Hjärnans brister

I helgen såg jag en dokumentär på vetenskapens värld om hjärnan. Att den tolkar intryck på utsidan genom signalerna från våra sinnen. Och försöker förstå vad som händer. Att den använder tidigare erfarenheter för att avgöra vad som är rimligt att tolka om signalerna. Har du sett eller hört något tidigare är det lättare för hjärnan att tro att det är samma sak igen fast det skulle kunna vara något helt annat. Det tolkar helt enkelt så som den anser att det är mest logiskt baserat på tidigare erfarenheter.

Det här är så himla sant även för mer djupa saker i min hjärna. Ett exempel: i helgen var jag, min pojkvän och hans föräldrar på bio. Det kommer in ett gäng där de andra hälsar på en av tjejerna och verkar känna henne ganska bra fast det samtidigt blir en lite spänd stämning på nåt sätt. Jag tolkar detta som att det säkert är något gammalt ex till honom eller en nära kompis till ett ex eller något sånt. Under bion är han sen ganska gullig och mysig, lite mer än han brukar vara och jag tänker att han överkompenserar för att hon är där. Efteråt berättar han att det var hans kusins ex. Min hjärna har alltså tolkat den informationen den har fått baserat på mina tidigare erfarenheter (mina falska sanningar om hur verkligheten ser ut). I det här fallet: Om min pojkvän gullar med mig mer än vanligt så har det inte med mig att göra utan måste bero på något i omgivningen, jag tror att nåt är fel, alltså jag är inte älskvärd och han tycker inte om mig på riktigt och kommer snart lämna mig. Om folk runt mig blir spända tror jag att det har med mig att göra eller att det är något hotfullt, alltså jag måste alltid vara på min vakt och försöka räkna ut vilka hot som finns.

Det här är vetenskap om hjärnan. Jag är inte dum i huvudet. Jag är inte korkad. Jag är inte dålig. Jag är inte fel. Det finns vetenskap som förklarar just detta. Mina erfarenheter påverkar hur jag upplever livet och jag har haft många dåliga erfarenheter. Nu måste jag lära om. Lära min hjärna att det inte är så. Att de tolkningar som jag har förlitat mig på för att överleva inte längre gör mig nytta. Det som har varit livsviktigt måste nu fasas ut mot nya sanningar som är bra för mig och stämmer bättre med den verklighet jag lever i nu. Men det är inte konstigt att det tar tid. Rent biologiskt har det varit värdefullt för hjärnan att lära av sina erfarenheter och att lära om tar nog lite tid. Men jag ser det. Och det är förbannat skönt att se att det inte är mitt fel att det blivit så, det är biologi. Men jag kan göra annorlunda nu och jag ska lära om min hjärna med nya erfarenheter.

Tack