Senaste veckan har varit jättebra. Efter förra inlägget tog jag initiativ och var och tränade på tisdagen och gick på Al-Anon mötet, sedan var det yoga på onsdagen och sen åkte jag till min pojkvän på torsdagskvällen. Vi ha haft en jättefin helg och firat vår 3-årsdag. Har verkligen känts fint och som att vi kommit ytterligare ett steg i vår relation. Jag är mer avslappnad och vågar vara mig själv. Men så idag så har det varit svajigt hela dagen. Min pojkvän skulle plugga och jag hade inget planerat. Kände mig bortvald och har försökt prata med den sidan för jag har ju precis blivit prioriterad i två dagar och att han väljer att plugga den här dagen är ju bara sunt. Det har gått sådär. Tog en promenad i solen och sen passat på att softa och läsa en bok innan jag åkte hemåt igen.
Nu när jag kom hem kändes det så tomt. Jag känner oro inför vad som ska hända i höst och vad jag kommer få för jobb. Jag blir lite frustrerad över att jag inte lyckats vända känslan jag haft i mig idag även om den stundtals har varit svagare. Har lite beslutsångest också inför ett födelsedagsfirande imorn som jag gärna skulle gå på. Men då missar jag mitt möte och kan inte träna. Dessutom ska vi åka iväg med jobbet tidigt på onsdag morgon och vara borta ända till sent torsdag kväll. Därför vill jag gärna träna för jag kommer inte kunna göra det onsdag-torsdag. Men jag vill gärna gå för det är många av mina vänner där och skulle vara fint att komma för att fira hon som fyller.
Känner instinktivt att jag inte vill vara ensam. Jag vill att min pojkvän ska vara här. Vill att han ska ta hand om mig. Fan, det här är inte bra. Jag behöver kunna känna det där med mig själv. Fast lite av det tror jag är att jag saknar honom och det är lite oklart när vi ses nästa gång. Var en väldigt fin helg och jag längtar tills vi får bo ihop och börja bygga vårt liv tillsammans på riktigt. En del av mig vill bara spola ett år framåt i tiden för då har jag förmodligen stabilt jobb och han är också här i samma stad som jag.
Sedan är jag har börjat gå in i negativa tankebanor så bygger jag på dem av gammal vana. Jag slår på mig själv för att jag inte tränar och sätter upp en massa måsten över saker jag gärna skulle göra om jag bara såg på dem på ett annat sätt. Shit, va lätt jag har att hamna i de där banorna. Men det är väl för att de är välbekanta. Skammen i mig trivs med att känna mig ensam och dålig. Men jag ser det och jag agerar inte på det. Jag har försökt prata med mig själv hela dagen. Har inte kommit på att jag kan be, men nu har jag skrivit av mig i alla fall.
Ska ringa min sponsor och prata av mig lite också. Jag vänder det idag. Jag fastnar inte och det är framsteg.
Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar