Måndagstrött?

Har varit på jobbet idag, men det har inte gått så bra. Har varit väldigt trött och inte fått så mycket gjort. Gick hem tidigare och har nu spenderat några timmar i sängen. Kroppen är inte riktigt återhämtad och jag är frustrerad, fast trött. Tycker synd om mig själv och ser bara att dåligt kommer att hända.
Hälsade på där jag ska börja jobba till hösten och fick träna på att inte gå in i negativa tankar. Jag gick igång och letade bara efter dåliga saker och förutsatte att det inte skulle bli bra. Att de skulle ge mig uppgifter som jag inte skulle trivas med eller klara av. Men flera av de saker jag målade upp för mig var inte sanna. Tänk att jag gör så mycket oro i mig själv utan att veta. Bygger upp saker i förväg och tar ut det värsta. Lilla tjejen är orolig. Och när jag är trött får hon mer plats att agera på de känslorna. Den sidan i mig tar över. Och nu sitter jag här. Rastlös. Trött. Och lite destruktiv. Kanske hungrig också... Vill att min pojkvän ska vara här. Eller mamma. Eller nån annan. har haft en ganska ensam helg, även om jag inte hade kunnat gjort något annat. Den gruppen jag sitter i är inte så rolig för det mesta, två av dem är sådana som tar energi, är stressade och lite negativa i allmänhet. Min exjobbskollega var inte där idag och då blir det så tydligt att de andra inte är så roliga. Viktig insikt för mig själv är att se till att ha personer runt mig som ger energi och som man kan hämta från när det är en sån här dag. Ska anstränga mig till att laga lite god mat idag iaf. Kanske.

Det är ok att ha sådana här dagar också. Jag har haft så fruktansvärt många såna förr så att helt bli av med dem är inte realistiskt. Alla har dagar när man inte är på topp och bara vill ligga kvar i sängen. Det är ok. Men jag behöver inte fastna i det. Hopplösheten och oron behöver inte ta över om jag inte vill att den ska få göra det.

Det är iaf några timmar kvar på den här dagen och jag ska göra något av dem som jag tycker om.
Hjälp mig att se klart på det runt mig och inte låta försvaren ta över.

Sjuk och ynklig

I fredags fick jag en matförgiftning eller nåt liknande som gjorde att jag inte kunnat få i mig något förutom lite juice och fil förrän idag runt lunch. Väldigt frustrerande när all energi är borta och hela helgen spenderas i sängen med kramp i magen. Men bara att acceptera och nu verkar det ha gett med sig på riktigt så kommer nog att kunna gå till jobbet imorn. Men det är intressant att observera hur jag blir när jag är så trött och matt, väldigt ynklig och vill att någon ska komma och ta hand om mig. Vill skrika ut till hela världen hur jag mår så att folk ska tycka synd om mig. Sen är det väl lite så som många är när man är sjuk, att det är ganska vanligt när kroppen inte är med i matchen. Men för mig är det ändå lite på gränsen för hur jag borde hantera det. Jag är inte 10 år längre. Du kommer inte att dö. Ligga i fosterställning i nån dag är inte i hela världen. Sätt på en film eller sov och låt det gå över. Så det har jag tränat på. Idag när det känns bättre är jag lättad men samtidigt märker jag att en del av mig är besviken för jag vet att jag kan få uppmärksamhet om det är synd om mig. Gamla beteenden som sitter i. Vill få in lite balans i det här. Visst kan man bli ynklig och omhändertagen när man är sjuk, men att sträva efter att andra ska tycka synd om mig är nog inte rätt väg att gå. Om jag inte får den bekräftelse och uppmärksamhet jag behöver borde jag ge den till mig själv eller be om den, inte manipulera för att få fram den genom att få dem att tycka synd om mig.

Det är dags att ta det här med att prata med mig själv i spegel och ge mig bekräftelse på allvar. Ska sätta en lapp på badrumsspegeln så jag kommer ihåg att göra det varje kväll.

Tack för idag.

Jobb!

För en vecka sedan fick jag jobb. Jag fick det som jag helst ville ha och jag fick beskedet mycket snabbt efter intervjun vilket betyder att de var väldigt säkra på mig och att jag var med i deras första val. Jag hade väldigt märklig och oväntad reaktion på det. Blev apatisk, ledsen och orolig. Lilla tjejens försvar sa att det måste vara något fel med det, något fuffens. Jag ville nog inte det här egentligen, det skulle inte bli bra, jag skulle inte trivas, jag skulle må dåligt och gå in i massa prestation och allt vad det nu var som jag målade upp. För det kan ju inte bara bli bra. Det kan ju inte bara gå bra för mig. För det är jag väl inte värd. Eller? Fick se mina försvarsmekanismer i ett nytt ljus och tydligt se hur de matar mig med gamla sanning, falska sanningar. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som hände. För jag är så van vid de rösterna. Blir ledsen när jag tänker på hur mycket de har fått verka i sådana här situationer förut och gjort att jag inte fått glädjas åt saker, eller t o m gjort att jag undvikit och tackat nej till möjligheter. För det kan ju inte bara bli bra.   Det kan ju inte bara lösa sig. Sorg.
En del av mig är säker på att jag inte är värd det här och att det inte kommer bli bra. För att jag inte är värd att det ska gå bra. För om jag hade varit det, om jag hade varit värd att ha det bra, varför hade jag inte det när jag var liten. Om jag var värd det, varför har mina föräldrar svikit mig gång på gång och min pappa gör det fortfarande.
- Det är sjukdomen. Det är deras dysfunktion som har skapat detta. Det är inte ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Du är värd allt fint och vackert i världen.
Men de kommer komma på mig. Förstå att jag inte hör hemma där. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte duger.
- Du duger. Precis som du är. Du kan inte allt, du är inte perfekt och det är ingen annan heller. Men du är värd det här. Du har kämpat för det här. Du har gjort ett stort jobb och du har vågat ta chansen och det här är en belöning för det.
Är du säker? Kommer det verkligen bli bra?
- Det är bara möjligheter det här, och om det inte blir bra så gör vi något annat. Jag kommer aldrig överge dig. Jag älskar dig. Oavsett vad som händer kommer vi vara tillsammans och vi är värda att det ska gå bra.

Tack för insikten och möjligheten

Ge tillbaka

Idag har jag varit på Al-Anon-här där jag bor nu och det var väldigt fint. Jag känner att jag har mycket att ge för jag har varit ganska länge i programmet nu och gjort mycket så jag kan förmedla mycket hopp. Dessutom kommer jag in i den här gruppen med lite andra erfarenheter än de flesta eftersom jag gått i ACA och inte Al-Anon det mesta av min tid i 12-stegsprogrammet. Det gör att jag har andra vinklar och fokus och kan bidra med det i den här gruppen. jag har också erfarenhet av en grupp hemma som har fungerat väldigt bra vad gäller mottagande av nykomlingar, service, allas lika påverkan, mm. Detta kan jag dela med mig av till den här gruppen som kan bli bättre av det.
Genom att jag känner det här så får jag växa. Och det svåra jag varit med om får en mening. Min delning av hur jag hanterat olika svåra dilemman eller situationer kan ge stöd i en svår tid för någon annan. Min delning kan ge någon annan viktigt hopp på dennes resa. Precis på samma sätt som jag har fått så otroligt mycket av de som har gått före mig. Det är så coolt det här programmet och att det funkar. Oorganiserat och frivilligt i hela världen. Baseras på människors vilja att vända livet och dela med sig till andra. Så himla fint det är! Och jag får vara en del av det. Av den här rörelsen eller vad man nu ska kalla det. Jag får hjälp att bearbeta och hantera mina små och stora problem och jag får möjlighet att finnas för någon annan genom att dela mina erfarenheter. Jag får göra detta. Jag. Jag är med. Jag är viktig.

Tack

Nära vänner

Igår träffade jag en kompis som jag jag känt sedan gymnasiet. Vi har haft en väldigt fin relation alltid men på senare år har vi inte setts så mycket. Nu bor vi närmre varandra och umgicks hela kvällen igår. Det var väldigt fint och jag kände mig väldigt glad och tacksam efteråt. När jag var yngre hade jag aldrig några riktigt bra kompisar. Det var bästisar som kom och gick men vi blev aldrig sådär nära och jag har länge saknat det. Igår insåg jag att jag har flera vänner nu som jag har riktigt fina och meningsfulla relationer med och det gör mig väldigt glad. Anledningen till att jag har det nu är för att jag har släppt in folk, jag har öppnat mig,låtit folk vara nära, varit mig själv. Herregud, det är ju inte konstigt att jag inte får någon nära relation om jag aldrig släpper in nån. O  jag hela tiden i nån mån låtsas för att försöka vara den som de vill att jag ska vara. Om jag inte släpper in dem så kan de inte heller vara nära. Så enkelt egentligen, men jag har inte förstått det riktigt förut. Jag har tyckt synd om mig själv för att jag inte har haft den typ av relationer som jag velat, men jag har inte sett min egen del i det. Det här med ansvar alltså. Det kommer alltid tillbaka till det tycker jag.
Men nu har jag gjort jobbet. Jag har släppt in personer jag vill ska få vara nära och jag har fått så mycket tillbaka. Stolt och lycklig!

Tack!!

Förlåta och sluta vara offer

Läser i min fina bok (om godhet av Desmond Tutu) att förlåtelsen gör mig fri. När jag förlåter säger jag att det som den petsonen gjorde inte längre ska skriva min historia. Att jag inte längre är offer. Insåg att en anledning till att jag nog har svårt att förlåta är för att jag trivs med att vara offer. Pappa, mobbarna på högstadiet och min förra pojkvän. Så länge jag inte förlåter kan jag i nån mån fortfarande skylla på dem för hur det är nu. Det faller tillbaka på min ovilja till ansvar. För om jag förlåter måste jag erkänna att jag själv har ansvar för den jag är nu. Jag är vuxen. Jag förstår att jag har påverkats av vad som hänt. Men jag vet bättre.
Kanske är dags att just jobba en del på förlåtelse. Kan vara rn viktig del för att kunna komma ur offerrollen, ta ansvar och bli fri.

Tack för insikten 

Vila och bearbeta

Den här helgen har varit underbart skön. Jag har typ bara gjort saker för mig själv. Sovit länge och tagit igen energi. Välbehövligt. Jag har inte presterat utan tagit det väldigt lugnt utan att bli helt passiv och hamna i baksätet. Känns bra. Sörjer en del också. Pappa. Magnus ugglas jäkla låt på radion väcker alltid så mkt i mig. Hur de ska förenas o döden och att cirkeln ska slutas. Jag vill så himla gärna förenas. Sen Maria Montezami i Let's Dance om sin pappa. Det kommer upp styng av tvivel på mitt val. Men när jag tänker efter på hur pappa är nu så försvinner det. När jag ser ärligt på hur vår relation varit de senaste åren och den person han blivit så vet jag att det är rätt som jag gjort. Det jag sörjer är min pappa. Han som har förvrängts och förminskats av alkoholen. Han som var min idol och förebild. Men han finns inte mer. Och det är det jag sörjer.

Jag kan inte göra mer för honom. Jag kan bara be om att han ska finna styrka att våga ta en annan väg. Jag skickar iväg min sorg och saknad till min högre kraft och ber den att ge pappa styrka och mod. Det känns bra att göra så. Skicka iväg min pappa-kärlek med en kraft så att den kan nå honom. Det lugnar mig.

Det känns bra att jag ger mig själv tid att bearbeta för att komma vidare. Och jag vet att det inte är farligt att känna de här känslorna. De tar inte över. Jag gråter en stund, men sedan släpper det. Jag ser det nästan positivt för om det nu finns kvar därinne så är det ju bra att det kommer ut. ju mer smärta och sorg som jag släpper ut ur mitt hjärta, desto mer ljus och glädje kan få plats där istället. Förr fanns ingenting plats nästan. Det var bara mörkt, kallt, tungt och ont. Nu finns det ljus och värme där. Glädje och lycka har också fått plats att flytta in. Så himla fint känns det!

Tack för de gåvor jag fått och det fantastiska vändning jag gjort.

handfasta råd

En sak i taget. Det viktigaste först. Det sa min sponsor när jag ringde. Vad behöver jag inte bestämma nu när jag är trött? Vad kan jag skjuta upp? Kan jag kanske stilla ner mig och meditera lite för att se om jag får nåt svar på vad jag funderar på.

Kan jag vara lite positiv mot mig själv kanske? Vara snäll mot mig själv och ta det lugnt idag. inte sätta så mycket press på mig själv.

Men åh, jag känner att jag inte vill vara ensam i helgen. Jag vill träffa folk. Är ju ensam väldigt mycket. Eller vill jag bara ha bekräftelse? Känner jag mig "dålig" som inte hittar på massa saker? Att jag "borde"  umgås mer med folk? Eller isolerar jag mig för mycket? Vet inte. Kasnke ska prova att meditera på det sen...

Tack

destruktiv

Usch, jag vill inte göra nånting just nu. Känner mig riktigt uppe i offerrollen och har väldigt svårt att vända det. Blir frustrerad. Ifrågasätter allt i mitt liv. Den kritiska sidan i mig kommer fram och trycker på alla de svaga punkterna så att jag känner mig dålig. Tycker att jag känner igen delar av hur jag tänker från hur pappa resonerar, den där skammen och självkritiken. Jag duger inte.
har suttit i en halvtimme nu och försökt ringa min sponsor men det tar emot. Skäms för att jag mår dåligt. För att det känns som jag har gjort nåt fel, inte gjort det jag borde och att det är därför jag går ner i det här. Och så blir jag ledsen och uppgiven för att jag är ledsen och uppgiven. Varför kan jag inte bara acceptera det? Låta det vara? Jag vet ju att det blir bättre. Att det inte är så här egentligen. Men just nu när jag skriver det så tror jag inte riktigt på det.

Blir ledsen för att den här sidan av mig saknar så mycket av respekt och kärlek till mig själv. Den säger bara att det inte kommer lösa sig. Det kommer aldrig bli bättre. Jag kan sluta låtsas och bara ge upp. Usch, det är inga fina saker jag säger till mig själv. Fy fan.

Idag har jag varit trött hela dagen och hade väldigt svårt att ta mig ur sängen. Har en del stress över exjobbet och märker att jag definierar mig själv väldigt mycket med hur det går i det. Att när det går bra och jag tror vi kommer göra bra ifrån oss och jag känner att jag har koll på läget så går resten av livet bra. Idag har det gått trögt och jag blir orolig att vi inte ska få till nåt tillräckligt bra. Det här är gammal perfektionism, jag måste prestera för att duga. Och jag måste prestera bra. "Jag är den jag är, inte det jag gör." Så funkar det inte alltid i mitt huvud.

Drömmar

Har precis sett Jonas Gardells show på svtPlay. Funderar över vad som är det viktiga i mitt liv. Vad vill jag göra. Vad vill jag åstadkomma. Vem vill jag vara. Jag vet inte riktigt exakt vad men jag blev fylld av en vilja att våga prova. Ta ansvar och göra det jag vill i hjärtat. Livet går inte i repris. Jag har låtit mina rädslor styra mig så länge. Och även om jag de senaste åren brutit igenom dem väldigt mycket så begränsar de mig, tillsammans med slentrianen och vanorna. Vad vill jag göra då?
Skriva en bok?
Bli yogalärare?
Lära mig nya språk?
Utforska min andlighet?
Börja sjunga i kör?
Spela teater?
Starta ett katthem?


På nåt sätt känner jag i mig att jag har en större mening med mitt liv. Det kanske låter knäppt eller klyschigt men jag känner mig speciell. Den känslan började när jag var liten, jag var väldigt framåt och ärlig och stod upp för det jag tyckte. Sedan ändrades det när det blev värre hemma. Men nu tror jag att jag börjar få tag i den känslan igen. En del av mig vill avfärda den som barnslig. Att alla barn tror att de ska rädda världen och har orealistiska drömmar. Men jag tror inte att de är orealistiska. Det är bara vuxna som på grund av sina egna erfarenhet och rädslor som begränsar. Stryper kreativitet och stora drömmar. Men jag ska våga drömma. Våga chansa. Det är mitt liv det handlar om och när det är slut vill jag vara nöjd och känna att jag gjort det jag velat.

tack för insikten. hjälp mig våga

Bekräftelsen

Idag har det gått 4 dagar sedan jag och min pojkvän hade en av de mysigaste helgerna hittills. 4 dagar och jag märkerbatt jag redan vill ha mer. Jag går igång och letar fel, alltså att jag tycker att han borde höra av sig, säga något speciellt eller skriva. Det är klart att tillgovenhet är en färskvara till viss del men jag behöver träna på att bekräfta mig själv mer. Dessutom behövet jag påminna mig själv om vad ett förhållande verkligen är. Och vad det inte är. Det är inte rosa moln hela tiden. Det är vardag och oengagerat ibland. Både har i perioder andra saker som tar upp mycket tid och fokus. Båda måste få leva sina liv, inte bara jag. Svårt med balans.

Men jag tror det jag ska börja med är bekräftandet av mig själv. Det är Det viktigaste. Säga till mig själv att jag är en underbar människa som förtjänar att älskas för den jag är. Oavsett vad jag gör eller inte gör, om jag lyckas eller misslyckas, om jag är ensam eller tillsammans med någon. Oavsett vad så är jag fantastisk.

Tack!

Positiva dagen

Idag har flera positiva saker hänt. Först fick jag fin respons från min pojkvän på det jag skrev igår. Var lite nervöst för han svarade inte på kvällen. Han hade tydligen inte sett det. Men jag blev lite nervös för att han blev skrämd och inte kände likadant. Men det var ändå rätt lugnt tycker jag. Hade lite impulser på att straffa honom för att han inte hade svarat men stod emot.

Förutom det så har jag haft en intervju som jag tror gick bra. Plus att jag fick veta att jag gått vidare i den andra rekryteringsprocessen jag är inne i och det är också himla skönt. Tror vi bara är två per plats kvar nu och även om jag inte skulle gå hela vägen så finns goda cjanser att få en bra position ändå. Känns väldigt skönt!

Ikväll har jag varit och träffat lite vänner och varit ute och käkat. Trånat på att vara mig själv, ta plats men inte gå in att få bekräftelse eller spela. Tyckte jag lyckades bra också. Framsteg :-)

Tack

Kommunicera

Det är inte en av mina favoritsysselsättningar direkt. Pratade med min sponsor och hon frågade om inte grunden låg mycket i att jag varit mycket med min pojkvän nu och att hon känt övergivenhet i liknande situationer. Jag kände att visst var det så. Jag saknar honom och längtar tills vi kan starta vårt eget. Hon föreslog att jag ju kan säga det till honom också. Dela det och släppa in honom. Visa att jag tycker så mycket om honom. Så det kanske jag ska göra. Våga visa mig sårbar. Ta initiativ för att den här relationen ska vara som jag vill att den ska vara. Om jag vill att vi ska dela våra känslor med varandra så måste jag agera och dela mina känslor med honom.

Så, nu har jag skrivit ett fint sms. Försöker att inte bli orolig för vilken respons jag får. Jag känner att han är på samma nivå, men att han kanske inte är lika trygg i att uttrycka det. Men när vi hörs sen kommer jag att säga att jag vill att han svarar på ett sånt sms eller ringer. Men shit va fint det kändes att skriva det :)
Våga säga att jag längtar tills vi kan börja bygga på vårt eget. Häftigt!

Tack!

Neråt igen

Senaste veckan har varit jättebra. Efter förra inlägget tog jag initiativ och var och tränade på tisdagen och gick på Al-Anon mötet, sedan var det yoga på onsdagen och sen åkte jag till min pojkvän på torsdagskvällen. Vi ha haft en jättefin helg och firat vår 3-årsdag. Har verkligen känts fint och som att vi kommit ytterligare ett steg i vår relation. Jag är mer avslappnad och vågar vara mig själv. Men så idag så har det varit svajigt hela dagen. Min pojkvän skulle plugga och jag hade inget planerat. Kände mig bortvald och har försökt prata med den sidan för jag har ju precis blivit prioriterad i två dagar och att han väljer att plugga den här dagen är ju bara sunt. Det har gått sådär. Tog en promenad i solen och sen passat på att softa och läsa en bok innan jag åkte hemåt igen.

Nu när jag kom hem kändes det så tomt. Jag känner oro inför vad som ska hända i höst och vad jag kommer få för jobb. Jag blir lite frustrerad över att jag inte lyckats vända känslan jag haft i mig idag även om den stundtals har varit svagare. Har lite beslutsångest också inför ett födelsedagsfirande imorn som jag gärna skulle gå på. Men då missar jag mitt möte och kan inte träna. Dessutom ska vi åka iväg med jobbet tidigt på onsdag morgon och vara borta ända till sent torsdag kväll. Därför vill jag gärna träna för jag kommer inte kunna göra det onsdag-torsdag. Men jag vill gärna gå för det är många av mina vänner där och skulle vara fint att komma för att fira hon som fyller.

Känner instinktivt att jag inte vill vara ensam. Jag vill att min pojkvän ska vara här. Vill att han ska ta hand om mig. Fan, det här är inte bra. Jag behöver kunna känna det där med mig själv. Fast lite av det tror jag är att jag saknar honom och det är lite oklart när vi ses nästa gång. Var en väldigt fin helg och jag längtar tills vi får bo ihop och börja bygga vårt liv tillsammans på riktigt. En del av mig vill bara spola ett år framåt i tiden för då har jag förmodligen stabilt jobb och han är också här i samma stad som jag.

Sedan är jag har börjat gå in i negativa tankebanor så bygger jag på dem av gammal vana. Jag slår på mig själv för att jag inte tränar och sätter upp en massa måsten över saker jag gärna skulle göra om jag bara såg på dem på ett annat sätt. Shit, va lätt jag har att hamna i de där banorna. Men det är väl för att de är välbekanta. Skammen i mig trivs med att känna mig ensam och dålig. Men jag ser det och jag agerar inte på det. Jag har försökt prata med mig själv hela dagen. Har inte kommit på att jag kan be, men nu har jag skrivit av mig i alla fall.

Ska ringa min sponsor och prata av mig lite också. Jag vänder det idag. Jag fastnar inte och det är framsteg.
Tack