Imorn ska jag vara med och berätta min historia på en föreläsning för andra som har liknande bakgrund. Jag vill vara glad, positiv, inge hopp och visa på hur bra det kan bli om man vågar. Men just nu känner jag mig inte så inspirerande. Lite som att jag inte tror på att det har blivit bättre. stora jag försöker peka på bra saker, men lilla tjejen vill inte lyssna. Jag liksom bara vill sitta och dra upp det som är dåligt fortfarande och som en liten obstinat tonåring bara vilja måla upp det dåliga.
Det känns inte bra. Lite som ett återfall i hopplöshet på nåt sätt. jag ifrågasätter vem jag är, vad jag vill, vad jag gjort, vart jag är på väg och om jag gjort nåt som är bra och om jag kommer klara det som kommer. Jag behöver nog be lite. Om jag inte litar på att det ska bli bra betyder det ju att jag förlorat en del tillit till min högre kraft och mig själv.
Sen tror jag min inställning till en av mina kurser i skolan ställer till det för mig. Den är stor och egentligen väldigt rolig för det är ett verkligt problem som vi ska hjälpa till att lösa. Men det blir också en stor press. Och jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill att vår grupp gör bra ifrån sig. men jag behöver prata med mig själv och ta det lugnt och lita på att det löser sig. Och att det vi gör kommer vara tillräckligt bra. Vi gör ju så gott vi kan. Det räcker. Jag räcker. Jag gör så gott jag kan. Tänker inte jobba ihjäl mig, utan ta hand om mig själv också. Jag är viktig. Jag förtjänar att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar