Sista kvällen i Madrid nu. Har tagit vara på dagen genom att bara gå runt i staden hela dagen. Liksom sugit in atmosfären en sista gång. Avslutade med paella på min favoritrestaurang, svårslaget. Imorgon går planet, kl 15. Mycket känslor kring det. Ska bli fantastiskt skönt med semester. Men gud vad jag kommer sakna den här staden, kulturen, maten, vädret.
På något sätt sitter jag här och skriver för att jag vill sammanfatta, smälta, förstå. Få grepp om vad som hänt den här perioden. Vad jag gjort. hur jag utvecklats. Vad jag lärt mig om mig själv.
Men jag är nog inte där än. Det är fortfarande för rörigt.
Men nu bubblar det upp en del lycka och stolthet över hur jag hanterat det här. Jag har gått emot många av mina rädslor och visat för mig själv att jag klarar så mycket bara jag vill och vågar ta chansen.
Tror att jag alltid kommer se tillbaka på den här perioden med värme i hjärtat. Det blev så bra till slut. Det betyder inte att det varit en dans på rosor, speciellt den första delen var väldigt utmanande och då var jag orolig och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och förstå och kunna göra mig förstådd.
Men shit, de här 3 månaderna har jag verkligen levt. Jag har kämpat och tränat på att göra saker jag tycker är läskiga. Och jag har fått så mycket tillbaka.
Tror att när jag kommit hem och fått lite mer perspektiv på det kommer mer känslor och insikter komma till mig. Just nu är det lite ofattbart att det blev så bra.
Är så tacksam mot universum för att jag fick chansen och mot mig själv för att jag tog den!
söndag 20 juli 2014
onsdag 16 juli 2014
Avslutsfest
Sitter på mitt lägenhetshotellrum och har blandade känslor. Har en ledsenhet i mig. Och oro. Känns så konstigt att min tid här är slut och jag har en känsla av att livet bara rinner iväg från mig utan att jag hänger med. Analyserar allt jag gör och hur jag säger saker mm på jobbet. Rädslan för att göra fel är just nu stark. Och jag vet varför. Imorgon kväll ska vi gå ut med jobbet för att fira av mig. Det var en läskig sak att göra, bjuda in till det fast jag inte känner folk så bra. Då går jag igång på scenarier som kan uppstå där jag "gör bort mig" eller så tänker jag på vad de tänker om mig, att jag har styrt upp en sådan sak för min skull och tror att de ska komma. Det är ju himla elaka saker jag säger till mig själv. Fan, det är som att det alltid kommer tillbaka till mitt egenvärde och att jag är älskvärd. Det är det som orsaker mest problem för mig och som gör mest ont. Ibland känns det som om jag inte kommit någonstans på den fronten. Men det vet jag ju inte är sant. Det är bara min destruktiva offer-sida som vill tro att det är så. Men jag är inget offer. Jag har makt att förändra hur jag lever mitt liv och hur jag behandlar mig själv och andra. Det går kanske inte fort, men det går. Och jag läste en så himla slående rad i en bok om ledarskap idag "förändring är ett kontinuerligt arbete, inte ett projekt". Jag minns i början då mitt tillfrisknande definitivt var ett projekt. Jag hade en grov tidsplan om nåt år eller så för att "fixa" det här problemet. Och sen skulle jag bara prestera det också. Det gick inte så bra. Och nu vet jag bättre. Men ibland vill jag bara att det ska gå lite fortare. Fast egentligen kanske jag inte vill det för då skulle det vara så himla mycket tyngre. För tänk om jag skulle få alla insikter och smärtan av mina brister på en gång, det skulle knäcka mig förmodligen. Så därför är det bra att jag får lite i taget. Och den här perioden har framför allt visat mig och fått mig att känna hur mina rädslor för att bli avvisad gör mig isolerad och att jag går miste om en gemenskap som egentligen bara väntar på mig. Nu går jag iaf emot den rädslan, det är det enda jag kan göra. Jag förstår i huvudet att den är destruktiv och då kan jag välja om jag vill att den ska få bestämma eller inte. Det är läskigt, men jag ska försöka göra det ändå.
Tack för insikter och möjligheter till utveckling!
Tack för insikter och möjligheter till utveckling!
lördag 12 juli 2014
Känslostorm
Vaknade med mycket känslor i kroppen. Ledsenhet och osäkerhet. Nu efter ett tag när jag varit ute och gått lite inser jag att det är så mycket känslor som kommer upp på samma gång. Insåg på riktigt igår att jag går på semester på fredag. Helt sjukt. Det har gått bra. Det har inte varit lätt alltid, men så bra det har gått. Och så mycket jag tycker om den här staden och landet.
Och sen är det känslor relaterat till förändringarna som händer, åka hem, flytta i Sverige och ny jobbplats efter semestern.
Och sen har vi ju hela det här året, inte bara den senaste perioden. Så sjukt mycket intryck, utmaningar, människor, erfarenheter. Har växt väldigt mycket det här året, både i jobbrollen och rent personligt. Börjat fatta att jag inte behöver vara så orolig för att inte vara bra nog. Det jag gör är för det mesta väldigt bra. Jag har också börjat förstå hur jag kan vara i min professionella roll. Att jag kan vara mig själv och trygg i att frågor aldrig är för dumma och att jag kan bidra och att min åsikt är viktig.
Har gått emot så många av mina rädslor det här året, och framför allt den här perioden i Spanien. Och nu blir det lugnt.
Känner mig trött. Och det kanske inte är så konstigt...
Och sen är det känslor relaterat till förändringarna som händer, åka hem, flytta i Sverige och ny jobbplats efter semestern.
Och sen har vi ju hela det här året, inte bara den senaste perioden. Så sjukt mycket intryck, utmaningar, människor, erfarenheter. Har växt väldigt mycket det här året, både i jobbrollen och rent personligt. Börjat fatta att jag inte behöver vara så orolig för att inte vara bra nog. Det jag gör är för det mesta väldigt bra. Jag har också börjat förstå hur jag kan vara i min professionella roll. Att jag kan vara mig själv och trygg i att frågor aldrig är för dumma och att jag kan bidra och att min åsikt är viktig.
Har gått emot så många av mina rädslor det här året, och framför allt den här perioden i Spanien. Och nu blir det lugnt.
Känner mig trött. Och det kanske inte är så konstigt...
söndag 29 juni 2014
Avsked
Har precis lämnat min pojkvän på flygplatsen. Han har varit här i två veckor och det har varit väldigt trevligt. Vi ses igen om 3 veckor och det är egentligen inte så länge. Det är min sista tid här i Spanien och en del av att det är jobbigt att skiljas är för att det väntar två intensiva veckor innan jag åker hem. Och jag ligger inte riktigt i fas med jobbet så jag är lite orolig över det. Men vad tusan gör det om det inte blir perfekt och de tycker att jag gjort det bästa de har sett. Suck på mina krav på min själv. Det kommer bli bra, så bra som det blir, inte perfekt men bra och det räcker.
På ett sätt är det också skönt att han åker för då kan jag hitta mina rutiner igen. Det blir ju lite speciellt när han är här och är ledig när jag jobbar och man vill passa på att njuta av att man är i ett häftigt land och göra trevliga saker.
Nu kan jag fokusera bara på mig själv igen och komma igång med träningen som blivit lite sporadisk nu när han varit här.
nöjd att jag låter övergivenhetskänslorna komma fram och få vara. Men sen prata med mig själv och se på verkligheten som den är. Han åker inte för att han lämnar mig. Jag är inte ensam bara för att jag är själv.
Ska bli skönt för förhållandet när den här perioden är slut och vi kommer in i lite mer vardag igen där man vet att på obestämd tid så ses vi typ dagligen. Det blir lugnare i mig då.
Nu när det har varit en begränsad tid som han varit här så får jag lätt vridna proportioner på tiden och ju närmre avsked vi kommer desto viktigare blir det att ta tillvara på tiden. Sista timmarna kan jag få ångest för att han går på toa eller måste duscha eller fixa nåt så vi inte kan utnyttja tiden maximalt. Istället skulle jag ju kunna se på det som att vi ju har massa tid framför oss om vi vill det. Men det är lilla jags rädsla för att saker ska försvinna. Det gäller att passa på nu för imorgon kan det vara annorlunda och då är det försent. Min uppväxtmijlö. När pappa var glad och nykter gällde det att passa på att göra saker för jag visste aldrig när han skulle vara full och onåbar igen.
Men det här är inte så. Visst vi kan göra slut och han kan lämna mig. Men jag är inte liten längre och beroende av någon annan på det sättet längre. Jag är vuxen och klarar mig själv med stödet från programmet, mina vänner och en högre kraft.
Tack.
På ett sätt är det också skönt att han åker för då kan jag hitta mina rutiner igen. Det blir ju lite speciellt när han är här och är ledig när jag jobbar och man vill passa på att njuta av att man är i ett häftigt land och göra trevliga saker.
Nu kan jag fokusera bara på mig själv igen och komma igång med träningen som blivit lite sporadisk nu när han varit här.
nöjd att jag låter övergivenhetskänslorna komma fram och få vara. Men sen prata med mig själv och se på verkligheten som den är. Han åker inte för att han lämnar mig. Jag är inte ensam bara för att jag är själv.
Ska bli skönt för förhållandet när den här perioden är slut och vi kommer in i lite mer vardag igen där man vet att på obestämd tid så ses vi typ dagligen. Det blir lugnare i mig då.
Nu när det har varit en begränsad tid som han varit här så får jag lätt vridna proportioner på tiden och ju närmre avsked vi kommer desto viktigare blir det att ta tillvara på tiden. Sista timmarna kan jag få ångest för att han går på toa eller måste duscha eller fixa nåt så vi inte kan utnyttja tiden maximalt. Istället skulle jag ju kunna se på det som att vi ju har massa tid framför oss om vi vill det. Men det är lilla jags rädsla för att saker ska försvinna. Det gäller att passa på nu för imorgon kan det vara annorlunda och då är det försent. Min uppväxtmijlö. När pappa var glad och nykter gällde det att passa på att göra saker för jag visste aldrig när han skulle vara full och onåbar igen.
Men det här är inte så. Visst vi kan göra slut och han kan lämna mig. Men jag är inte liten längre och beroende av någon annan på det sättet längre. Jag är vuxen och klarar mig själv med stödet från programmet, mina vänner och en högre kraft.
Tack.
onsdag 11 juni 2014
möte med nykomling
Ikväll har jag träffat en kille som precis börjat gå på Al-Anon här i Spanien. Jag fick verkligen en ordentlig reality check på vart jag är någonstans. Han var så himla lik mig när jag kom och jag fick träna på att tänka mig in i hans situation och inte säga för mycket hela tiden. Vara mot honom som min sponsor var mot mig när jag var i början. Först tänkte jag inte på att det skulle bli så så jag var inte förberedd på det. Jag gick det på något sätt för att träffa en kompis. Jag har ju lite dåligt med socialt umgänge så tyckte det skulle bli trevligt bara därför.
Nu när jag tänker på det så gick jag nog in ganska mycket i rollen av att "veta bäst" och ha kommit så mycket längre. Inte så väldigt ödmjukt där. Nu får jag upp skuldkänslor för det och känner att jag gjort fel. Och jag skäms för det. Jag blev den där som ser sig som lite förmer och har en massa svar. Inte hela tiden. Jag ska inte vara för hård mot mig själv. Men den sidan kom fram och det var inte fint. Det känns inte bra. Jag ska prata med min sponsor om det. Och så kanske jag ska be om ursäkt för det till honom. Jag börjar med min sponsor imorn så får vi se vad det ger.
Jag tycker inte om att se den sidan hos mig, för jag har själv väldigt svårt för den. Men 10:e steget, jag inventerar vad jag gör och erkänner det. Att prata med min sponsor om det imorn också blir bra.
Det är ok. Jag är ok även om allt jag gör inte är ok. Jag får göra fel. Jag är inte fel. Jag är en underbar människa som tar ansvar för mina tankar och handlingar. Jag är inte perfekt men jag strävar efter att fortsätta utvecklas.
Tack för insikten. Både om de bra och de mindre bra sakerna.
Nu när jag tänker på det så gick jag nog in ganska mycket i rollen av att "veta bäst" och ha kommit så mycket längre. Inte så väldigt ödmjukt där. Nu får jag upp skuldkänslor för det och känner att jag gjort fel. Och jag skäms för det. Jag blev den där som ser sig som lite förmer och har en massa svar. Inte hela tiden. Jag ska inte vara för hård mot mig själv. Men den sidan kom fram och det var inte fint. Det känns inte bra. Jag ska prata med min sponsor om det. Och så kanske jag ska be om ursäkt för det till honom. Jag börjar med min sponsor imorn så får vi se vad det ger.
Jag tycker inte om att se den sidan hos mig, för jag har själv väldigt svårt för den. Men 10:e steget, jag inventerar vad jag gör och erkänner det. Att prata med min sponsor om det imorn också blir bra.
Det är ok. Jag är ok även om allt jag gör inte är ok. Jag får göra fel. Jag är inte fel. Jag är en underbar människa som tar ansvar för mina tankar och handlingar. Jag är inte perfekt men jag strävar efter att fortsätta utvecklas.
Tack för insikten. Både om de bra och de mindre bra sakerna.
torsdag 5 juni 2014
Mamma oro
Idag ska mamma och henne man komma hit och hälsa på. 20 min innan deras plan ska gå får jag ett SMS som säger att trafiken är dålig i Stockholm och att de nog kommer missa planet. Jag hjälper dem ta fram numret till flygbolaget så de kan ringa och se om det går att göra något.
Inom mig bubblar massa känslor upp. ilska för att de är sena och inte har tänkt på att det kommer vara mycket trafik. Och dessutom en väldig oro när jag tänker på hur jag tror mamma är. Hon blir väldigt stressad och orolig och kan inte tänka när såna här saker händer. Jag blir likadan ibland. Och jag känner att det finns någon speciell upplevelse från när jag var liten då jag och mamma har varit någonstans och det är strul med biljetter eller vi missar nån buss eller liknande och mamma blir just på det sättet och jag verkligen kände hennes oro och har tagit upp den. Om hon hade varit rationell och tagit det lugnt hade jag också varit lugn och kunnat lita på att det skulle lösa sig. Men jag verkligen bilden av att hon blir handlingsförlamad och liksom säker på att det inte kommer att lösa sig.
Men jag kan inte komma på när det här var. Mitt försvar har förmodligen förträngt händelsen. Men känslan sitter kvar i mig. och det är samma känsla som när jag drömmer stressdrömmar ibland och bara går och går men aldrig kommer fram dit jag ska och missar vad det nu är jag måste göra.
Känslan är en blandning av rädsla för att allt ska gå under (helt galet perspektiv)
en känsla av hopplöshet och förvirring.
Rädslan för att det ska skita sig tar liksom över alla möjligheter att tänka logiskt och rationellt och lösa problemet eller inse att konsekvenserna inte blir så stora om det inte blir som det var tänkt.
en sida av mig vill gräva i känslan och verkligen försöka mana fram det där exakta minnet. Men det kanske finns en anledning till att jag fortfarande inte kommer ihåg det. Kanske kommer jag få tillbaka det senare, kanske inte.
Det viktiga är att jag kan säga till Emma att hur orolig och hjälplös jag än var då så är jag det inte nu. jag har jobbat mycket med att träna på att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper mycket.
Men just nu fick jag upp mycket ilska på mamma för att hon har projicerat den där intensiva oron på mig.
Jag kommer ihåg att jag också tagit ansvar för saker när vi rest ganska tidigt. När jag var i tonåren åkte vi på lite charterresor och då minns jag att jag fixade saker, frågade på hotell och sånt. Det är inte så konstigt egentligen. Men det som inte är sunt är att göra det för att mamma inte vill/vågar/orkar.
Hon är ju det yngsta barnet och har nog fått mycket fixat åt sig. Det är en typ av manipulation, hon tycker att mycket saker är läskiga eller jobbiga och vill att någon annan ska göra dem åt henne. Och det är väl ok om det är ibland och inte bara åt ena hållet.
Det var precis likadant jag gjorde med min förra pojkvän. Undermedvetet ville jag att han ska ta hand om mig och ta ansvar för mig. så att jag slapp, för det var ju jobbigt.
Mamma och hennes nya man är väldigt mycket så. han har ett stort bekräftelsebehov och vill hjälpa till och fixa och synas. Mamma utnyttjar det för att slippa göra saker. samtidigt hjälper han till mer och mer, även med saker hon kan göra själv och på så sätt tar han ifrån henne sina möjligheter att utvecklas och vara självständig. Och så fortsätter det bara, runt, runt, i en sjuk karusell.
Jäkligt dålig tajming att få upp alla de här känslorna nu när de kommer i helgen. inte så smidigt. (De bokade om flyget och kunde åka lite senare bara)
Eller så är det perfekt tajming att det är så.
Men skit vad jag är arg och ledsen!
Vet inte vad jag ska göra med det för samtidigt är jag väldigt trött. Och hungrig.
Jag vill liksom bara att min mamma ska vara den där trygga lugna förebilden. Att vi bara kan ha det trevligt och avslappnat ihop. Men det kanske är för mycket begärt. Jag kanske har orimliga förväntningar på en sjuk person och bygger upp för att bli besviken. Precis som jag gör med pappa. Det är ju inte så schysst mot mig själv.
Ska nog ringa min sponsor.
Inom mig bubblar massa känslor upp. ilska för att de är sena och inte har tänkt på att det kommer vara mycket trafik. Och dessutom en väldig oro när jag tänker på hur jag tror mamma är. Hon blir väldigt stressad och orolig och kan inte tänka när såna här saker händer. Jag blir likadan ibland. Och jag känner att det finns någon speciell upplevelse från när jag var liten då jag och mamma har varit någonstans och det är strul med biljetter eller vi missar nån buss eller liknande och mamma blir just på det sättet och jag verkligen kände hennes oro och har tagit upp den. Om hon hade varit rationell och tagit det lugnt hade jag också varit lugn och kunnat lita på att det skulle lösa sig. Men jag verkligen bilden av att hon blir handlingsförlamad och liksom säker på att det inte kommer att lösa sig.
Men jag kan inte komma på när det här var. Mitt försvar har förmodligen förträngt händelsen. Men känslan sitter kvar i mig. och det är samma känsla som när jag drömmer stressdrömmar ibland och bara går och går men aldrig kommer fram dit jag ska och missar vad det nu är jag måste göra.
Känslan är en blandning av rädsla för att allt ska gå under (helt galet perspektiv)
en känsla av hopplöshet och förvirring.
Rädslan för att det ska skita sig tar liksom över alla möjligheter att tänka logiskt och rationellt och lösa problemet eller inse att konsekvenserna inte blir så stora om det inte blir som det var tänkt.
en sida av mig vill gräva i känslan och verkligen försöka mana fram det där exakta minnet. Men det kanske finns en anledning till att jag fortfarande inte kommer ihåg det. Kanske kommer jag få tillbaka det senare, kanske inte.
Det viktiga är att jag kan säga till Emma att hur orolig och hjälplös jag än var då så är jag det inte nu. jag har jobbat mycket med att träna på att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper mycket.
Men just nu fick jag upp mycket ilska på mamma för att hon har projicerat den där intensiva oron på mig.
Jag kommer ihåg att jag också tagit ansvar för saker när vi rest ganska tidigt. När jag var i tonåren åkte vi på lite charterresor och då minns jag att jag fixade saker, frågade på hotell och sånt. Det är inte så konstigt egentligen. Men det som inte är sunt är att göra det för att mamma inte vill/vågar/orkar.
Hon är ju det yngsta barnet och har nog fått mycket fixat åt sig. Det är en typ av manipulation, hon tycker att mycket saker är läskiga eller jobbiga och vill att någon annan ska göra dem åt henne. Och det är väl ok om det är ibland och inte bara åt ena hållet.
Det var precis likadant jag gjorde med min förra pojkvän. Undermedvetet ville jag att han ska ta hand om mig och ta ansvar för mig. så att jag slapp, för det var ju jobbigt.
Mamma och hennes nya man är väldigt mycket så. han har ett stort bekräftelsebehov och vill hjälpa till och fixa och synas. Mamma utnyttjar det för att slippa göra saker. samtidigt hjälper han till mer och mer, även med saker hon kan göra själv och på så sätt tar han ifrån henne sina möjligheter att utvecklas och vara självständig. Och så fortsätter det bara, runt, runt, i en sjuk karusell.
Jäkligt dålig tajming att få upp alla de här känslorna nu när de kommer i helgen. inte så smidigt. (De bokade om flyget och kunde åka lite senare bara)
Eller så är det perfekt tajming att det är så.
Men skit vad jag är arg och ledsen!
Vet inte vad jag ska göra med det för samtidigt är jag väldigt trött. Och hungrig.
Jag vill liksom bara att min mamma ska vara den där trygga lugna förebilden. Att vi bara kan ha det trevligt och avslappnat ihop. Men det kanske är för mycket begärt. Jag kanske har orimliga förväntningar på en sjuk person och bygger upp för att bli besviken. Precis som jag gör med pappa. Det är ju inte så schysst mot mig själv.
Ska nog ringa min sponsor.
lördag 31 maj 2014
Papparörelser
Fick reda på att pappa hade varit och ringt på i min gamla lägenhet som jag hyr ut i andrahand. Jag har inte pratat med hon som pratade med honom utan min pojkvän berättade det. Är stolt för hur jag hanterade det. Kände att det värkte väldigt mycket känslor i mig. Men när jag fick veta det var jag också både trött och väldigt hungrig. Jag valde därför att inte låta dem få ta över just då. jag gick hem, åt, ringde min sponsor. Sedan valde jag att hålla dem på avstånd även under kvällen för jag var så trött ändå. Det gick bra, jag kunde sova och jag är stolt över att jag inte låter det han gör bestämma hur jag mår. Jag kan välja hur jag vill reagera på att han är sjuk. Det kan låta kallt eller avstängt, men egentligen tror jag det är förnuftigt. Om jag på riktigt förstår att han är sjuk, så är det bara elakt mot mig själv att låta det han gör såra mig ordentligt. Men det är inte lätt inte. Och jag vill inte stänga av och låtsas att jag inte påverkas för att jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande. (Hej prestation!)
Jag har inte tänkt så mycket på det, men det finns där i bakgrunden och jag känner sorg. Och ilska. Sorg för att han överger mig och för att jag inte kan ha honom i mitt liv. Och ilska för att jag är så förbannat maktlös över det. Och ilska på honom också för att han inte kan nå sin botten och be om hjälp... Ilska för att han sätter sitt välmående före mitt. Att han tror att bara för att han väntar och ger mig tid så kommer jag ändra mig. Så himla fräckt att åka hem till mig. Tänk om jag hade varit där. Vad hade han tänkt sig?! Vad hade jag behövt göra? Det spelar ingen roll att fundera över det.
Har funderat på om jag ska ringa hon som bor där också... Vet inte riktigt... På ett sätt vill jag veta vad han sa, hur han mådde, hur han verkade och hur han reagerade. (kontroll, och för att jag bryr mig lite också). Å andra sidan så finns det inte så mycket som han skulle kunna ha sagt eller gjort som jag mår bra av att höra. Men jag skulle ju också kunna få reda på det så att jag inte sitter och hittar på egna versioner på vad som hände.
När jag tänker på att inte ringa henne och fråga så får jag upp skuldkänslor, för tänk om han faktiskt har tagit hjälp. Tänk om han faktiskt försöker sluta. Och om jag då ändå tar avstånd så sviker jag. Och om han slutat för att få träffa mig så har han då inte längre någon anledning att sluta. Och om han slutat för min skull så fungerar inte det, för han måste sluta för sin egen skull. Jag vet det. Men ändå så får jag de här känslorna. Det är gamla falska sanningar om hur det fungerar. Om jag bara gör det här, eller om jag hade gjort så istället, eller jag får inte göra si... Det är bara medberoendet som talar. Och den sidan av mig som fortfarande på djupet inte har accepterat att jag är maktlös för alkoholen.
Jag påminner mig om var jag är och vem jag är. Jag är inte 10 år och beroende av pappa längre. Jag har ett väldigt bra liv. Jag är inte där. Jag mår bra. Det är bra. Jag tränar och utvecklas och mår bra. Herregud, jag är Spanien. Det är ju jättehäftigt! Jag har en fin man i mitt liv, ett jobb jag trivs med, ska flytta till en ny fin lgh i sommar, fina vänner. Och jag tycker om mig själv.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (Pappa, hans sjukdom, vad han gör och säger)
Mod att förändra det jag kan (Min inställning, hur jag hanterar det)
och Förstånd att inse skillnaden (Släppa fram mina känslor men inte låta dem bestämma, inte stänga av men inte låta falska sanningar och skuldkänslor påverka vad jag gör och tänker)
Tack
Jag har inte tänkt så mycket på det, men det finns där i bakgrunden och jag känner sorg. Och ilska. Sorg för att han överger mig och för att jag inte kan ha honom i mitt liv. Och ilska för att jag är så förbannat maktlös över det. Och ilska på honom också för att han inte kan nå sin botten och be om hjälp... Ilska för att han sätter sitt välmående före mitt. Att han tror att bara för att han väntar och ger mig tid så kommer jag ändra mig. Så himla fräckt att åka hem till mig. Tänk om jag hade varit där. Vad hade han tänkt sig?! Vad hade jag behövt göra? Det spelar ingen roll att fundera över det.
Har funderat på om jag ska ringa hon som bor där också... Vet inte riktigt... På ett sätt vill jag veta vad han sa, hur han mådde, hur han verkade och hur han reagerade. (kontroll, och för att jag bryr mig lite också). Å andra sidan så finns det inte så mycket som han skulle kunna ha sagt eller gjort som jag mår bra av att höra. Men jag skulle ju också kunna få reda på det så att jag inte sitter och hittar på egna versioner på vad som hände.
När jag tänker på att inte ringa henne och fråga så får jag upp skuldkänslor, för tänk om han faktiskt har tagit hjälp. Tänk om han faktiskt försöker sluta. Och om jag då ändå tar avstånd så sviker jag. Och om han slutat för att få träffa mig så har han då inte längre någon anledning att sluta. Och om han slutat för min skull så fungerar inte det, för han måste sluta för sin egen skull. Jag vet det. Men ändå så får jag de här känslorna. Det är gamla falska sanningar om hur det fungerar. Om jag bara gör det här, eller om jag hade gjort så istället, eller jag får inte göra si... Det är bara medberoendet som talar. Och den sidan av mig som fortfarande på djupet inte har accepterat att jag är maktlös för alkoholen.
Jag påminner mig om var jag är och vem jag är. Jag är inte 10 år och beroende av pappa längre. Jag har ett väldigt bra liv. Jag är inte där. Jag mår bra. Det är bra. Jag tränar och utvecklas och mår bra. Herregud, jag är Spanien. Det är ju jättehäftigt! Jag har en fin man i mitt liv, ett jobb jag trivs med, ska flytta till en ny fin lgh i sommar, fina vänner. Och jag tycker om mig själv.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (Pappa, hans sjukdom, vad han gör och säger)
Mod att förändra det jag kan (Min inställning, hur jag hanterar det)
och Förstånd att inse skillnaden (Släppa fram mina känslor men inte låta dem bestämma, inte stänga av men inte låta falska sanningar och skuldkänslor påverka vad jag gör och tänker)
Tack
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)