Klappa på mig själv

Lilla du vad är det som är mest jobbigt?
-Att jag faller tillbaka. Att jag misslyckas när jag inte hela tiden mår bättre
Tvivlar du på att det kommer bli bättre och bra?
-Ja...
Kan jag göra nåt för att hjälpa dig få tillbaka den tron?
-Du kan klappa på mig. jag vill bara få vara liten. Inte behöva vara stor.
Vet att du inte fått så mycket plats till det de senaste veckorna. jag är ledsen för det. Men du får vara liten nu. jag finns här. Jag förstår att det är jobbigt...
-Jag vill att mamma ska vara här. Saknar trygghet och att känna att jag duger. jag är arg och irriterad och förvirrad och trött. Är arg på världen. På min förra pojkvän. På mamma. På pappa. På min sponsor. Och på mig själv.
Skriker i kudden ur mig så mycket jag kan. Blir så trött. Och det räcker inte riktigt. Behöver slå och sparka och skrika egentligen, men har inte plats för det just nu. Har inte ork att gå ut och vill inte, vågar inte låta för mycket.

Det är ok. Jag finns här. jag förstår dig. Vad du än känner så är det rätt.

Att inspirera

Imorn ska jag vara med och berätta min historia på en föreläsning för andra som har liknande bakgrund. Jag vill vara glad, positiv, inge hopp och visa på hur bra det kan bli om man vågar. Men just nu känner jag mig inte så inspirerande. Lite som att jag inte tror på att det har blivit bättre. stora jag försöker peka på bra saker, men lilla tjejen vill inte lyssna. Jag liksom bara vill sitta och dra upp det som är dåligt fortfarande och som en liten obstinat tonåring bara vilja måla upp det dåliga.

Det känns inte bra. Lite som ett återfall i hopplöshet på nåt sätt. jag ifrågasätter vem jag är, vad jag vill, vad jag gjort, vart jag är på väg och om jag gjort nåt som är bra och om jag kommer klara det som kommer. Jag behöver nog be lite. Om jag inte litar på att det ska bli bra betyder det ju att jag förlorat en del tillit till min högre kraft och mig själv.

Sen tror jag min inställning till en av mina kurser i skolan ställer till det för mig. Den är stor och egentligen väldigt rolig för det är ett verkligt problem som vi ska hjälpa till att lösa. Men det blir också en stor press. Och jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill att vår grupp gör bra ifrån sig. men jag behöver prata med mig själv och ta det lugnt och lita på att det löser sig. Och att det vi gör kommer vara tillräckligt bra. Vi gör ju så gott vi kan. Det räcker. Jag räcker. Jag gör så gott jag kan. Tänker inte jobba ihjäl mig, utan ta hand om mig själv också. Jag är viktig. Jag förtjänar att må bra.

3 år på resa

Idag är det tre år sedan jag och min förra pojkvän gjorde slut. Ofantligt mycket har hänt de här åren, men just nu har jag svårt att känna den där fina känslan av att jag gjort så mycket framsteg och klarat massa saker och gått mot mina rädslor. Just nu är jag ganska låg. Jag vet inte riktigt vad det är. Har haft en skön dag med promenad i fina vädret, skola bara under halva och sen möte på Eleonora. Hade tänkt gå och träna nu men skjuter nog upp det lite och går på yoga om en timme istället. Orkar inte med prestation och att ta i just nu.
Min pojkvän kanske kommer hit sen och jag kan inte riktigt avgöra om jag vill det eller inte. Jag vill ju ses, men en del av mig vill att han ska göra mig glad just nu. Att han ska fixa. En del av mig är rädd för att visa den här sidan. Och en annan del vill inte att han ska komma för att jag har lättare att hitta tillbaka till mig själv när jag är ensam. Vad göra? Jag kan ju träna på att vara med honom och vara låg utan att lägga det på honom. Eller så kan jag ta avstånd och ta tid för mig själv. Men jag vill ju vara till lags också, och träffas mycket, få bekräftelse och vara nära så jag känner att jag inte riktigt våga ta anstånd men kanske skulle tycka det vore skönt om det inte blir nåt ikväll. Då slipper jag ju visa det här för honom. Suck...

Jag kan be om hjälp i alla fall. Jag klarar inte livet helt själv. Behöver stöd och vägledning. Jag är förvirrad och trött och hopplösheten har börjat äta sig tillbaka in i mitt huvud.

Vill bara vara offer. Utan ansvar. Det är så synd om mig. Nån måste komma och ta hand om mig. Det är någon annans fel att det är så här.
Lilla tjejen får fritt spelrum med sina känslor, och vuxna jag lyckas inte riktigt övertyga henne om att det faktiskt inte är som hon målar upp det.

Skruvade tolkningar

Min pojkvän ringde precis. han frågade om jag ville följa med och kolla på Beck. Vi har pratat lite om bio till och från och jag hörde lite folk i bakgrunden och kände mig lite bortglömd och tänkte att han var på väg dit med andra. Jag frågade när den började och han sa nu och jag kände att han nog glömt bort mig coh bestämt med andra och så nu precis när det började så kom han på mig, fick dåligt samvete och ringde. Jag sa att jag skulle stanna hemma ikväll. Att vi väl kunde gå på bio en annan dag. Han sa att Beck ju är på tv och att han precis var på väg hem från mötet han varit på. Då fattar jag att han ville ju bara chilla och kolla på tv ihop.
Suck.
min hjärna är så spännande. Kokar ihop nåt direkt när jag hör nåt i bakgrunden och den spontana reaktionen är alltid att jag blir illa behandlad på nåt sätt. Jag misstror honom så mycket. Så svårt att lita på att han verkligen tycker om mig och är snäll mot mig och bara vill vara med mig. Nu får jag lite dåligt samvete för det också. Och en del av mig vill bara messa och säga att jag kommer, för visst skulle det vara mysigt. Eller tycka, och säga, att han väl kan komma hit, även om han ju cyklade i regnet sent hit igår. Men jag tror att jag ikväll gör rätt i att vara för mig själv. Är inte riktigt i balans och har inte haft så mycket egentid i helgen även om jag fått tid att ta igen mig.
Så jag ska stanna här. Ta ansvar för att jag kommer må bra även framöver genom att sätta in lite egentid på måbra-kontot. Och vi har ju tid att ses andra dagar.

Mer kvar att städa

I onsdags var jag hos min terapeut och vi kom in på min förra pojkvän. Insåg hur mycket han fortfarande bor kvar här uppe i huvudet. Och att jag blir ledsen nu när jag skriver om det. Jag insåg det egentligen redan på anhörigveckan i somras och tänkte då att jag skulle ta en sväng i skogen med det basebollträ jag har skaffat för att få ur mig aggretionerna som finns kvar där. För jag är ju så tydligt inte klar med det. Imorn är det 3 år sedan. Och när jag tänker på det gör det fortfarande ont. Ilska, sorg och förtvivlan blandas. Jag förlorade så mycket mer än en partner. Han var ju viktigare än alla andra i mitt liv just då, t o m jag själv. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande sörjer. 

När jag pratade med min terapeut insåg jag att han fortfarande har en del av sin pidestal kvar. Han är inte lika högt uppe bland molnen som han var då, men han är högre upp än mig, och det var jobbigt att se. Det betyder att jag fortfarande tar på mig skuld för att det tog slut. Att om jag varit mer självständig, mer hoppfull, mindre destruktiv, bättre (!!!!) så skulle han inte slutat älska mig. Jag dög inte. Jag var inte tillräcklig. Trots att jag gav allt jag hade så var det inte tillräckligt. Trots att jag inte sa emot, försökte tycka lika, alltid försökte göra det jag trodde att han ville att jag skulle göra. Du kan inte göra så att nån annan känner på ett visst sätt. (Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra)

Det där håller jag fortfarande på med, även om inte i lika stor utsträckning, men att tänka ut hur jag ska vara för att min pojkvän ska (fortsätta) älska mig. 

Jag tar med mig lärdomar från det förhållandet och ser att om jag gör likadant igen så tappar jag bort mig själv och kompromissar med min person och trampar på hela min identitet. Så därför vill jag inte göra så igen. (bra motiv)

Men jag ser ju också att när jag gjorde så förlorade jag honom. Och en sida av mig tror att jag hade kunnat ändra på det om jag hade gjort annorlunda. Och därför vill den nu inte göra likadant för att han då skulle sluta älska mig. (inte så bra motiv)

min terapeut frågade också vad jag trodde det berodde på att jag inte tagit mig ut i skogen med basebollträet när jag nu vetat att jag har ilska i mig som behöver ut? Suck... jag har väl inte velat helt enkelt... 

Ge mig kraft och förstånd att ta tag i det här när det är dags.

Föra budskapet vidare

På tisdag ska jag delta på en av föreläsningarna som Eleonora-gruppen anordnar. Det är det fjärde och sista tillfället i den ständigt rullande föreläsningsserien. Men jag ska inte lyssna. Jag ska berätta. Dela med mig av min historia och min resa till personer som kanske bara är på väg att börja sin. Det var i personalen där som frågade i våras om jag kunde tänka mig att göra det nån gång. Jag? Ska jag berätta om vem jag är och vad jag gjort? Och folk ska lyssna....på mig...
Känner lite prestationsångest. Att jag så gärna vill beröra. Att jag vill visa hur mycket fint som finns att få om man bara vågar. Så mycket lycka man kan finna om man bryter mot isoleringen och vågar ta hjälp. Ska försöka prata med mig själv innan och be om hjälp om att lyckas vara närvarande och känna att det räcker att vara jag. Att det jag säger är mitt och det räcker. Jag kan inte tänka att jag måste säga "rätt" saker för att de ska förstå. För att de ska våga agera. Jag gör mitt och berättar och sedan lämnar jag över till dem att göra det de vill och behöver göra. Andas och lämna över. Jag duger.

Ansvar

För mig handlar mitt tillfrisknande om ansvar. Att välja det jag vill och som är bra för mig. Att säga vad jag tycker. Att ta ansvar för mina känslor, tankar och handlanden. Att ta ansvar för att den lilla tjejen i mig känner sig trygg och älskad. Att leva det liv jag vill leva istället för att vara offer. Att ta ansvar för hur jag mår istället för att kräva att någon annan ska göra det.

Vissa dagar är jag bra på att ta ansvar. Andra dagar... not so much... Men jag tränar, och tränar, och tränar. När jag är lite ur balans får jag svårt att ta ansvar. Då flyter jag med i vad andra tycker och vill och har svårt att säga vad jag vill göra och känna vad som passar mig bäst. Efteråt kan jag sedan känna agg emot den andre som bestämt över mig, men jag sa ju aldrig ifrån, så hur skulle de kunna veta?