göra rätt

just nu går jag i funderingar kring en sak jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. I tisdags hade vi första föreläsningen i en kurs och det ingår grupparbeten och jag hade redan i förväg snackat ihop mig med två nära kompisar om att jobba ihop. Det är tänkt att man ska vara tre eller fyra och det verkade som att alla hade grupper i den storleken. Men en kille hade ingen grupp och det är en kille som är lite annorlunda, äldre och som jag i och för sig aldrig pratat med men som på föreläsningar ställt lite konstiga frågor och jag uppfattar honom som lite jobbig och osmidig. När jag känner efter så kommer det upp utanförskap från högstadiet då jag har haft liknande situationer. När det blir tydligt att det är så att ingen vill ta in honom i sin 3-grupp får jag upp en väldig konflikt. Att antingen stänga av och inte låtsas om honom och tänka att det löser sig och att det skulle vara väldigt mycket skönare att ha den grupp som vi redan hade än att ta in en till som jag är lite osäker på hur han är att jobba med. Andra alternativet, att göra annorlunda, är att bjuda in honom i vår grupp. hur farligt kan det vara liksom? Det är två gruppuppgifter vi ska göra ihop och även om det nog skulle gå lättare bara vi tre så gör det kanske inte så mycket om vi är fyra. Det kan ju också göra att det blir bättre och fungerar jättebra. Men den andra sidan vill liksom inte ta risken. Man har så mycket att göra och det som är viktigast är att man jobbar med personer man trivs med och har en grupp där det flyter på. Men vill ha en smidig grupp med personer som man vet var man har dom så att man sliper överraskningar av formen att saker inte blir gjorda eller tar för mycket tid. Konflikter och irritation är väldigt energikrävande, skulle göra vardagen mycket jobbigare och det redan pressade schemat skulle kännas mycket jobbigare. Men fan, här har jag ju en möjlighet att göra annorlunda och det kan ju vara värt det bara för att den här personen inte ska behöva känna så som jag vet att det känns. Om det då blir lite krångligare gör kanske inte så mycket. Fan, be the bigger man liksom.
Vi har föreläsning imorn igen och om han inte har någon grupp ska jag ta initiativ till att han ska få vara med oss.

Hjälp mig att inte vara egoistisk och att våga göra annorlunda.

Växer

Konventet jag var på i helgen var i en stad där jag har ett par gamla vänner. Vänner jag inte träffat på länge och som jag och min förra pojkvän umgicks mycket med för länge sedan. Jag har aldrig berättat något om min bakgrund för dem och när jag nu ville be om att få bo där under helgen kände jag att det var dags. Och jag är så imponerad av mig själv och hur jag kan uttrycka mig och berätta om vad som hänt de senaste åren och om pappa, utan att skämmas eller ljuga. kändes väldigt fint att få dela med mig och låta dem få veta samtidigt som jag högt och tydligt sa till mig själv och den lilla tjejen att det inte är mitt fel och att jag är modig som gör detta. Jag fick väldigt fin respons också för de frågade lite och sa att de var imponerade av att jag tagit tag i det och verkade stark. Stolt!! Jag berättade verkligen som att det inte är något konstigt och utan att be om ursäkt eller ta på mig någon skuld. Så himla stolt! Och det här programmet fungerar verkligen. Fatta att jag gör det här för mig själv! =)

Tack!

Mitt 1:a ACA-konvent!

I helgen var jag på riksmöte och konvent. Har aldrig varit på något sånt förut. Hela lördagen och en bit av söndagen var det fullt med möten med olika teman. Och så mycket människor och delningar och tankar som nu rör sig i mitt huvud. Den största och tydligaste är kärlek och hopp! Det sista mötet i söndags var så fint. Så fina människor i många olika skeden i sitt tillfrisknande. Vissa i sina första tankar och smärtan och förvirring och vissa med 25 år i 12-stegsprogram och mycket hopp och erfarenhet. Så många öden och individer som inte känner varandra men ändå delar så mycket kärlek och styrka. Häftigt!

Temat på det första mötet var osörjd sorg och här finns mycket att ta upp. Jag kommer mycket att tänka på att jag har sörjt hela mitt liv men inte förrän jag hittade ACA kunde jag sörja rätt sak. Jag har alltid gråtit lätt och sökt mig till sorgliga filmer och böcker för att få utlopp för det stora svarta jag burit på. och jag har gråtit i förtvivlan när hopplösheten kommit, ofta för att någon ska se mig och rädda mig. Men nu gråter jag för den riktiga sorgen som jag har. De gånger jag blivit övergiven, sviken, kränkt. Det av min barndom som jag förlorat. De gånger ingen sagt ifrån. Alla gånger jag slagit på mig själv och varit elak mot den lilla tjejen. Och alla saker och händelser som jag inte varit närvarande i för att mina rädslor förstör. Och när den här äkta sorgen får komma fram och jag säger till lilla tjejen att det är ok att vara ledsen, då märker jag också att det läker. Jag läker. Men jag kan inte göra det genom att förneka och trycka undan. Jag måste bearbeta och acceptera för att läka.

Nästa möte behandlade andliga principer. Jag visste typ inte vad det var egentligen och det var därför jag gick dit. De viktigaste är ärlighet, villighet och ödmjukhet. Här är jag fortfarande ganska lost. Men jag har ju börjat jobba med min ärlighet, både mot mig själv och andra. Det är svårt för det har varit så automatiskt att ljuga. Mina föräldrar visade inte att det var viktigt att tala sanning. Det lönade sig sällan att vara ärlig för då kunde man bli bestraffad eller förnekad. Vad gäller villighet så har det nog länge funnits en glöd i mig att jag vill göra rätt sak. Har haft en kompass i mig och inte gjort de värsta valen. Dessutom har jag tagit många initiativ till att våga gå framåt och fortsätta tillfriskna. Däremot kan jag nog behöva tänka på att jag faktiskt måste förstå att min villighet kräver uppoffringar och att jag vågar agera. Om jag är ärlig i min villighet att tillfriskna kommer det gå bra. Sen har vi ödmjukhet. Oj, oj, jag visste nog inte ens vad det betyder. Nu börjar jag förstå lite i alla fall, och för mig handlar det om att acceptera och erkänna vad jag kan påverka och förändra och vad mina resurser räcker till. Till exempel kan jag visa ödmjukhet genom att erkänna att jag inte klarar det här själv. Jag behöver ACA, min sponsor och min högre kraft för att fortsätta på den här bra vägen. För att förstå mig själv bättre och få styrka och hopp.

Temat på nästa möte var "att inte lita på någon". Här finns det mycket att jobba med. Jag har ju väldigt svårt att lita på min pojkvän. Lita på att det han säger är sant och att han verkligen älskar mig och svårt att inte tro att han ska svika mig eller vara otrogen. Har egentligen svårt att lita på alla som jag har nära och ibland kommer tvivel upp, främst för att de inte ska tycka om mig egentligen. En vän som var med mig på konventet berättade för mig hur hon hade ändrat sitt synsätt på detta lite och istället för att jobba för att lita fullt ut på alla så fokuserar hon på sig själv och sin högre kraft. Om hon litar på sig själv och sin förmåga att hantera livet och på att hennes högre kraft finns där för henne och ser till så att det blir bra genom en högre mening så behöver andra personers agerande inte på lika stor inverkan. Det här ska jag ta med mig. För jag känner ju att jag är stark och har bra stöd runt mig och att min högre kraft tar hand om mig och då klarar jag om även väldigt jobbiga saker skulle hända. Till exempel ger detta frihet i min relation med min pojkvän för jag vet att även om han dyrt skulle försäkra att han aldrig skulle göra mig illa så kan det hända saker som gör att det blir så ändå. Det vet man aldrig, personer och omständigheter förändras. men genom att ha  tillit till att jag klarar mig ändå och att min högre kraft finns för mig så kan rädslan för  detta få mindre plats i mig och jag blir friare. Det är ganska enkelt egentligen och jag har nog hört det förut (är ju nästan sinnesrobönen), men plötsligt känns det som att det har landat i hjärtat. Härligt!

Sista mötet på lördagen hade tema uppvaknande. Här delade jag om mina tankar och rädslor inför att pappa ska följa med till min terapeut. Att han kan svika mig igen och att jag är rädd för att han ska göra mig besviken. Efteråt satt jag längst bak i kyrkan då de hade öppen scen och släppte fram tårarna. Det var sådär härligt förlösande att bara låta det komma utan att torka bort det eller hålla tillbaka. Liknar mycket stunden jag hade i kapellet på anhörigveckan för snart ett halvår sedan. Frigörande, läkande och bekräftande!

Mötet jag var med på på söndagen var avslutningsmötet med tema alla känslor är tillåtna. Det här var nog ett av de finaste möten jag varit på. Vi var många, kanske 25 personer, men alla hann dela och hade fina, givande saker att säga. Framför allt känner jag för de nya som är mitt i alla jobbiga känslor och insikter och minns att jag också har varit där. Där det gör så ont och man inte än har funnit sin tilltro till att det kommer bli bra och jobbar för att acceptera och tycka om sig själv. Och jag får så mycket hopp från de som gått före och delar om sin resa och sin tillväxt. Det är häftiga resor och så mycket som de fått och som också väntar mig om jag fortsätter göra jobbet. Tacksamhet och kärlek var det enda som fanns i mitt hjärta när jag gick därifrån och det kommer in i mig igen nu när jag skriver om det.
ACA är ett underbart program som verkligen är en väg till ett nytt sätt att leva som präglas av kärlek, spiritualitet, ödmjukhet, kreativitet och tacksamhet. Istället för det liv jag levde förut som präglades av rädsla, hopplöshet, oro, förvirring, förtvivlan och ensamhet.

Jag är så lycklig som har fått det här fina i mitt liv och jag önskar att alla de som har liknande problem som jag haft också ska finna det jag gjort.

Att straffa

Ringde min sponsor igår för att prata av mig och få lite lugn i kroppen. Sa att jag tog lite anstånd från min pojkvän ofta när jag är låg. Hon sa att jag behöver tänka efter på om jag straffar honom. Men jag har svårt att skilja på det för ofta när jag är lite låg reagerar jag över saker han säger och gör (eller inte säger och gör) och då tror jag att det är där det börjar. Och så kan det ju vara ibland också. Men ofta tror jag att anledningen till att jag reagerar på saker och tvivlar på honom och vårt förhållande så är det för att jag redan innan har gått över i osäkerhet och oro. Svårt.
Men jag behöver nog vara observant och säga till honom när jag känner mig ur fas och inte reagera impulsivt utan tänka efter först vad som egentligen är problemet. Överlag är det som vanligt i mitt tillfrisknande att träna på att våga kommunicera och ta ansvar för det som är mitt och inte lägga det på någon annan men samtidigt sätta gränser kring min integritet.

Hjälp mig att stanna upp och tänka efter och be om hjälp.

Låg period

Tror jag har en ny omgång sorg som kommer nu. Flera dagar har jag varit låg och haft lätt till gråt. Det var länge sedan sist och jag undrar varför det kommer. Men egentligen kanske det inte är konstigare än att det kommer när jag är redo och nu slappnar jag ju av lite för tentorna är snart klara och då kommer det upp.
Känner att min tacksamhet och lycka är längre bort nu än de senaste månaderna. Känner mig svag och bräcklig på nåt sätt. Ska försöka bara låta det vara så. Det är ok. Och jag vet att det blir bättre sen. Jag vet att jag är på väg åt rätt håll. Det är ok att vara ledsen och känna sorg. Det är ok att känslan av hopplöshet får komma fram ibland, bara jag inte fastnar i den.

Jag finns här. Du är inte ensam. Vad du är känner så är det ok.
Hjälp mig ta hand om mig själv och göra det som jag mår bra av och att inte agera ut på min pojkvän eller någon annan.

Det kallas tvivel

Är fortfarande inte i balans. Tvivlar på mig själv och vad jag gör och på relationen med min pojkvän. Igår kom vi in på att prata om att vi kommer ha distansförhållande igen i vår och han verkar helt oberörd. Tycker det är så väldigt tråkigt att han har så svårt att visa känslor. I längden så tvivlar jag ju på vad han känner egentligen och om det vore äkta så skulle han bry sig mer. Eller ja, eftersom jag har så svårt att tro på att han verkligen tycker om mig blir jag frustrerad när han inte visar det. Jag vet ju fortfarande inte vad det är han tycker om med mig eller vad han värdesätter. Den bekräftelsen jag får är bara ytlig och det ger mig ingenting. Han är så sluten på många sätt och ibland känns det som jag står och slår på en dörr för att få komma in på nåt sätt men aldrig får det. Egentligen är ju svaret där; han vill ju inte ha något mer än det här. Han tycker det är bra som det är. Om jag vill ha det annorlunda är det jag som behöver ta upp det.
Åh, jag vill bara skicka iväg ett surt sms. Som jag har gjort förut. Men det blir nog inget bra. Vet inte vad jag ska göra faktiskt. Kommer tillbaka till det här stadiet ibland och det löser sig lixom aldrig. Det bara får mer eller mindre plats beroende på vad som händer runt omkring och hur jag mår. Det grundar sig nog mycket i att jag blir osäker när jag inte får bekräftelsen. Jag behöver den hela tiden när jag är lite ur balans och då krävs det inte mycket för att det ska kännas hopplöst. Målar upp skräckscenarier och hittar inga utvägar. Svart eller vitt. Allt eller inget.
Vad göra?

Andas. Be om hjälp. Prata med honom.

Egentligen vill jag bara åka och prata med honom nu. Men jag tror inte det är en bra idé. Att göra det när jag är i obalans kan bli dumt eftersom jag kan ha svårt att stå på min sida och att vara konstruktiv.

vända det destruktiva

Både igår inför samtalet med pappa och idag har jag känt mig i obalans. Extra sårbar på nåt sätt. Är trött i allmänhet och destruktiva tankar kommer upp. Jag åkte inte till min pojkvän och även om jag vet att det är mitt val tycker jag synd om mig själv för att jag mår dåligt och har behov av att vara själv. Sen frågar han om jag vill att han ska komma senare eller om jag vill vara själv. Han säger alltså att om jag vill så vill han vara med mig, även när jag är låg. Det är så mycket i mitt huvud. Jag vet dock inte om jag vill att han ska komma. Jag sa att jag skulle äta först och skriva av mig så kunde vi bestämma sen. Ska våga säga att jag vill vara själv om det är det jag vill också.

Nu när jag har fått äta lite och lugnat ner mig känns det helt annorlunda. Jag tycker det är lite sjukt hur jag kan bli så väldigt påverkad av om jag är hungrig. Men bra att jag har lärt mig att jag funkar så så att jag inte gör impulsiva dumma saker eller gräver ner mig när jag egentligen behöver mat. 

Kommer ihåg att min förra pojkvän ofta påpekade just det för mig, att jag blev väldigt kinkig när jag var hungrig och att det var lite barnsligt. Det kanske det är också, jag vet inte, men jag har alltid varit så. Svårt att ta beslut och tanka konstruktivt när jag är väldigt hungrig.

positivt överaskad

Det gick bra igen. helt sjukt känns det. och en del av mig tänker att förr eller senare kommer det slå tillbaka. Jag vet ju att det inte alltid kan gå bra. Eller kan det det? äh, jag vet inte. Men vill bara vara tacksam för att han var nykter och glad och fortfarande ingen tvekan om att han skulle följa med. Så då är vi det. Det kan jag ju faktiskt välja i viss mån. Välja att tänka att visst kommer jag säkert gå igenom mer svåra saker men just nu, just här är det inte så. Nu får jag vara glad och tacksam och njuta av att livet är så här ibland.

Tack <3

kalla fötter

Har bestämt mig för att ringa pappa idag, snart. Är rädd för att bli besviken igen. Blir sviken igen. Jag har en riktigt dålig känsla i kroppen. Har ingen aning om den är befogad, eller om det bara är alla tidigare besvikelser som gör att det känns så. Har tagit ut i förskott att han har ångrat sig angående att följa med till min terapeut. Att han mår dåligt nu när ha slutat jobba och är full och självömkande. Det väcker så mycket minnen av tidigare besvikelser. De kommer tillbaka och är så verkliga i mig. Känner mig övergiven. Bortvald. Ensam. Liten. Det är den lilla tjejen som blir sviken av sin pappa. Hon är så ledsen, så ledsen.
Varför utsätter jag mig för risken att bli besviken igen? Varför ger jag honom möjligheten att svika mig igen?
Jag skrev nån gång i somras att jag insåg att jag reagerar med lilla tjejens känslor när pappa sviker även nu. Och att om jag ser att mitt liv nu inte skulle påverkas så mycket av om han inte var i det. Men för lilla tjejen är det hennes pappa, hennes förebild, och hon är övertygad om att hon behöver honom.

Saken är ju egentligen att jag inte kan göra ett enda dugg åt vad han väljer att göra, mer än att uttrycka vad jag behöver och vara ärlig. Han måste sedan välja själv. Och det är ju förbannat sorgligt om han väljer bort mig då. Så himla sorgligt...
Får försöka tänka på att han är faktiskt sjuk. Det är alkoholen som talar inte min pappa. Men så länge han låter den tala vill jag inte vara med.

har känt på sistone att han inte påverkar mig lika mycket och att jag inte har något att förlora, men nu när det kommer till kritan blir det väldigt jobbigt.

Dags för konfrontering

Idag ska jag träffa min sponsor och prata om varför jag har tagit avstånd den senaste tiden och hur jag känner för vår relation. Jobbigt!
Fast jag behöver ju inte göra för stor grej av det. Det är inte farligt. Hon vill mig väl och jag sätter mig själv först. Vill gå dit med ett öppet sinne och vara ödmjuk inför att vissa delar är mina försvarsmekanismer som spökar.
Vad vill jag säga då?
Att jag tog avstånd för att jag blev förvirrad och kände att jag behövde känna vad jag själv känner. Att jag ju ser upp till henne och förstår att hon som varit med om mycket kan veta bättre än jag och att jag också gärna vill vara till lags mot henne. Blir jobbigt när jag så tydligt kände att det jag tyckte var bäst för mig inte stämde med vad hon tyckte. Insikten om att jag inte kan härma henne (eller någon annan) i mitt tillfrisknande gjorde att jag behövde själv få känna vad som var rätt för mig. Eller mer att jag behövde känna att jag har en förmåga av att själv känna vad som är rätt. Sedan kan jag be om hjälp och vägledning när jag litar på att jag klarar att känna när det den andre säger passar in på mig och när det inte gör det.
Dessutom så upplevde jag ett par gånger att hon dömde mig på nåt sätt. Dels att jag inte hade tagit hand om mig själv och att det var därför jag hade förkylningskänslor. Det andra var att hon förutsatte att jag ville ha bekräftelse från min pojkvän när jag ska ge mig den själv när det egentligen handlade om kommunikation och en specifik händelse.
Jag har helt enkelt svårt att säga emot. Eller egentligen kan jag inte avgöra om jag tycker annorlunda precis i stunden för det kommer efteråt, så det är omöjligt att säga emot i stunden.
Jag ringer ju till henne för att få råd men ofta har jag stort behov av att prata av mig och det ger mycket att få berätta och förklara hur jag känner. När hon då direkt ger mig svar på vad som kan tänkas vara fel blockeras det. Kommer hon kanske ihåg dikten som heter Lyssna, den som handlar om att när man ber någon lyssna så vill man inte få kommentarer eller råd direkt.
Sen kändes det inte schysst att säga som hon gjorde senast vi sågs, det kändes lite som att hota, att om jag inte hör av mig snart så finns hon inte kvar.

Jag vill ju fortsätta att göra mitt stegarbete tillsammans med henne i alla fall. Om det vi pratar om idag löser sig och vi förstår varandra.

Hjälp mig att ha den här dialogen på ett konstruktivt och moget sätt. Hjälp mig att uttrycka mig så att hon förstår och känna att det är ok att känna som jag känner.

Lilla tjejen är rädd för det här samtalet. Hon är rädd för att bli avvisad. För att bli ensam. För att bli avfärdad. Förminskad. För att blir kritiserad. För att ha fel.
Det är ok. Du är inte ensam. Det gör inget om du senare skulle inse att du hade fel. Det är ok att känna som du känner. Jag är med dig. Alltid.

Modig

Igår gjorde jag två modiga saker. Dels ringde jag min sponsor och bad om att vi skulle ses och prata. Jag har tänkte på det länge, men skjutit upp det dels för att jag haft för mycket att göra och dels för att jag är rädd för konflikten. Men jag tog tag i det och vi ska ses på söndag. Jag vet vad jag vill säga och ska ta mig tid innan att ladda upp och hinna känna in mig själv innan jag går dit. Det känns bra att jag nu agerar för att det ska fungera och tar ett moget agerande. Bra där!


Den andra modiga saker jag gjorde var att jag berättade för ytterligare ett par kompisar om min bakgrund. Det var lite jobbigt för just de här vännerna är mitt gamla gäng och gemensamma kompisar till mig och min gamla pojkvän. Så på nåt sätt vill jag inte visa den sidan för dem och inte för min förra pojkvän som de ju kan tänkas prata med om det. Men jag har inget att skämmas för. Jag tar ansvar för mig själv och agerar för att må och fungera bättre och bättre.
Anledningen till att jag berättade är att det om ett par veckor är riksmöte i ACA i den stad där de bor och jag är lite sugen på att gå på det. Så nu blir det nog så att jag samtidigt kan passa på att träffa dem och gå på konvent med massa möten. :)

Lilla tjejen drömmar

Idag har jag varit på musikal. Dirty dancing. Den hade jag inspelad när jag va liten. Har sett den hur många gånger som helst. Idag när Johnny säger sin berömda kommentar och slutlåten spelas blir jag väldigt påverkad. Tårar i ögonen som jag håller tillbaka. Jag såg mig själv som baby och ville att någon skulle rädda mig. Att den stora kärleken skulle komma in i mitt liv och ta mig bort, och göra mig lycklig. Det finns flera såna filmer från min barndom, de betydde väldigt mycket då. Och att drömma mig 'n i att det skulle hända mig gav mig hopp. Men det är inte som på film i verkliga livet. Jag kan inte vänta, ingen utifrån kan göra mig lycklig om jag själv inte gör det.

Frustration

Irriterad. Trött. Taggarna utåt.
Det vänder så fort. Flr en timme sen var jag lugn och glad. En del av att det vände beror nog på att jag irriterar mig på dem som är runt mig just nu. Och sen pratade jag med min pojkvän, han var väldigt trött men sa att han skulle komma över tills jag kommer hem. Jag sa att om han är så trött och oentusiastisk så behöver han ju inte komma. Han sa bara att han ju inte behöver vara piggför att umgås. Och det år väl sant. Och jag vet att anlednibgen till att jag blir sur egentligen är att han är trött och att det alltså blev sent/hårt igår. Det blir jobbigt. Suck. Och så är jag sur för att jag måste till skolan hela dagen imorn. En vecka kvar tills det lugnar sig. Andas. Snart är det slut.

Fredag kväll

Har haft en bra dag. Tagit lite ledigt från skolan. Yogat. Varit på ACA-möte. Sedan haft mysig kvalitetstid med mig själv, ätit god mat, tänt ljus och kollat på film. Så kommer tankar på min pojkvän upp. Jag skickar ett mess som är jag om något som jag blev glad av. En sån där liten sak som jag kan bli glad av. Han fattar inte. Han kanske inte måste det heller i och för sig... Sedan säger han att de ska gå ut ikväll. Det hade jag nog redan räknat ut. "Räknat ut".. alltså suck på mig... Som att han inte får göra det? Men i min värld, i mitt huvud är det som att jag bli övergiven då. Ibland i alla fall. Jättekonstigt att jag har en väldigt skön kväll ensam, sedan vill ha lite distansgull och när jag inte får vad jag vill så blir det jättestort att han ska gå ut. Konstigt min hjärna fungerar. Och egentligen kanske jag bara reagerar på det istället för att känna det jag gjorde först när han inte gav det jag hoppades att han skulle. Att han inte är den jag vill att han ska vara...



En del av min stolthet säger att han ju kunde ha frågat om jag ville följa med. Men jag vill ju inte ens gå ut. Jag ska upp tidigt imorn och är inte ett dugg sugen på att gå ut. Men jag vill ju att han ska fråga. I och för sig kanske han vet att jag ska åka tidigt, kommer inte ihåg om jag har sagt det.


Delade om det på mötet idag. Att jag alltid har varit ganska mycket själv, men att jag förut sett det som ett misslyckande, att jag hellre hade gjort nåt och att jag hade få vänner. Och att jag nuförtiden tycker det är trevligt att ha en kväll för mig själv och bara vara och pyssla om mig själv lite. Trivs med det och mår bra av det. Ända tills jag börjar tänka på vad han gör eller några andra. Men mest han. Om han inte heller gör nåt speciellt känns det helt ok, men om han ska gå ut eller göra nåt annat där jag inte har koll blir det jobbigare. Dels ligger att han vill festa och gnager som med pappa, men dessutom rädslan för att han ska göra nåt med någon när han är full.

En del av att jag inte litar på honom är att pappa aldrig gick att lita på när han var full, då bröt han sina löften eller gav nya som han sedan inte kunde hålla. En till del är det som min förra pojkvän gjorde mot mig. han var otrogen och festade mycket med nya vänner på slutet och jag förknippar just festandet som ett tecken på att han ville bort från mig. Ytterligare en del är att jag själv ibland gjort saker när jag varit full och sökt bekräftelse som jag ångrat och som jag inte tycker är ok beteende när man har ett förhållande.

Hjälp mig. Jag har så svårt att lita på honom. På någon. Det är mitt skydd. jag vet men det gör mig inget gott nu. Oavsett vad som händer och hur det blir vill jag kunna känna tillit, till dig, mig själv, och honom.

TACK

Sitter och läser lite gamla inlägg och tänker på vad jag gjort de senaste åren och blir helt överväldigad. Jag har blivit dumpad. Vågat ta tag i mitt mående. Sökt hjälp. Vågat berätta. Brutit isoleringen. Jobbat hårt för att förstå mig själv bättre och tränar varje dag på att utvecklas och välja positiva beslut och handlingar. Under tiden har jag snart avklarat en civilingenjörsutbildning. Jag har studerat utomlands en termin. Träffat en fin kille. Skaffat mig bättre vänrelationer. Fått in foten på ett företag där jag gärna kan tänka mig att jobba sen. Och viktigast av allt: JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Helt fantastiskt! Är så ofantligt tacksam för att jag har allt detta i mitt liv just nu. Är så lyckligt lottad. Min högre kraft är med mig och genom ACA har jag fått en helt ny livskvalié.

Sitter i soffan och storler samtidigt som jag gråter en sjö av glädjetårar när jag tänker på det. Det här hade jag aldrig trött för 3 år sedan. Aldrig! Fanns inte i min värld. Och nu är det verklighet. Sjukt! och underbart!

och för att ha kvar det och fortsätta utvecklas så ska jag fortsätta göra det jag mår bra av, lyssna på mina känslor, utmana mina rädslor, ta ansvar och träna på att vara ärlig och snäll mot mig själv.

TACK!

Bra dag!

Idag känner jag mig glad, stolt, inspirerad, harmonisk och sprallig. Vi håller på med ett stort projekt i skolan som vi hade lite avstämning på idag. Jag trodde vi låg väldigt mycket efter och har pratat mycket med mig själ för att inte bli stressad för vi gör så gott vi kan och har lagt den tiden vi ska så det borde va ok. Men det visade sig att det inte var alls så farligt och att andra grupper hade ännu mindre koll än vi på vad de ska göra. Väldigt skönt!
Nu eftermiddagen har jag varit och tränat ett roligt pass på gymmet som jag blir glad av och imorn är det freda och på lördag ska jag åka på musikal med mamma. :)
Märker att jag utvecklas också. Det är mycket med min pojkvän som händer och jag vågar mer och mer vara mig själv. Förr har jag ibland tänkt hur jag vill att det ska vara och sedan varit bitter eller irriterad eller ledsen för att det inte är så. Nu tar jag mer egna initiativ och är så som jag vill att det ska vara. Kanske låter luddigt, men förut har jag känt in honom mycket mer och hållit inne hur jag egentligen känner för att vara. Nu är jag mer aktiv och beter mig så som jag vill att det ska vara istället för att vänta på att han ska vara så. Kommer att tänka på ACA:s beskrivning av de gemensamma karaktärsdragen hos vuxna barn "Vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss". Tillväxt! Utveckling! Tillfrisknande! Och det är inget jag tänker på så mycket att jag ska göra utan jag mest observerar att jag gör det och det är häftigt!
Sen är det såklart inte så alltid och hela tiden men det går åt det hållet mer och mer. Stolt!

Acceptera känslor

Inatt drömde jag att jag träffade en kille som jag kände det så himla mycket bättre med en med min pojkvän. Vaknade med en väldigt obehaglig känsla och förvirring. Jag har ju haft funderingar på vårt förhållande till och från, men nu på senaste har det känts väldigt bra och mysigt. Men den känslan jag fick i drömmen var att jag nöjer mig med något som inte är tillräckligt bra egentligen. Och det har jag ju också haft i huvudet ibland.
Min reaktion är att jag blev rädd. Vet inte riktigt för vad egentligen.
För att göra slut?
För att vara ensam?
För att göra fel och ångra mig?
För att såra honom?
För att jag inte är van att lyssna på mina behov och känslor?
För att det är ovant att säga att jag är värd mer?
För att ta konflikten?
jag vet inte riktigt... Men jag försöker att inte trycka ner känslan. Säga att den är ok. Det är ok att ifrågasätta hur det är och vad jag än känner så är det ok. Jag behöver inte reagera på den nu direkt utan bara acceptera att den finns där och ta med mig den och känna hur det utvecklar sig.
Det är ok.
Jag förstår att du tycker att det är läskigt att få upp de här känslorna.
Den reaktionen är också ok. men vi behöver inte göra den. Det är inte farligt. Om du skulle känna så är det inte farligt. Det löser sig ändå. Det blir bra ändå. Även om du kanske blir ensam ett tag. Även om han blir arg eller ledsen. Även om det skulle göra ont.


Får upp en blid av min lilla tjej som när jag börjar tänka på det förtvivlat skriker: Nej! Nej! Jag måste vara med honom! Jag mår bra av att vara med honom! jag vill inte! jag vill inte vara ensam. Jag behöver honom. Jag vill inte vara dum mot honom. Tänk om jag gör fel?

Acceptera det också. Andas. Och sova.

av- och påknappen

Jag har utvecklat många bra strategier för att hantera vardagen när jag växte upp. De hjälpte mig att inte gå under och att komma igenom det. En av de här strategierna är min förmåga att kontrollera mina känslor. Jag bestämmer vilka känslor som är ok och vad som inte är det. Jag bestämmer när det får komma fram och vilka som får komma fram vid olika tidpunkter. Det är väldigt praktiskt, som nu när jag har mycket i skolan så kan jag välja "av" och så kan jag fokusera på skolan och få mycket gjort. Sen när jag har det lite lugnare och det finns tid att vara låg, trött, arg eller ledsen så väljer jag "på" och så får jag ventilera. Jag tycker inte riktigt om det och skulle gärna vilja ha mer kontakt med mitt känsloliv, men jag kan inte förneka att det just nu i mitt liv gör att vardagen går mycket bättre. Jag har en månad till av tungt plugg och sedan lättar det.
Saker är ju också att när jag stänger av för länge och stressen tar över finns risken att systemet lägger i "på" av sig självt. Det är det kag vill undvika genom att kontrollerat låta jobbiga känslor komma fram när jag vet att jag har tid att vara i det och ta tag i dem.
Men jag vet ju också att jag har lättare att tappa bort mig själv när jag är av och mår bra av att ha en balans där det inet är svart eller vitt, inte på eller av utan att det är nåt mellanläge där känslor får komma upp och accepteras när de väcks och inte hålls inne tills det blir läge.
Så jag tränar. Den här dagen har det gått ganska bra. Tack.

Inte tycka synd om mig själv

Kom nyss hem från möte med gruppen på Eleonora. Har haft en ganska stressig dag och när jag satt där kände jag att jag först blev lugn, men sen kom något upp i mig också. Jag känner inte riktigt vad det är men att det är nåt jag behöver få ut. Hade tänkt att jag skulle åkt och tränat men det regnar massor och jag har inte riktigt kraft. Eller så gör jag mig själv en otjänst som inte åker och tränar för då gör jag inte ansträngningen att göra det jag mår bra av. Det där med att jag är värd det. jag är värd ansträngningen att göra det jag mår bra av. Inte tänka att det är jobbigt.

Så. Nu bokade jag in mig på yoga om en stund istället. Det är må bra rakt in i själen. Känns bra!
Tror det var offer känslorna som kom upp förut. Trött och orklös och vill inte göra något för att det ska bli bättre. Orkar inte. Men jo! Det gör jag visst! Blir glad i hjärtat av yoga och av att tänka på att jag inte bara jäste ihop i soffan och lät kvällen gå utan att det hjälpte.