Idag har jag haft mitt sista individuella samtal med den terapeut jag gått hos. De pengar jag fick av pappa och mamma är slut och jag flyttar efter jul.
Det var väldigt bra att det var idag. Har haft en tung dag idag och var väldigt låg när jag kom dit. Vi pratade mycket om min nuvarande och min gamla pojkvän och de tankemönster jag har kring relationerna. Försökte plocka ner mitt ex från den pedestal jag satt honom på så länge. Just nu är han mycket svart för att jag fortfarande är väldigt besviken och ledsen. Men jag har väldigt svårt att ha honom på en lagom nivå där jag ser honom som att han vara bara en ung man, nästan pojke och att det var orimligt att han skulle vara den jag målade upp honom som. Han var 24 när vi gjorde slut. Det är inte speciellt gammalt. Resten av förhållandet var han ju ännu yngre och när jag tänker tillbaka så kändes han mycket äldre. Som en fadersfigur nästan. Hon tipsade om att jag kan tänka på honom som min lillebror nu för att ta ner honom på en mer rimlig nivå. Vi är lika gamla och de senaste åren har jag jobbat väldigt mycket med mig själv och är nog mognadsmässigt längre än honom. Det fungerar ganska bra att tänka så faktiskt.
Insåg också att jag har fler mindre tjejer jag behöver prata med. Jag har haft mycket samtal med lilla tjejen som är typ 8-10 om hennes rädslor och jag har pratat lite med tonåringen som är arg och frustrerad, men jag har inte sett tjejen som är runt 20 och strax över och som är övertygad om att hennes pojkvän är perfekt och att de alltid ska vara tillsammans.
Min terapeut ställde många jobbigt frågor kring om jag ser det som att jag valt det näst bästa, att jag ser ner på det val jag gjort och den jag är med och jag som är runt 20 gör nog det, för i hennes värld finns det bara en person. Men vuxna jag vet att den jag valt är bra och att jag trivs väldigt bra i den här relationen och hon behöver nog prata lite med jag för några år sedan...
Hon har ju faktiskt inte den kunskap som jag har nu. Nu vet jag att jag klarar mig själv. Jag behöver inte och vill inte ha en partner som tar hand om mig och leder mig genom livet. Jag har en partner som respekterar mig och litar på att jag tar ansvar för mig eget liv och de problem jag ställs inför.
Det är dags att min förra pojkvän flyttar ut och att jag inser att den mall jag skapat för hur en kille fungerar bara gällde för en enda kille och det var en kille som var ganska ung och som fått alldeles för mycket plats i mitt huvud.
Under jullovet ska jag prata lite mer med henne och ser vad hon säger så jag kan förstå varför hon tänker som hon tänker och så att hon kan lita på mig.
Det är fantastiskt vad mycket man kan hinna beröra under ett samtal på 60 min om man pratar om rätt saker och är ärlig. Ger så fantastiskt mycket och jag är övertygad om att jag kommer söka reda på någon ny att prata med senare i livet.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar