Dags för konfrontering

Idag ska jag träffa min sponsor och prata om varför jag har tagit avstånd den senaste tiden och hur jag känner för vår relation. Jobbigt!
Fast jag behöver ju inte göra för stor grej av det. Det är inte farligt. Hon vill mig väl och jag sätter mig själv först. Vill gå dit med ett öppet sinne och vara ödmjuk inför att vissa delar är mina försvarsmekanismer som spökar.
Vad vill jag säga då?
Att jag tog avstånd för att jag blev förvirrad och kände att jag behövde känna vad jag själv känner. Att jag ju ser upp till henne och förstår att hon som varit med om mycket kan veta bättre än jag och att jag också gärna vill vara till lags mot henne. Blir jobbigt när jag så tydligt kände att det jag tyckte var bäst för mig inte stämde med vad hon tyckte. Insikten om att jag inte kan härma henne (eller någon annan) i mitt tillfrisknande gjorde att jag behövde själv få känna vad som var rätt för mig. Eller mer att jag behövde känna att jag har en förmåga av att själv känna vad som är rätt. Sedan kan jag be om hjälp och vägledning när jag litar på att jag klarar att känna när det den andre säger passar in på mig och när det inte gör det.
Dessutom så upplevde jag ett par gånger att hon dömde mig på nåt sätt. Dels att jag inte hade tagit hand om mig själv och att det var därför jag hade förkylningskänslor. Det andra var att hon förutsatte att jag ville ha bekräftelse från min pojkvän när jag ska ge mig den själv när det egentligen handlade om kommunikation och en specifik händelse.
Jag har helt enkelt svårt att säga emot. Eller egentligen kan jag inte avgöra om jag tycker annorlunda precis i stunden för det kommer efteråt, så det är omöjligt att säga emot i stunden.
Jag ringer ju till henne för att få råd men ofta har jag stort behov av att prata av mig och det ger mycket att få berätta och förklara hur jag känner. När hon då direkt ger mig svar på vad som kan tänkas vara fel blockeras det. Kommer hon kanske ihåg dikten som heter Lyssna, den som handlar om att när man ber någon lyssna så vill man inte få kommentarer eller råd direkt.
Sen kändes det inte schysst att säga som hon gjorde senast vi sågs, det kändes lite som att hota, att om jag inte hör av mig snart så finns hon inte kvar.

Jag vill ju fortsätta att göra mitt stegarbete tillsammans med henne i alla fall. Om det vi pratar om idag löser sig och vi förstår varandra.

Hjälp mig att ha den här dialogen på ett konstruktivt och moget sätt. Hjälp mig att uttrycka mig så att hon förstår och känna att det är ok att känna som jag känner.

Lilla tjejen är rädd för det här samtalet. Hon är rädd för att bli avvisad. För att bli ensam. För att bli avfärdad. Förminskad. För att blir kritiserad. För att ha fel.
Det är ok. Du är inte ensam. Det gör inget om du senare skulle inse att du hade fel. Det är ok att känna som du känner. Jag är med dig. Alltid.