Mer kvar att städa

I onsdags var jag hos min terapeut och vi kom in på min förra pojkvän. Insåg hur mycket han fortfarande bor kvar här uppe i huvudet. Och att jag blir ledsen nu när jag skriver om det. Jag insåg det egentligen redan på anhörigveckan i somras och tänkte då att jag skulle ta en sväng i skogen med det basebollträ jag har skaffat för att få ur mig aggretionerna som finns kvar där. För jag är ju så tydligt inte klar med det. Imorn är det 3 år sedan. Och när jag tänker på det gör det fortfarande ont. Ilska, sorg och förtvivlan blandas. Jag förlorade så mycket mer än en partner. Han var ju viktigare än alla andra i mitt liv just då, t o m jag själv. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande sörjer. 

När jag pratade med min terapeut insåg jag att han fortfarande har en del av sin pidestal kvar. Han är inte lika högt uppe bland molnen som han var då, men han är högre upp än mig, och det var jobbigt att se. Det betyder att jag fortfarande tar på mig skuld för att det tog slut. Att om jag varit mer självständig, mer hoppfull, mindre destruktiv, bättre (!!!!) så skulle han inte slutat älska mig. Jag dög inte. Jag var inte tillräcklig. Trots att jag gav allt jag hade så var det inte tillräckligt. Trots att jag inte sa emot, försökte tycka lika, alltid försökte göra det jag trodde att han ville att jag skulle göra. Du kan inte göra så att nån annan känner på ett visst sätt. (Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra)

Det där håller jag fortfarande på med, även om inte i lika stor utsträckning, men att tänka ut hur jag ska vara för att min pojkvän ska (fortsätta) älska mig. 

Jag tar med mig lärdomar från det förhållandet och ser att om jag gör likadant igen så tappar jag bort mig själv och kompromissar med min person och trampar på hela min identitet. Så därför vill jag inte göra så igen. (bra motiv)

Men jag ser ju också att när jag gjorde så förlorade jag honom. Och en sida av mig tror att jag hade kunnat ändra på det om jag hade gjort annorlunda. Och därför vill den nu inte göra likadant för att han då skulle sluta älska mig. (inte så bra motiv)

min terapeut frågade också vad jag trodde det berodde på att jag inte tagit mig ut i skogen med basebollträet när jag nu vetat att jag har ilska i mig som behöver ut? Suck... jag har väl inte velat helt enkelt... 

Ge mig kraft och förstånd att ta tag i det här när det är dags.