Måndagstrött?

Har varit på jobbet idag, men det har inte gått så bra. Har varit väldigt trött och inte fått så mycket gjort. Gick hem tidigare och har nu spenderat några timmar i sängen. Kroppen är inte riktigt återhämtad och jag är frustrerad, fast trött. Tycker synd om mig själv och ser bara att dåligt kommer att hända.
Hälsade på där jag ska börja jobba till hösten och fick träna på att inte gå in i negativa tankar. Jag gick igång och letade bara efter dåliga saker och förutsatte att det inte skulle bli bra. Att de skulle ge mig uppgifter som jag inte skulle trivas med eller klara av. Men flera av de saker jag målade upp för mig var inte sanna. Tänk att jag gör så mycket oro i mig själv utan att veta. Bygger upp saker i förväg och tar ut det värsta. Lilla tjejen är orolig. Och när jag är trött får hon mer plats att agera på de känslorna. Den sidan i mig tar över. Och nu sitter jag här. Rastlös. Trött. Och lite destruktiv. Kanske hungrig också... Vill att min pojkvän ska vara här. Eller mamma. Eller nån annan. har haft en ganska ensam helg, även om jag inte hade kunnat gjort något annat. Den gruppen jag sitter i är inte så rolig för det mesta, två av dem är sådana som tar energi, är stressade och lite negativa i allmänhet. Min exjobbskollega var inte där idag och då blir det så tydligt att de andra inte är så roliga. Viktig insikt för mig själv är att se till att ha personer runt mig som ger energi och som man kan hämta från när det är en sån här dag. Ska anstränga mig till att laga lite god mat idag iaf. Kanske.

Det är ok att ha sådana här dagar också. Jag har haft så fruktansvärt många såna förr så att helt bli av med dem är inte realistiskt. Alla har dagar när man inte är på topp och bara vill ligga kvar i sängen. Det är ok. Men jag behöver inte fastna i det. Hopplösheten och oron behöver inte ta över om jag inte vill att den ska få göra det.

Det är iaf några timmar kvar på den här dagen och jag ska göra något av dem som jag tycker om.
Hjälp mig att se klart på det runt mig och inte låta försvaren ta över.

Sjuk och ynklig

I fredags fick jag en matförgiftning eller nåt liknande som gjorde att jag inte kunnat få i mig något förutom lite juice och fil förrän idag runt lunch. Väldigt frustrerande när all energi är borta och hela helgen spenderas i sängen med kramp i magen. Men bara att acceptera och nu verkar det ha gett med sig på riktigt så kommer nog att kunna gå till jobbet imorn. Men det är intressant att observera hur jag blir när jag är så trött och matt, väldigt ynklig och vill att någon ska komma och ta hand om mig. Vill skrika ut till hela världen hur jag mår så att folk ska tycka synd om mig. Sen är det väl lite så som många är när man är sjuk, att det är ganska vanligt när kroppen inte är med i matchen. Men för mig är det ändå lite på gränsen för hur jag borde hantera det. Jag är inte 10 år längre. Du kommer inte att dö. Ligga i fosterställning i nån dag är inte i hela världen. Sätt på en film eller sov och låt det gå över. Så det har jag tränat på. Idag när det känns bättre är jag lättad men samtidigt märker jag att en del av mig är besviken för jag vet att jag kan få uppmärksamhet om det är synd om mig. Gamla beteenden som sitter i. Vill få in lite balans i det här. Visst kan man bli ynklig och omhändertagen när man är sjuk, men att sträva efter att andra ska tycka synd om mig är nog inte rätt väg att gå. Om jag inte får den bekräftelse och uppmärksamhet jag behöver borde jag ge den till mig själv eller be om den, inte manipulera för att få fram den genom att få dem att tycka synd om mig.

Det är dags att ta det här med att prata med mig själv i spegel och ge mig bekräftelse på allvar. Ska sätta en lapp på badrumsspegeln så jag kommer ihåg att göra det varje kväll.

Tack för idag.

Jobb!

För en vecka sedan fick jag jobb. Jag fick det som jag helst ville ha och jag fick beskedet mycket snabbt efter intervjun vilket betyder att de var väldigt säkra på mig och att jag var med i deras första val. Jag hade väldigt märklig och oväntad reaktion på det. Blev apatisk, ledsen och orolig. Lilla tjejens försvar sa att det måste vara något fel med det, något fuffens. Jag ville nog inte det här egentligen, det skulle inte bli bra, jag skulle inte trivas, jag skulle må dåligt och gå in i massa prestation och allt vad det nu var som jag målade upp. För det kan ju inte bara bli bra. Det kan ju inte bara gå bra för mig. För det är jag väl inte värd. Eller? Fick se mina försvarsmekanismer i ett nytt ljus och tydligt se hur de matar mig med gamla sanning, falska sanningar. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som hände. För jag är så van vid de rösterna. Blir ledsen när jag tänker på hur mycket de har fått verka i sådana här situationer förut och gjort att jag inte fått glädjas åt saker, eller t o m gjort att jag undvikit och tackat nej till möjligheter. För det kan ju inte bara bli bra.   Det kan ju inte bara lösa sig. Sorg.
En del av mig är säker på att jag inte är värd det här och att det inte kommer bli bra. För att jag inte är värd att det ska gå bra. För om jag hade varit det, om jag hade varit värd att ha det bra, varför hade jag inte det när jag var liten. Om jag var värd det, varför har mina föräldrar svikit mig gång på gång och min pappa gör det fortfarande.
- Det är sjukdomen. Det är deras dysfunktion som har skapat detta. Det är inte ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Du är värd allt fint och vackert i världen.
Men de kommer komma på mig. Förstå att jag inte hör hemma där. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte duger.
- Du duger. Precis som du är. Du kan inte allt, du är inte perfekt och det är ingen annan heller. Men du är värd det här. Du har kämpat för det här. Du har gjort ett stort jobb och du har vågat ta chansen och det här är en belöning för det.
Är du säker? Kommer det verkligen bli bra?
- Det är bara möjligheter det här, och om det inte blir bra så gör vi något annat. Jag kommer aldrig överge dig. Jag älskar dig. Oavsett vad som händer kommer vi vara tillsammans och vi är värda att det ska gå bra.

Tack för insikten och möjligheten

Ge tillbaka

Idag har jag varit på Al-Anon-här där jag bor nu och det var väldigt fint. Jag känner att jag har mycket att ge för jag har varit ganska länge i programmet nu och gjort mycket så jag kan förmedla mycket hopp. Dessutom kommer jag in i den här gruppen med lite andra erfarenheter än de flesta eftersom jag gått i ACA och inte Al-Anon det mesta av min tid i 12-stegsprogrammet. Det gör att jag har andra vinklar och fokus och kan bidra med det i den här gruppen. jag har också erfarenhet av en grupp hemma som har fungerat väldigt bra vad gäller mottagande av nykomlingar, service, allas lika påverkan, mm. Detta kan jag dela med mig av till den här gruppen som kan bli bättre av det.
Genom att jag känner det här så får jag växa. Och det svåra jag varit med om får en mening. Min delning av hur jag hanterat olika svåra dilemman eller situationer kan ge stöd i en svår tid för någon annan. Min delning kan ge någon annan viktigt hopp på dennes resa. Precis på samma sätt som jag har fått så otroligt mycket av de som har gått före mig. Det är så coolt det här programmet och att det funkar. Oorganiserat och frivilligt i hela världen. Baseras på människors vilja att vända livet och dela med sig till andra. Så himla fint det är! Och jag får vara en del av det. Av den här rörelsen eller vad man nu ska kalla det. Jag får hjälp att bearbeta och hantera mina små och stora problem och jag får möjlighet att finnas för någon annan genom att dela mina erfarenheter. Jag får göra detta. Jag. Jag är med. Jag är viktig.

Tack

Nära vänner

Igår träffade jag en kompis som jag jag känt sedan gymnasiet. Vi har haft en väldigt fin relation alltid men på senare år har vi inte setts så mycket. Nu bor vi närmre varandra och umgicks hela kvällen igår. Det var väldigt fint och jag kände mig väldigt glad och tacksam efteråt. När jag var yngre hade jag aldrig några riktigt bra kompisar. Det var bästisar som kom och gick men vi blev aldrig sådär nära och jag har länge saknat det. Igår insåg jag att jag har flera vänner nu som jag har riktigt fina och meningsfulla relationer med och det gör mig väldigt glad. Anledningen till att jag har det nu är för att jag har släppt in folk, jag har öppnat mig,låtit folk vara nära, varit mig själv. Herregud, det är ju inte konstigt att jag inte får någon nära relation om jag aldrig släpper in nån. O  jag hela tiden i nån mån låtsas för att försöka vara den som de vill att jag ska vara. Om jag inte släpper in dem så kan de inte heller vara nära. Så enkelt egentligen, men jag har inte förstått det riktigt förut. Jag har tyckt synd om mig själv för att jag inte har haft den typ av relationer som jag velat, men jag har inte sett min egen del i det. Det här med ansvar alltså. Det kommer alltid tillbaka till det tycker jag.
Men nu har jag gjort jobbet. Jag har släppt in personer jag vill ska få vara nära och jag har fått så mycket tillbaka. Stolt och lycklig!

Tack!!

Förlåta och sluta vara offer

Läser i min fina bok (om godhet av Desmond Tutu) att förlåtelsen gör mig fri. När jag förlåter säger jag att det som den petsonen gjorde inte längre ska skriva min historia. Att jag inte längre är offer. Insåg att en anledning till att jag nog har svårt att förlåta är för att jag trivs med att vara offer. Pappa, mobbarna på högstadiet och min förra pojkvän. Så länge jag inte förlåter kan jag i nån mån fortfarande skylla på dem för hur det är nu. Det faller tillbaka på min ovilja till ansvar. För om jag förlåter måste jag erkänna att jag själv har ansvar för den jag är nu. Jag är vuxen. Jag förstår att jag har påverkats av vad som hänt. Men jag vet bättre.
Kanske är dags att just jobba en del på förlåtelse. Kan vara rn viktig del för att kunna komma ur offerrollen, ta ansvar och bli fri.

Tack för insikten 

Vila och bearbeta

Den här helgen har varit underbart skön. Jag har typ bara gjort saker för mig själv. Sovit länge och tagit igen energi. Välbehövligt. Jag har inte presterat utan tagit det väldigt lugnt utan att bli helt passiv och hamna i baksätet. Känns bra. Sörjer en del också. Pappa. Magnus ugglas jäkla låt på radion väcker alltid så mkt i mig. Hur de ska förenas o döden och att cirkeln ska slutas. Jag vill så himla gärna förenas. Sen Maria Montezami i Let's Dance om sin pappa. Det kommer upp styng av tvivel på mitt val. Men när jag tänker efter på hur pappa är nu så försvinner det. När jag ser ärligt på hur vår relation varit de senaste åren och den person han blivit så vet jag att det är rätt som jag gjort. Det jag sörjer är min pappa. Han som har förvrängts och förminskats av alkoholen. Han som var min idol och förebild. Men han finns inte mer. Och det är det jag sörjer.

Jag kan inte göra mer för honom. Jag kan bara be om att han ska finna styrka att våga ta en annan väg. Jag skickar iväg min sorg och saknad till min högre kraft och ber den att ge pappa styrka och mod. Det känns bra att göra så. Skicka iväg min pappa-kärlek med en kraft så att den kan nå honom. Det lugnar mig.

Det känns bra att jag ger mig själv tid att bearbeta för att komma vidare. Och jag vet att det inte är farligt att känna de här känslorna. De tar inte över. Jag gråter en stund, men sedan släpper det. Jag ser det nästan positivt för om det nu finns kvar därinne så är det ju bra att det kommer ut. ju mer smärta och sorg som jag släpper ut ur mitt hjärta, desto mer ljus och glädje kan få plats där istället. Förr fanns ingenting plats nästan. Det var bara mörkt, kallt, tungt och ont. Nu finns det ljus och värme där. Glädje och lycka har också fått plats att flytta in. Så himla fint känns det!

Tack för de gåvor jag fått och det fantastiska vändning jag gjort.