Igår träffade jag en kompis som jag jag känt sedan gymnasiet. Vi har haft en väldigt fin relation alltid men på senare år har vi inte setts så mycket. Nu bor vi närmre varandra och umgicks hela kvällen igår. Det var väldigt fint och jag kände mig väldigt glad och tacksam efteråt. När jag var yngre hade jag aldrig några riktigt bra kompisar. Det var bästisar som kom och gick men vi blev aldrig sådär nära och jag har länge saknat det. Igår insåg jag att jag har flera vänner nu som jag har riktigt fina och meningsfulla relationer med och det gör mig väldigt glad. Anledningen till att jag har det nu är för att jag har släppt in folk, jag har öppnat mig,låtit folk vara nära, varit mig själv. Herregud, det är ju inte konstigt att jag inte får någon nära relation om jag aldrig släpper in nån. O jag hela tiden i nån mån låtsas för att försöka vara den som de vill att jag ska vara. Om jag inte släpper in dem så kan de inte heller vara nära. Så enkelt egentligen, men jag har inte förstått det riktigt förut. Jag har tyckt synd om mig själv för att jag inte har haft den typ av relationer som jag velat, men jag har inte sett min egen del i det. Det här med ansvar alltså. Det kommer alltid tillbaka till det tycker jag.
Men nu har jag gjort jobbet. Jag har släppt in personer jag vill ska få vara nära och jag har fått så mycket tillbaka. Stolt och lycklig!
Tack!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar