lördagstradition

Fina du, hur är det?
Jag tycker det är läskigt med honom. Jag är rädd att du ska överge mig igen.
Jag vet. Jag är inte redo för något nytt. Jag vill inte ens ha något nytt. Men sjukdomen i mig vill bara springa in i en ny person. Men vi har det ju fint ihop bara du och jag.
Ja, det tycker jag med.
Jag är på din sida. Vi är inte beroende av någon annan längre. Du och jag och Gud.

Men hur ska vi klara oss? Bara vi... Vem ska ta hand om oss? Vem ska vara vår trygghet? Vem ska visa att vi duger. Vem ska ge oss kärlek?
Vi ska ge det till oss själva. Komihåg den där rösten där inne i hjärtat. Den där rösten som är svag så det knappt är hörbart men samtidigt så klar och tvärsäker. Jag är älskad. Inga tvivel. Inga villkor. Bara kärlek.

---
Var på möte idag och han var där igen. Har kunnat släppa honom mer under veckan som varit även om han har varit i mitt huvud till och från. Förra gången tog han platsen precis framför mig, den här gången  platsen bredvid mig. Båda gångerna har han kommit sent och det har varit den sista platsen kvar typ. Jag bev besviken när han inte var där först när jag kom och tänkte sen att det var ganska skönt. Men ändå när dörren öppnades så tittade jag förväntansfullt dit och när det var han var känslan var både "ja" och "nej" på samma gång tror jag. Sedan kunde jag le lite mot min högre kraft och undra vad som är i görningen. Jag ser ju hur sjuk jag är i alla fall. Det är ju ett som är klart. Hur min hjärna drar igång och ska tänka ut vad som ska hända. Hitta på historier.
Men jag ser verkligen samtidigt hur det är speglingar av vad jag tänker om mig själv. Jag kan verkigen förstå att han skulle vara attraherad av mig. Jag känner mig älskvärd och fin. Inte som jag annars har värderat mig själv utifrån utseende och "rolighet". Jag är fin.
Eller så är det så att det är meningen att det ska bli vi. Men då får det visa sig. Jag ska inte agera på detta på något sätt just nu. Jag ska bara följa min högre krafts flöde och fokusera på mig själv.

Det är inte konstigt att det här händer. Jag har inte varit utan någon de senaste 16 åren så det är klart att jag är väldigt känslig för det just nu. Jag ser det. Förnuftet och min känlsa när jag tänker på att vara nära honom som säger att jag inte kan det just nu utan att överge mig själv, dem ska jag lita på.

Nu ska jag inte ge mer näring till det här. Jag ska sätta mig och meditera en stund innan jag går och lägger mig.

tack för den här dagen. Tack för lugn, kärlek, vila, regn och insikter.

Man kan bli kär i mig

Idag har jag också tänkt en del på den här personen. Jag har även ringt ut och delat om det. Se till att det här inte blir någon hemlighet. Min hjärna går igång och vill försöka förstå och tänka ut. Den analyserar och komma underfund med vad som är i görningen.
Känner ändå att jag kan vara kvar ganska bra i min sinnesro ändå. Jag kan klappa på mig själv i det och träna på att inte gå in i det. Kunde dock inte somna igår. Och har inte varit trött idag. Det känns likadant idag. Jag är liksom pirrig.
Fick en reflektion på min delning om att fantiserande är en projicering av den kärlek som finns i mig. Och det är på nåt sätt så jag känner på ett sätt. Jag har det väldigt bra med mig själv. Jag tycker att jag är fin och rolig och modig och vacker och är kanske lite kär i mig själv. Men eftersom jag lärt mig att det är tvåsamheten och en partner som ska ge mig den känslan så lägger jag den fantasin hos honom.
Det kanske låter konstigt men jag tycker om personen jag tror att jag är i hans ögon. Jag kan verkligen förstå att han skulle tycka om mig. Vilket jag iofs inte har någon aning om. Men att jag tänker så säger ju en del om vad jag tänker om mig själv. Jag är en person som man kan tycka om mycket. En person man kan bli förälskad i. Det betyder inte att jag behöver vara intresserad av personen. Men vad fint alltså att jag tänker så om mig själv.
Samtidigt så kan jag verkligen landa i tillit i det här. Jag ska inte pringa iväg och göra något som kompromissar på mig själv. Jag ska bara göra det jag tänkt göra. Här finns verkligen potential för att träna på det. Lyssna på lilla mig och respektera det.

Ge mig vägledning i det här, gud. Hjälp mig att behålla fokus på mig själv. Hjälp mig att fortsätta vara ärlig om de här känslorna. Jag är maktlös inför känslorna och tankarna som drar igång. Bifria mig från mitt egos slaveri så att jag bättre kan utföra din vilja.
Tack för mina insikter och den här dagen. Tack för sol, yoga, delningar och kärleks i bröstet.

tack

besatt? eller lite förälskad? eller bara normal?

Den killen som jag skrev om igår träffade jag på igen idag. Han var utanför kyrkan när jag skulle dit. När jag pratar med honom är jag faktiskt ganska lugn och inte alls nervös och stel. Men sen kunde jag inte släppa honom med tanken. Under gudstjänsten tänkte jag en hel del på att han satt några bänkrader bakom. Jag ville inte sätta mg med honom eftersom jag då inte skulle kunna vara kvar i mig själv. Plus at han var där med ett par vänner.
Efteråt såg jag honom gå bortåt gatan och en del av mig vill skynda sig på att låsa upp cykeln för att jag ska kunna "råka" stötta på honom igen. Men jag kommer på mig och tar det lugnt. Men ändå så ser jag honom cyklandes framför mig på gatan ett tag innan han svänger av en annan väg än den jag ska ta. Jag börjar fundera på vart han bor och även om jag kan var väldigt medveten om det hela tiden så är jag totalt maktlös inför att påverka det. Jag bara ler mot mig själv igen och igen. "Ja, du. När är visst det där igång igen. Jag förstår det. Jag vet att du vill fly in i bekräftelsen och förälskelse."

Och jag försöker verkligen inte slå på mog själv för det här. Jag försöker också att inte gå in och styra. Jag vet inte vad det här betyder. Jag har som sagt tänkt på honom ett längre tag ibland, men jag har vissa andra som också har lite speciella platser hos mig.

I alla fall, nu ligger jag här och ska sova men kan inte. Hjärnan går runt runt och jag tänker mycket på honom. Ibland drar hjärnan iväg i fantasier om hur vi skulle vara tillsammans mm.

Jag undrar just vad min högre kraft har i görningen med det här. Käner mig långt ifrån att på riktigt vara redo för att ens tänka på en relation igen. Men så kommer den här mannen.

Men det finns saker med honom som jag är lite osugen på. Han känns yngre och på nåt sätt liknar han mitt ex tror jag t o m. Även om han ju har förmågan att ha kontakt med sina känslor och har en helt annan självinsikt. Men det är något. Kan det vara att jag ser osäkerhet? Har jag bilden av att nästa person jag väljer att gå in i en relation med ska vara trygg, vuxen och mogen?
Mmm, kanske är det så. Jag känner hur något i mg vill gå in i att bli kär i honom. Vill bli galen och förälskad. Vill ta in honom, bli fnittrig och nervös. När jag tänker på det som inte är intressant med honom vill den här sidan inte lyssna, den blir besviken.

Har verkligen ingen aning om vad som är vad. Det kommer att visa sig antar jag. Jag ber om vägledning och sinnesro. Jag ska dela om det här. Jag ska lämna över det jag är maktlös för, men jag vet att jag är i en skör fs nu och jag känner att jag kan bli kär i att vara kär typ. Beroende av att vara kär. Borde kanske gå på de där mötena i alla fall. Men min sponsor var så tydlig i att det behövs väl inte. Om det går över styr kan jag göra det. Så att ha de här känslorna kanske inte är över styr ändå. Jag klarar ju av att hantera det med delningar, gud och att skriva.
Jag ska i vilket fall vara mycket försiktig med mig själv.

Tack för de insikterna jag får och för att du är med mig. Hjälp mig med vägledning och mod att följa den.
tack

Medberoende!

Jag kom precis hem från möte. Det var en kille där. En kille som jag har tänkt på. En kille som när jag ser honom i ögonen går rakt in i mig. Jag kände dragningen till honom redan första gången jag såg honom egentligen. Sedan har vi ibland varit på samma möten och jag bir alltid påverkad när han är i närheten. Jag känner att han är intresserad av mig också. Efter att jag lämnade mitt ex för ca 5 veckor sen har vi inte setts. Det är inget ovanligt egentligen, vi brukar inte var så ofta på samma möten.
Jag blir rädd för de här starka känslorna. Jag vill inte mata dem för jag är rädd att det är medberoende och flykt. Jag behöver vägledning. Jag behöver ugn och ro. Varför var han tvungen att komma dit just idag? När det hände kunde jag ha dialogen med gud och vara medveten om vad som hände. Be om att få förstå varför vi sågs nu. Än så länge vet jag inte. Mer än att jag vill springa rakt in i den famen. Eller vill jag det egentligen? Jag såg framför mig att hålla hans hand förut. Instinktivt känner jag at jag inte vill det. Jag vill kanske ha någon annan. Men min sjukdom försöker knarka på honom just nu. Kan det vara så det är? Eller är det så att allt jag vt om kärlek och förhållanden är sjukt. Att den där känslan av att jag gör mig en storlek mindre och anpassar mig kommer så automatiskt att det är det jag inte vill. Det är det jag inte vill gå in i. Oavsett vilken person det är. Min lösning finns inte där. Min lösning finns i mig själv. Det där riddaren som jag längtat efter som ska rädda mig finns inte. Är det det jag börjar förstå. Jag fick syn på hur jag blir i ett förållande och där vill jag inte vara.
Det är nog verkligen så att jag behöver vara ensam för att bygga grund innan jag kan börja vara nära någon igen. Det är ju precis det som jag känt också.
Men fan, jag vet ju verkligen inte hur ett funktionellt förhållande ser ut. Min drivkraft att vara till lags och fokusera på hur den personen uppfattar mig är så starkt.
När jag cyklade hem efter mötet så var jag redan igång och tänkte på hur jag såg ut och vad jag gjorde när jag cyklade och hur han skulle tänka på de sakerna om han skulle se det. Det är ju precis det här jag har gjort med mitt ex så länge. Vad jag tror att han tycker och tänker har bott i mig. Det här är ju mitt medberoende. Det här gör jag gentemot min sponsor också. Jag vill vara till lags mot henne och ofta så ser jag på situationen och människor och försöker göra det med hennes ögon för att räkna ut vad som är rätt.
På precis samma sätt hade jag ju tagit in killen jag var ihop med innan den senaste. När jag träffade honom hade jag inga åsikter alls typ så jag bara tog hans, rakt av. Men så har det ju faktiskt varit i mitt förra förhållande också. Mitt medberoende har flyttat in hans önskemål och känslor i mig. Eller min uppfattning om hans önskemål och känslor.
Oj. Det här är stort. Jag känner att det finns många nycklar här.
Kämpa mot skammen när jag skriver det för att jag inte fattat tidigare.

Kag måste prata med min sponsor om det. Jag känner nu hur rädd jag är att hon ska överge mig.. Jag vill vara till ags mot henne. Så jag är inte ärlig. Det är därför jag håller på och tänker ut vad jag ska säga till henne innan. Det är därför jag känner motstnd för att ringa henne.

Tack för den här insikten. Nu förstår jag varför den här killen skulle vara på precis det här mötet. Och jag är i steg 1. Helt maktlös.
Tack.

Lördagsnöje?

Kom precis hem. Har följt med min pojkvän på en födelsedagsfest. Kände ganska tidigt att det inte var så kul. Kände inte så många och jag var inte på humör för att träffa så mkt nytt folk. Jag blev trött och skulle egentligen ha gått hem mkt tidigare än jag gjorde. Nu har jag spenderat halva lördagen på ett sätt som inte gav mig så mkt. Känner mig dålig och har skam över det. Men det hjälper ju inte. Jag är trött och vill helst bara sova.
Jag glömde min mobil hemma och såg inte att ett gäng kompisar såg väldigt spontant under dagen. Det hade jag verkligen velat göra. När jag insåg att jag glömt mobilen så tänkte jag att det kunde vara skönt att inte ha med den och kunna bli nådd hela tiden. Men när det blev som det blev så sitter jag här och tänker. "tänk om". Och tänker att jag gjorde fel och nästa gång ska jag inte göra så. Som att jag kan styra det. Det var väl inte meningen då. Jag skulle väl vara där jag var. Hade jag haft en sådan sak att gå iväg till hade jag fått mkt mer hjälp att komma iväg. Nu fick jag göra det helt själv. Bara för att jag ville. Och jag fick se en del av mina beteenden lite tydligare.

Jag tänkte hela tiden på vad folk tänkte om mig. Och även om jag inte villa prata med folk (av någon anledning) så tänkte jag att folk tyckte att jag var tråkig. Jag ville vara till lags mot dem. Samtidigt så dömde jag dem och tänkte att jag inte kunde ha något gemensamt med någon av dem. Eller ja, jag var helt enkelt inte på humör för det.

Jag skulle ha tagit mer tid för mig själv idag. Men nu kan jag ju göra det istället. Jag kan ha en mysig kväll själv och komma ifatt lite och sedan sova gott.

Jag är maktlös inför det här beteendet. Hjälp mig att släppa rädslan för att bli avvisad av andra människor. Hjälpa mig att vara mig själv närmst. Hjälp mig att be om hjälp. Hjälp mig att ge upp och lämna över. Vara ärlig. Vara modig. Jag är så stolt över allt jag vågat göra. Jag vill fortsätta göra såna saker. Jag vill fortsätta fokusera på mig själv och ta hand om mig själv.

Nu ska jag ringa min sponsor och sen ha en skön kväll tillsammans med mig själv.

tack

prestation, jag vill inte mer

Prestationen och dess skydd är kanske det jag praktiserat mest i mitt liv. Jag är så duktig att jag blir knäpp.
Jag har väldigt mycket prestation i mitt tillfrisknande. Det har jag inte sett så tydligt förut. Jag vill vara duktig i att tillfriskna. Jag vill säga bra saker. Jag vill komma snabbt framåt. Jag ser upp till dem som har det jag vill ha och vill vara till lags och prestera gentemot dem.
Gentemot min sponsor använder jag väldigt mycket prestation. Jag vill säga det jag gjort bra. Jag vill säga vad jag förstått. Jag vill inte fråga när hon säger något jag inte förstår. Är rädd för att bli övergiven om jag säger som det faktiskt är. Är rädd att bli ensam, hånad om jag inte lever upp till de krav jag själv sätter.

Vad är lösningen då? Att säga som det är tror jag. Att lämna över att det är så här. Jag kan ju bevisligen inte hantera det. Släppa taget. Våga vara ärlig. Våga säga vad som är sant.

Och påminna mig själv om att allt är som det ska. Jag är precis där jag ska vara just nu. Jag kan lita på att det blir som det ska bli.

Och att jag duger precis som jag är. Jag är värdefull. Jag är fin. Jag är älskad. Jag duger. Jag har en massa karaktärsdrag och dysfunktionella beteenden. Men jag är ändå värd gemenskap och respekt.


Gud, befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Gud. Gud. Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

Gud, hjälp mig acceptera att jag inte kan förändra det här. Ge mig mod att dela om det, gå mot mina rädslor och skydda mig själv. Och ge mig förstånd att inte i vilka situationer jag ska göra de respektive sakerna.

Hjälp mig att känna tillit och kärlek till mig själv. Gör för mig det jag inte klarar av själv.

tack

lämna över det jag inte förstår

Hej.
Hej.
Hur mår du?
Jag vet inte riktigt. Jag vill inte riktigt känna. Jag vill göra något. Skriver gärna fort. Är inte landad i mig själv. Huvudet hittar hela tiden på saker jag behöver göra. Eller saker jag behöver tänka på.
Känner mig frustrerad.
Ge upp. Lämna över. Andas.
Jag är trött efter en tung vecka på jobbet. Mycket tankar gällande mitt förhållande till min sambo snurrar också. En del av mig har redan "räknat ut" att jag måste göra slut för att kunna må bra. Eller är det det som är min sanning?
Jag har svårt att skilja på vad som är saker jag "vet" och känner är sanna och det som mina egna strategier och rädslor säger till mig. Mitt undermedvetna kan vara så övertygande i att "veta" saker som egentligen är katastroftankar eller nåt annat dysfunktionellt.

Jag är ju maktlös för det här. Jag vet inte vilket som är vilket just nu. Det är ok det också. Jag är ok, även om jag inte vet vad som är sant just nu. Det kommer att landa i mig när det är dags. Eller så kommer jag förstå det efteråt. Jag försöker verkligen och gör så gott jag kan. I det här fallet kan jag inte göra så mycket annat än att lämna över. Släppa taget om det och låta gud ta hand om det. Jag kan inte tänka ut det. Jag behöver stå still, vara ärlig och lyssna.

tack