Har bestämt mig för att ringa pappa idag, snart. Är rädd för att bli besviken igen. Blir sviken igen. Jag har en riktigt dålig känsla i kroppen. Har ingen aning om den är befogad, eller om det bara är alla tidigare besvikelser som gör att det känns så. Har tagit ut i förskott att han har ångrat sig angående att följa med till min terapeut. Att han mår dåligt nu när ha slutat jobba och är full och självömkande. Det väcker så mycket minnen av tidigare besvikelser. De kommer tillbaka och är så verkliga i mig. Känner mig övergiven. Bortvald. Ensam. Liten. Det är den lilla tjejen som blir sviken av sin pappa. Hon är så ledsen, så ledsen.
Varför utsätter jag mig för risken att bli besviken igen? Varför ger jag honom möjligheten att svika mig igen?
Jag skrev nån gång i somras att jag insåg att jag reagerar med lilla tjejens känslor när pappa sviker även nu. Och att om jag ser att mitt liv nu inte skulle påverkas så mycket av om han inte var i det. Men för lilla tjejen är det hennes pappa, hennes förebild, och hon är övertygad om att hon behöver honom.
Saken är ju egentligen att jag inte kan göra ett enda dugg åt vad han väljer att göra, mer än att uttrycka vad jag behöver och vara ärlig. Han måste sedan välja själv. Och det är ju förbannat sorgligt om han väljer bort mig då. Så himla sorgligt...
Får försöka tänka på att han är faktiskt sjuk. Det är alkoholen som talar inte min pappa. Men så länge han låter den tala vill jag inte vara med.
har känt på sistone att han inte påverkar mig lika mycket och att jag inte har något att förlora, men nu när det kommer till kritan blir det väldigt jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar