapa eller så går tankarna in i att kritisera och vara realistiskt eller bara att utmana.
Det är verkligen lilla tjejen i mig som har de här drömmarna. Hon vill skapa stort och ha något eget som är nära och meningsfullt. Alla hennes drömmar går kanske inte att förverkliga. Men jag har så svårt att ens låta dem vara bara. När jag gör det dras jag nämligen in i dem, flyger iväg och tänker ut väldigt mycket saker kring det. Det är läskigt för det känns som jag behöver göra förändringar då. Röra mig från trygghet och norm, mot osäkerhet och originalitet.

Känner också skam för att jag inte är nöjd med det bra jag har. Jag har ett bra jobb, trevliga kollegor, är på ett bra företag och har en bra lön. Jag har ansträngt mig och strävat för att vara här. Jag har väldigt många möjligheter att utvecklas.

Är det läskigt för att jag inte vet vem jag är om jag går en annan väg?
Är det läskigt för att jag bryter mot min egen försvarsstrategi att vara det som folk menar är framgångsfullt och allmänt accepterat?
Eller är det bara sunda ifrågasättanden och utmanande frågor av min älskande förälder?

Jag är inte impulsiv. Har aldrig varit. Jag har extremt svårt för att ta beslut och vill helst att någon annan ska ta dem åt mig. Så jag tror inte jag behöver vara rädd för att det är det som är problemet här.

Jag vet också att jag gärna söker lösningar utanför mig själv som ska vara stora och lösa alla problem snabbt.

En sak som också är läskig är att jag blir så osäker på mitt eget omdöme och inte riktigt litar på mig själv. Om jag strävat hit och verkligen tyckt att det jag gör nu är intressant och roligt, kan det bli likadant om jag nu strävar mot något annat istället? Har jag en yttre strävan för att springa från något i mig själv?

Jag ber varje dag om att acceptera där jag är. Att inte försöka kontrollera och att vara kärleksfull mot mig själv och mina drömmar. Jag får drömma. Jag får drömma stort. Jag får vara annorlunda och jag kan vara tacksam mot mitt förnuft och ifrågasättande som ju gör att jag inte springer iväg och gör förhastade saker.


Jag ska ta små steg åt det hållet jag vill röra mig åt. Prova att röra mig åt det hållet och se vad som händer. Är det meningen så kommer jag förmodligen få hjälp utifrån för att uppnå det.

Hjälp mig att vara kärleksfull mot mig själv. Jag är älskad precis som jag är. Jag tycker jag är modig som vågar ifrågasätta mina val och min situation.

Tack

en ny botten?

Jag hade ett ordentligt breakdown igår. Ringde min sponsor, men hon svarade inte. Fick iaf tag i en kompis som kunde stötta mig till att låta det få komma ut och passera. Kunde be min sambo om det jag behövde och jag fick det. Även om det var svårt och jag låste ner mig mycket.
Jag sov dåligt inatt också och har varit hemma idag. Det är skönt att vila och jag fick sova ut imorse. Samtidigt är jag låg och har svårt att reda ut tankarna. Väntar på att tiden ska gå lite mer så jag kan ringa min sponsor när hon slutat jobba.

Mycket tankar om jobbet som snurrar. Vad det betyder att jag är här igen. Vad folk tänker. Vad det säger om mig. Bilden jag har av mig själv håller på att krackelera tror jag. Det är läskigt.


Jag är maktlös inför det faktum att jag har svårt att hantera min arbetssituation just nu.
Jag kan bara be om hjälp och lämna över.

Ge mig sinnesro att acceptera det.
Mod att förändra det jag kan och be om hjälp.
Ge mig förstånd att inse vad jag ska lämna över och vad jag ska agera på.


Befria mig från rädslan för att bli ifrågasatt
Visa mig vem du vill att jag ska vara istället

Befria mig från rädslan för att inte duga
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

Jag är modig som vågat säga att jag är hemma imorgon också. Jag skrev det till min chef för ett tag sedan och har inte fått något svar. Jag tolkar det lite som att han inte tycker att jag gör rätt. Men han har själv sagt att min hälsa är det absolut viktigaste. Jag vet också att det inte betyder något att han inte har svarat, han kanske bara var upptagen när han såg det och har glömt det sen.
Lilla jag är rädd för att han ska säga att så får jag inte göra. Men det får jag. Jag har rätt att sätta mina behov främst. Jag är modig som gör det. Som vågar erkänna min sårbarhet. Säga att jag inte vet. Att jag är förvirrad. Att jag är trött.


Jag är där jag ska vara. Allt är väl, allt är som det ska. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.

Tack

Låg och destruktiv

Både idag och igår har jag sovit dåligt och är trött. Jag är också inne i en destruktiv spiral i huvudet och tror jag gör val som inte är så bra. Jag slår också på mig själv för att jag gör de här valen. Min katastrof sida har liksom bestämt en sanning och jag har inget att satta emot den just nu. Den här sanningen har grundmeningen:

Det är ingen idé

Jag är dålig. Jag är inte värd att må bättre. 

Det kommer att skita sig och allt jag ljuger för mig själv kommer att explodera. Eller så kommer jag leva ett dåligt liv och ångra mig. 

Men även när jag är trött kan jag välja att använda något av mina verktyg. Jag gör det ju faktiskt just nu och skriver. Jag kan också ringa någon. Är så himla trött och det är ju faktiskt inte rättvist att jag då också ska lyckas tänka ut en massa smarta grejer. Min hjärna är så bra på att tänka ut i förväg tror den, men det är ju så ofta som den har fel. Det kan också vara så att jag är trött för att jag har järnbrist. Har mens nu och det skulle inte vara så konstigt faktiskt. 

Fan, jag är i HALT ju (too hungry, too argry, too lonely, too tired). Det är en signal om att jag behöver göra något. Jag skriver ju, det är bra. Jag skulle också behöva prata med nån tror jag. Jag känner motstånd inför att ringa min sponsor. Hon var här på besök i helgen och det kändes som att det skapades en spricka mellan oss. Nån blandning av att jag ser att vi är väldigt olika och att hon triggar saker jag inte vill se. 

Det känns liksom inte som om hon förstår. Jag håller fortfarande inne saker. Vågar inte släppa in och öppna upp på riktigt. Har inte riktigt tillit. Och det kanske är därför jag är här nu. Konsekvensen och det jag behöver för att bli påmind om att min historia inte är unik för lösningen. Att jag kan bli förstådd och att det kommer bli bra för mig. 

Vad fint det är att göra det här med mig själv nu. Jag håller på att bli en bra förälder. När jag ger mig själv möjligheten att vara det så gör jag det ofta väldigt bra. När jag skriver kommer jag i kontakt med den där fina och kloka sidan av mig själv. Den som säger det jag behöver höra. 

Jag är modig, underbar och värdefull. Värd att älskas precis som jag är. 

Tack

Obehaglig Invit

Jag är på resa med jobbet tillsammans med två äldre män. Båda runt 50 och den ena närmare 60. Det har varit hur trevligt som helst, massa skratt och jag har tänkt på hur avslappnad jag känt mig och hur roligt det varit. Och så nu på kvällen insåg jag att jag behövde ändra tiden för imorgon och gick då och knackade på. Och den ena mannen var då bara klädd i kalsonger. Väldigt obehindrat stod han och pratade då när jag sa att vi måste gå upp lite tidigare. Och så när jag ska gå typ så frågar han om han får bjuda på nåt. Jag blev helt chockad och bara skrattade åt det och sa gonatt. Nu efteråt är jag arg. Väldigt arg. Min hjärna försökte förklara och utmana om jag misstolkade eller överreagerar. Men nej. Det var helt oacceptabelt. Ja helt hemskt. Jag såg på honom som en snäll och rolig farbror som skulle kunna vara min pappa. Inte en enda tillstymmelse till attraktion. Bara äckligt känns det nu. Jag känner mig äcklig. Vilket är väldigt konstigt. Det är ju han som är äcklig. Så himla konstigt, jag får inte alls ihop hans personlighet med det där. 

Jag ska säga det till honom imorn. Jag måste det. Lilla jag känner sig väldigt otrygg. Jag måste markera mina gränser. Det där var definitivt inte ok. 

Jag får inte mer än jag klarar av. Jag är där jag ska vara. Jag får vad jag behöver. 

Hjälp mig att stå upp för mig själv imorn   

Jag får stå upp för mig själv. Får vara obekväm. Får ställa krav. 

Men åh jag ser så tydligt det dysfunktionella mönstret som vill stängs dörren om det. Inte låtsas som att det hände eller som att det inte var så det var. Men fan heller. Det var så. Jag tycker det var väldigt obekvämt. Och det är inte ok. 

Hjälp mig. Jag är värd att må bra. Mina känslor och behov är viktiga. 

Tack

Tillbakablick

Satt och läste lite gamla anteckningar. Jag har alltid skrivit mycket och innan jag började använda den här bloggen har jag fyllt många kollegieblock. Det jag hittade idag var från perioden när jag kommit hem från min utlandstermin och börjat gå på möten på riktigt och 1 år framåt ungefär. Det handlade mycket om min pojkvän, precis som mitt liv gör idag. Jag känner igen mitt analyserande och perfektionistiska tänkande kring vårt förhållande. Jag såg också att jag hanterade mina osäkerheter på bra sätt. Jag skrev om det och pratade om det och sedan så tog jag upp saker med honom som jag kände att jag behövde. När jag tvivlar tänker jag lätt tillbaka och tänker att det aldrig varit bra och att jag altid haft det här tvivlet. Och ja, det är sant att jag ifrågasatt och letat problem hela tiden nästan, men jag har också agerat på de sakerna och ser att vårt förhållande är väldigt annorlunda nu. Jag har hela tiden fortsatt och visat mer och mer av mig själv och medan jag utvecklats och upptäcker mig själv så delar jag det också.
Jag tror att många av de gånger som jag önskar att han gjorde något annat så är det för att jag behöver ge mig något själv.

Är så tacksam för att jag tog steget och gör det här resan. Det är nyttigt att se tillbaka ibland för att förstå hur långt jag kommit och vilka fantastiska förändringar som är möjliga.

Samtidigt är det färskvara och jag ser att de situationerna som skapade oro i mig med min pojkvän för 5 år sedan fortfarande gör det. Det är min sjukdom och jag gör andra val idag, konsekvenserna blir inte lika stora, jag kan bryta mönstret när det drar igång.
Exempelvis var vi på en fest igår och det var trevligt. Jag blev ganska trött och när min pojkvän och hans kompisar träffade någon gammal kompis och blev taggade så gick jag hem istället. Hade uppe tankar på att jag var tråkig och vad de tänkte om mig. Men jag gjorde det ändå. Jag kände mig nöjd och lilla jag kände sig trygg. Jag pressade inte henne att göra något som hon inte ville. Jag tvingade inte kvar henne och på så sätt sa jag att det är ok att jag känner som jag känner. Mina behov är viktiga och om jag är trött eller bara inte vill vara kvar så behöver jag inte vara det. Jag satte mina egna behov först. Det är superbra! Och det som är ballt är att jag nuförtiden ofta inte behöver ta i speciellt mycket för att göra det. Och det är ju för att jag har tränat. Jag använder 12 stegsprogrammet och det fungerar.


Tack!