Den här helgen har varit underbart skön. Jag har typ bara gjort saker för mig själv. Sovit länge och tagit igen energi. Välbehövligt. Jag har inte presterat utan tagit det väldigt lugnt utan att bli helt passiv och hamna i baksätet. Känns bra. Sörjer en del också. Pappa. Magnus ugglas jäkla låt på radion väcker alltid så mkt i mig. Hur de ska förenas o döden och att cirkeln ska slutas. Jag vill så himla gärna förenas. Sen Maria Montezami i Let's Dance om sin pappa. Det kommer upp styng av tvivel på mitt val. Men när jag tänker efter på hur pappa är nu så försvinner det. När jag ser ärligt på hur vår relation varit de senaste åren och den person han blivit så vet jag att det är rätt som jag gjort. Det jag sörjer är min pappa. Han som har förvrängts och förminskats av alkoholen. Han som var min idol och förebild. Men han finns inte mer. Och det är det jag sörjer.
Jag kan inte göra mer för honom. Jag kan bara be om att han ska finna styrka att våga ta en annan väg. Jag skickar iväg min sorg och saknad till min högre kraft och ber den att ge pappa styrka och mod. Det känns bra att göra så. Skicka iväg min pappa-kärlek med en kraft så att den kan nå honom. Det lugnar mig.
Det känns bra att jag ger mig själv tid att bearbeta för att komma vidare. Och jag vet att det inte är farligt att känna de här känslorna. De tar inte över. Jag gråter en stund, men sedan släpper det. Jag ser det nästan positivt för om det nu finns kvar därinne så är det ju bra att det kommer ut. ju mer smärta och sorg som jag släpper ut ur mitt hjärta, desto mer ljus och glädje kan få plats där istället. Förr fanns ingenting plats nästan. Det var bara mörkt, kallt, tungt och ont. Nu finns det ljus och värme där. Glädje och lycka har också fått plats att flytta in. Så himla fint känns det!
Tack för de gåvor jag fått och det fantastiska vändning jag gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar