Julaftonssamtal

Pappa ringde nyss medan vi åt julfrukost. Jag hörde inte men återigen har han pratat in ett meddelande. Jävla skit! Det var på grund av detta som jag egentligen ville ha fått igen brevet före jul så att jag hade satt min gräns innan idag. För att han ringer är kanske inte så konstigt för vi sa att vi skulle försöka hos min terapeut och eftersom han säkert inte vill kännas vid (eller kommer ihåg) att han ringde och var full så är det här egentligen vad jag kan förvänta mig.
Jag har inte fått den där julkänslan. inget pirr i kroppen och glädje. Och jag tror det är pappa som spökar. Den kampen som pågår i mig gör mig stressad och även om jag trivs väldigt bra här så stör det. Så nu tar jag mig lite tid för mig själv för att låta det som behöver få komma ut och sedan förhoppningsvis få en trevlig julafton.

En del av mig vill lyssna av meddelandet. Den sidan liksom dras till dåliga saker och möjliga besvikelser. Men vad skulle han kunna säga som är positivt för mig att höra just nu. Om han är nykter och glad och pratat en en julhälsning så får jag svårare att hålla fast i mitt beslut och då blir den här dagen jobbig. om han är full kommer jag få upp känslor av övergivenhet och besvikelse och det ger mig inte heller något positivt. Alltså är det förnuftiga att inte lyssna på meddelandet. Åtminstone inte idag. Så då gör vi inte det. Han kommer förmodligen inte ringa igen eftersom han lämnat ett meddelande, så jag får nog vara ifred resten av dagen.

En del av mig sitter här i källaren och vill att min pojkvän ska komma och trösta mig. Och jag tar ut min frustration på att han inte kommit ner än.
Usch, jag får upp känslor av utanförskap och skam. Att jag inte får vara här. Att jag inte är värd det. Att jag är fel. Svart. Dålig.
Det är inte ditt fel att din pappa dricker. Det är inte ditt fel att din mamma och  hennes man är medberoende. Din pappa förstår inte vad han gör. Vad han förlorar. Det är inte ditt fel.

Vi får se hur den blir den här julen. Jag var inte riktigt i balans innan och än mindre nu. Funderar på om jag ska ta en promenad och lägga på brevet till pappa nu. Bara för att ha det gjort. Han får det ju ändå tidigast torsdag. Skönt att ha det avklarat liksom. Sen bara ta den här julen som den är. Det kanske inte är helt ok i mig men det är ok att det är så. Försöka ändå att inte låta honom få för mycket plats idag. Sinnesro. Jag kan inte göra något åt vad han gör. Men jag kan göra något åt hur jag förhåller mig till det och om jag väljer att ha kvar honom i mitt liv så att han kan göra mig besviken igen. För precis som det är han som väljer att dricka så kan jag välja att inte låta det påverka mig. Inte helt och hållet, men att bli besviken och förkrossad av att en alkoholist dricker och ljuger är inte snällt mot mig själv. Han kommer så länge han inte tagit hjälp att fortsätta att göra mig besviken och känna mig övergiven, förr eller senare.
Ge mig lugn och ro i själen för att njuta av den här julen. Av att vara här i den här familjen. Av att han satt mig själv först. jag är värd att ha en trevlig jul och därför ska jag göra vad jag kan för att ha det.
Tack!

Barnsliga beteenden

Har precis lämnat mamma och henna man efter ett par dagar. Har varit mysigt att va hemma ett tag och inte göra någonting. Men mer än ett par dagar klarar jag inte. Jag blir så fruktansvärt irriterad på dem och hur de beter sig, mest mammas man. Jag vet mkt väl att jag inte kan förändra dem och vill väldigt gärna acceptera och låte dem vara. Det går så där. Jag visar inte lika mkt utåt som förut och är snäsig och elak. Istället försöker jag prata med mig själv och låta mitt förnuft styra. Det går Fp det mesta bra, men ofta sväljer jag irritationen och den växer i mig och jag är rädd att den ska komma ut och att jag söger saker jag kommer ångra.
Både mamma och hennes man är väldigt tydligt präglade av medberoende. Det finns liksom inga gränser mellan var den ena av dem slutar och den andra börjar. Ingen låter den andre ta ansvar för sitt utan de är hela tiden väldigt inkännande på varandra och gissar vad denna vill ha. De har inga åsikter om något direkt och ingen pratar om något som innebär en djupare diskussion. Så är de båda två. Utöver det är mammas man som en liten pojke ofta. Max 10 år, kräver väldigt mkt uppmärksamhet och bekräftelse. Om han inte får den så ser han till att det han gjort pch gör kommer på tal genom att prata om sig själv i tredjeperson. Han ska vara med överallt, hela tiden och mina översittar sidor kommer fram och vill säga att han inte får vara med. Det är som vanligt inte svart eller vitt. Jag och mamma skulle kunna bli lämnade lite mer ifred och jag skulle kunna vara vänligare och bjuda in honom. Även om det var sjukt jobbigt den här gången jag var hemma också så gick det ändå bättre. Lite grann, men ändå ett steg åt rätt håll.
Men shit vad jag behöver hjälo med just att vara hemma. För jag vill egentligen vara hemma mer och kunna njuta av det. Och den här irritationen är nog minst lika jobbig dö mig som för dem. Eftersom jag visar upp beteenden som jag inte vill och som jag skäms över.
Hjälp mig med det.

Är på väg till min pojkvän nu och vet att irritationen kommer rinna av mig snart och definitivt när jag kommer fram. Ska bli så mysigt att fira jul med dem i år igen. Även om jag just nu får upp skam och skuldkänslor för min familj och för att jag väljer bort dem. Men jag vet att jag inte behöver lyssna på det. Jag och mamma har en bra relation idag och hon har inte visat på når sätt att hon vill att jag ska vara med dem istället. Och jag känner att jag är värd att ga en mysig och lugn och fin jul :-)
Tack!

Brevet till pappa

Nu är jag hemma hos mamma. Är här ett par dagar innan jag åker till min pojkvän imorn em för att fira jul där. Jag är väldigt trött. Lite förkyld men det är även spänningarna från hösten som lossnar nu. Dessutom gör tankarna på pappa och det jag har bestämt mig för att göra att mycket känslor är i rörelse. Till viss del sker det en kamp inom mig, mellan den delen som är liten, medberoende och som vill ta hand om pappa och den del som är vuxen och inte vill låta honom såra mig mer och som sätter sitt eget mående före hans. Jag vet att den senare har rätt för det är den vuxna sidan. Men det gör ont.

Jag har i alla fall skrivit mitt brev nu och hoppas att det ska släppa när den här processen som pågått senaste månaderna är avslutad på nåt sätt. Så att jag kan fira jul och njuta av det. Men vi får se. Jag ska försöka att inte bestämma vad jag ska känna. Om det sitter i hela julen så får det väl göra det.


Men jag är nöjd över att jag inte låter det ta över allt här just nu. Jag vet att det tunga kommer gå över. Därför kan jag njuta av att mysa med katten här, äta nötter och att det är julklappsutdelning snart. Jag ska ta ett fotbad och måla naglarna. Det onda får göra ont men det tar inte över och det finns ingen hopplöshet. Det är häftigt att jag hanterar det så nu. Att ta det är avståndet från pappa är hanterbart. Jag vet att när det släpper kommer jag vara starkare. Jag har satt en gräns för vad som får göras mot mig. jag har sagt nej till mitt medberoende genom att inte låta honom göra mig besviken igen. Jag är värd bättre. Jag är värd att må bra. Även om han inte gör det.


Jag är tacksam för att jag kan hantera det här så pass bra och för att jag är stark och modig nog att stå upp för mig själv. Tack!

Bra respons

Jag skrev ett till sms igår kväll till min pojkvän. Sa att det inte handlade om huruvida det faktiskt tar  en dag eller inte utan om hur han uttryckte sig och att han inte visade så tydligt att han gjort bort sig och vill ställa till rätta. I morse när jag vaknade hade jag lite ångest. Ibland när jag har skrivit sms på kvällen så har det inte blivit bra. Och generellt sett är det betydligt bättre om jag kan ta det direkt i situationen eller åtminstone live i efterhand. Men den här gången gick det bra. Han svarade med ett förlåt och att han såklart hjälper till den dagen jag behöver det. Sen påpekade han också om jag inte var lite hård, att han väl aldrig har svikit mig när han sagt att han ska göra något. Och det är ju faktiskt sant. han sa också att det är mycket bättre om jag reagerar i situationen så han får en möjlighet att märka vad jag känner och kan förhålla sig till det direkt istället för i efterhand. han bad också om ursäkt för att han uttryckte sig dåligt.

Känns bra att jag stod kvar och att jag tränade på att ta en konflikt. Blir glad över att han inte går i försvar utan accepterar och respekterar det jag säger. Det betyder mycket. Men oavsett hur han hade reagerat så hade jag gjort rätt i att reagera på det. Bra där!

Besviken och överkörd?

Om snart en månad ska jag flytta. jag har bett min pojkvän att hjälpa till för annars har jag inte som kan hjälpa med de tunga sakerna. Det sa jag för längesen att den helgen räknar jag med honom. Idag kom det upp att han hade bokat något annat den ena av dagarna och glömt bort det. Jag blev irriterad men han sa att det säkert går på en dag och att jag väl inte ska ha med mig så mkt för ett par månader. När det hände tyckte jag att det han sa var rätt att vi säkert hinner. Men sen i efterhand kändes det helt fel. jag blev dela besviken för att han hade glömt. Jag tycker jag har varit tydlig med att jag behöver honom då och kände mig dessutom förminskad när han sa till mig hur mycket jag borde ha med mig. Jag kanske vill ha med mig mycket och då får jag det för det är jag som väljer hur mycket jag vill ha med mig.
Kände hur det bubblade upp i efterhand och jag skrev ett sms till honom där jag var väldigt ärlig med hur jag upplevde det. Sedan har jag träffat lite kompisar ikväll. Han svarade att han ska hjälpa till och att vi garanterat hinner det på en dag. Dessutom att det inte var meningen att få mig att känna så. Han sa inte förlåt. Han sa inte att han skulle avboka det andra om det behövdes. Det blir liksom en principsak av att jag inte vill att han ska sätta sig över mig och säga hur det är, det är ju jag som bett honom om hjälp den helgen och om han råkar boka in något annat borde han väl fråga om det är ok att han inte avbokar det andra. Även om det kanske går på en dag så vill jag att han ska visa att om jag behöver honom så ska han finnas där. Att jag kan lita på honom. Jag tycker inte om att bli besviken på det här sättet och sedan att jag inte får respekt när jag säger ifrån. jag tycker att det handlar om attityd. "Förlåt jag glömde. Tror du inte att vi hinner på en dag? Är det ok att jag gör det andra ändå?" typ nåt sånt. Känner mig lite överkörd, att någon annan berättar för mig.

Får upp mycket vibbar från min förra pojkvän. Där stod jag sällan upp för mina åsikter och när jag gjorde det fick jag ingenting för det. Just den där bristande respekten där jag inte blir tagen på allvar får det att ringa varningsklockor i mitt huvud. Att jag uttrycker mig lite osäkert och så kommer han in och säger hur det är och bara för att jag inte står upp för det jag tycker eller inte vet i stunden riktigt vad jag tycker så tänker den andre att den kan köra över mig.

Sen tror jag att just att känslan av att jag inte kan lita på honom gör det jobbigt. Att bli besviken gör ont i hjärtat och för mig är det väldigt viktigt att känna att den jag är med respekterar mig och att jag kan lita på att han ställer upp om det är något.

Jag har inte svarat nåt och nu tror jag det är för sent och att han sover. Har messat mina vänner och bett om råd men jag tror de sover också. Men usch, jag tycker verkligen inte om att se den sidan hos honom. och att jag känner att jag inte blir respekterad och jag kopplar det till att jag ofta uttrycker mig osäkert om saker när vi ska göra saker och sånt. Det gör jag nog mycket för att jag vill vara till lags och ibland för att jag får svårt att ta beslut. Jag vet nästan aldrig vad jag vill och kan få prestationsångest när han eller någon annan frågar. Det kan nog göra att han tar mycket initiativ och ser sig själv som mer säker. Men han får inte fortsätta på den vägen och köra över mig. Även om jag är osäker så är min åsikt och mina tankar och känslor lika mkt värda. punkt.
Ska sova på saken och ta upp det med honom imorn.

julkort från pappa

I fredags när jag kom hem på kvällen låg det ett kuvert i högen bland annan post. Det stod bara: God jul önskar pappa. Jag hade en kompis med mig och hade precis fått jullov och ville och orkade inte ta det just då för jag ville vara glad och glädja mig åt att vara klar med skolan. Men nu har jag tagit upp det och öppnat. Det fanns en 500-lapp i kuvertet, inget annat. inte ens ett julkort liksom. Dessutom hade han lämnat det här för hand eftersom det inte fanns något frimärke eller nåt. jag tycker det känns lite jobbigt att han har varit här. Tänk om jag hade varit hemma. Hade han ringt på först och tänkt att det var ok at bara komma förbi så, eller har han inte ringt på utan bara lagt det i brevinkastet.
jag visste ju precis vad det skulle vara i det. Jag får alltid pengar av pappa. Kanske en blomma nån gång men annars bara pengar. Han använder det som sätt att kompensera och döva sina skuldkänslor. Jag har tänkt att jag ska ringa honom, för att säga hur besviken och ledsen jag blev över att han ringde och lämnade det där meddelandet när han var så full. Har skjutit upp det för att jag inte känt att jag haft tid att hantera den urladdning som det skulle kunna bli. Nu har jag tid. Nu är det dags. Jag har tänkt ringa på tisdag. Då har jag en dag till att förbereda mig. Kan ringa min sponsor och få styrka och så gå på Eleonora-gruppen imorn. Det kommer gå bra. Lilla tjejen är orolig, men det kommer gå bra.

So do all who..

... live to see such times.

But it is not for them to decide. 

What they have to decide 

is what to do with the time 

that is given to them.

Galdalf till Frodo som i vilse i Morias grottor önskar att ringen aldrig kommit till honom och att ingenting av det där hade hänt. har skrivt det här citatet förut här på bloggen för jag tycker att det är så bra. Det påminner om sinnesrobönen, att man inte ska lägga till på det man inte kan påverka utan fokusera på det man kan göra något åt istället. Det är fint för mig för det ger mig kraft att gå ur min offerroll och agera för att ta ansvar för vad jag vill göra med min tid här på jorden.

Tror jag ska beställa en tavla med det där citatet på och sätta upp på väggen. blir så varm i hjärtat <3

Tack!

Universum krafter :)

Igår var jag ute, födelsedagsfest för en kompis och sista kvällen i den stad jag pluggar. Jag var rätt trött innan och hade egentligen inte tänkt följa med ut. Men fick lite feeling och hängde på i alla fall. Och gissa vem som var ute på samma klubb?! Min förre pojkvän! Och hans nya tjej som är densamma som han var otrogen med. kan inte annat än att tänka att det var meningen och att jag här fick en möjlighet att få ett par pusselbitar till. Jag fick upp ganska starka känslor och blev väldigt på min vakt med om han var i närheten någonstans hela tiden. Men vi stötte aldrig på varandra och hälsade och så. Det kändes skönt. Men jag kunde studera honom lite och fick upp mkt känslor. Det är nog jag som är runt 20 som reagerade väldigt starkt. Där var ju hennes hjälte. Han som hade tagit hand om henne. Vuxna jag fick upp känslor också, men det var mer ilska. Använde det min terapeut sa i onsdags, att tänka på honom som en lillebror. Och det fungerade faktiskt ganska bra. Speciellt när jag gick hem sen var jag glad i hjärtat och tackade universum för att jag fick den här händelsen. Vuxna jag är väldigt säker på att jag är glad att det tog slut och det finns inget av henne som skulle ta tillbaka honom. Jag som är 20 däremot är lite mer tveksam. Men jag ska prata med henne. Tror också att jag ska ta lite tid på jullovet och skriva ett brev till honom. Inte skicka det men skriva riktat till honom vad jag känner för att hjälpa mig att få avslut.


När jag kom hem och kröp ner hos min pojkvän sen hade jag många fina tankar kring hur jag är i förhållanden och att jag efter min förra pojkvän försöker kompensera och vara så som jag tror jag skulle ha varit då för att han inte skulle lämnat mig. Sjukt, jag vet. Och jag kände verkligen att det är sjukt att bete sig så och det blev så klart i mitt huvud att jag ju bara kan vara den jag är. Det är det enda jag kan påverka och borde fokusera på. För vad som händer i hans huvud och med hans känslor det vet jag inte och det kan jag inte kontrollera. Sen har jag fortsatt med det beteendet delvis idag, men det tar ju tid är klart och det var en väldigt fin stund jag hade där för mig själv i mitt huvud.

Tack!!

sista samtalet

Idag har jag haft mitt sista individuella samtal med den terapeut jag gått hos. De pengar jag fick av pappa och mamma är slut och jag flyttar efter jul.
Det var väldigt bra att det var idag. Har haft en tung dag idag och var väldigt låg när jag kom dit. Vi pratade mycket om min nuvarande och min gamla pojkvän och de tankemönster jag har kring relationerna. Försökte plocka ner mitt ex från den pedestal jag satt honom på så länge. Just nu är han mycket svart för att jag fortfarande är väldigt besviken och ledsen. Men jag har väldigt svårt att  ha honom på en lagom nivå där jag ser honom som att han vara bara en ung man, nästan pojke och att det var orimligt att han skulle vara den jag målade upp honom som. Han var 24 när vi gjorde slut. Det är inte speciellt gammalt. Resten av förhållandet var han ju ännu yngre och när jag tänker tillbaka så kändes han mycket äldre. Som en fadersfigur nästan. Hon tipsade om att jag kan tänka på honom som min lillebror nu för att ta ner honom på en mer rimlig nivå. Vi är lika gamla och de senaste åren har jag jobbat väldigt mycket med mig själv och är nog mognadsmässigt längre än honom. Det fungerar ganska bra att tänka så faktiskt.
Insåg också att jag har fler mindre tjejer jag behöver prata med. Jag har haft mycket samtal med lilla tjejen som är typ 8-10 om hennes rädslor och jag har pratat lite med tonåringen som är arg och frustrerad, men jag har inte sett tjejen som är runt 20 och strax över och som är övertygad om att hennes pojkvän är perfekt och att de alltid ska vara tillsammans.
Min terapeut ställde många jobbigt frågor kring om jag ser det som att jag valt det näst bästa, att jag ser ner på det val jag gjort och den jag är med och jag som är runt 20 gör nog det, för i hennes värld finns det bara en person. Men vuxna jag vet att den jag valt är bra och att jag trivs väldigt bra i den här relationen och hon behöver nog prata lite med jag för några år sedan...
Hon har ju faktiskt inte den kunskap som jag har nu. Nu vet jag att jag klarar mig själv. Jag behöver inte och vill inte ha en partner som tar hand om mig och leder mig genom livet. Jag har en partner som respekterar mig och litar på att jag tar ansvar för mig eget liv och de problem jag ställs inför.
Det är dags att min förra pojkvän flyttar ut och att jag inser att den mall jag skapat för hur en kille fungerar bara gällde för en enda kille och det var en kille som var ganska ung och som fått alldeles för mycket plats i mitt huvud.
Under jullovet ska jag prata lite mer med henne och ser vad hon säger så jag kan förstå varför hon tänker som hon tänker och så att hon kan lita på mig.

Det är fantastiskt vad mycket man kan hinna beröra under ett samtal på 60 min om man pratar om rätt saker och är ärlig. Ger så fantastiskt mycket och jag är övertygad om att jag kommer söka reda på någon ny att prata med senare i livet.

Tack!

små men viktiga framsteg

Idag har jag gjort två framsteg som jag tänkt en del på ganska länge. Den första är att jag inte fetstädade lägenheten när det skulle komma lite kompisar på middag. Det där tycker jag är väldigt jobbigt, har så mycket konstiga bilder av hur det borde vara och hur alla andra har det och så sätter jag massa press på mig själv att det ska vara perfekt. Men idag var det inte det, trots att de som kom är såna som jag har känt att jag behövt ha perfekt inför förut. Men idag sa jag bara till mig själv att jag struntar i det. Det är helt ok ändå. Och det gick bra. Skönt! För det blir ju väldigt stressigt om jag måste ha finfint hemma varje gång nån ska komma.

Det andra är en lite mindre grej utåt sett, men nåt som jag ju bevisligen haft svårt för eftersom jag inte kunnat ändra på det på ett bra tag. Det är en så enkel sak som att jag som älskar alla djur ju blir väldigt glad av att hälsa på en hund när jag möter en. och så har jag verkligen tänkt att jag ska göra det mer när jag möter någon som man ser är lite intresserad. För jag blir så himla glad ju. Men sen har det typ inte hänt. jag låser mig själv, straffar mig eller är rädd för att gå ur rollen och vara människa. Men så idag så mötte jag en husse och hund där hunden såg väldigt intresserad ut. Och då bara gjorde jag det. Utan att ens tänka det eller behöva pusha mig, så som jag gör ibland när jag gör nya saker. Så himla härligt! När det finns en så enkel sak som jag blir så glad av så borde jag ju verkligen göra det oftare, vara snäll mot mig själv. Och inte låsa mig och på så sätt säga till mig själv att jag är barnslig eller löjlig som ju blir glad av det.

Och båda de här sakerna bara hände,  häftigt!

Stolt!
Tack!