Idag har vi gjort avslut min gamla sponsor och jag. Det känns fint att det fick bli ett fint avslut och jag är så tacksam för att hon gjorde det. Hon gav mig det liksom. Hon sa att allt skulle bli bra och att det inte var meningen att vi skulle vandra ihop. Jag känner likadant.
Så nu sörjer jag. Tänker på det fina vi haft och roliga minnen. Känner mig också lite misslyckad som inte klarat av det. Eller inte lyckats få det att bli bra, hur mycket jag än försökt, för jag har verkligen försökt. Det känner jag. Med det jag har nu så har jag verkligen gjort så gott jag kunnat. Jag har inte sprungit iväg för att det varit jobbigt.
Känner också frihetskänsla. Eller lättnad mest kanske. Att det är över och framförallt att den här situationen är över. Den här perioden av förvirring och misslyckande, försöka att reparera och nya slitningar mellan oss. Och även funderingarna på hur det ska vara mellan oss, vad jag vill och vad hon vill. Det är klart nu. Det fick ett fint avslut trots allt och jag är så glad för det.
Jag behöver inte förstå exakt vad som hände och hur osv. Jag kommer kunna titta på det sen i mitt stegarbete. Jag behöver bara vila i känslan nu och ta hand om mig själv. Det kommer bli ett stort utrymme nu och undra vad som ska komma in där? Det finns en person som jag pratat en del med senaste tiden som jag tänker att jag vill fråga om hon vill vara min sponsor. Men jag känner också att jag inte ska forcera det eller stressa. Jag behöver få vila i det här som är nu också.
Känner också rädsla för vad som ska hända och hur det ska bli. Gud jag lämnar över det till dig. Ta hand om det.
Tack
fredag 3 april 2020
fredag 20 mars 2020
Vilse
I den här situationen med uppbrottet med min sponsor så är det som att allt hänger löst på nåt sätt. Jag börjar tvivla på saker hon lärt mig och om de faktiskt är sanna för mig. Det gör mig orolig och osäker eftersom vi har pratat om det och hon har förklarat att många i programmet gör det för enkelt för sig och inte är ärliga. Och nu är rösten i mig som säger att jag har varit för hård mot mig själv stark. Den rösten som hon förklarat för mig är förnekelsen och sjukdomen.
Märker att jag skriver bara tankar. Det är mycket där jag är. Jag tänker och tänker och tänker. Försöker förstå och kontrollera, själv-tillräckligheten. Jag vill komma på en lösning. Hitta svaret. Men jag kan inte tänka ut det. Jag har försökt på det sättet så många gånger. Men sanningen är att jag inte vet. Jag förstår inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Eller en sak känner jag är rätt att göra. Det är att prata ut med henne. Men vad ska jag säga?
Vägled mig.
Jag är rädd. Jag är vilse. Det är ohanterligt. Lilla jag säger att det här kommer ju aldrig lösa sig, hur skulle det gå till. Det är ingen idé.
Hon är rädd. Rädd för att bli besviken på livet igen. Och så sorg över allt som hänt henne och det hon inte fått. Hon är arg också. Arg på att livet är såhär nu. Såhär svårt och obegripligt. Såhär ohanterligt. Hon vill att det ska vara annorlunda.
Det är okej, jag förstår att du känner så. Kom sätt dig här hos mig en stund i alla fall. Jag älskar dig.du är fantastisk.
Märker att jag skriver bara tankar. Det är mycket där jag är. Jag tänker och tänker och tänker. Försöker förstå och kontrollera, själv-tillräckligheten. Jag vill komma på en lösning. Hitta svaret. Men jag kan inte tänka ut det. Jag har försökt på det sättet så många gånger. Men sanningen är att jag inte vet. Jag förstår inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Eller en sak känner jag är rätt att göra. Det är att prata ut med henne. Men vad ska jag säga?
Vägled mig.
Jag är rädd. Jag är vilse. Det är ohanterligt. Lilla jag säger att det här kommer ju aldrig lösa sig, hur skulle det gå till. Det är ingen idé.
Hon är rädd. Rädd för att bli besviken på livet igen. Och så sorg över allt som hänt henne och det hon inte fått. Hon är arg också. Arg på att livet är såhär nu. Såhär svårt och obegripligt. Såhär ohanterligt. Hon vill att det ska vara annorlunda.
Det är okej, jag förstår att du känner så. Kom sätt dig här hos mig en stund i alla fall. Jag älskar dig.du är fantastisk.
onsdag 18 mars 2020
Omstart
jag har massa känslor av förvirring, oro, skuld, skam, övergivenhet och rädsla. Relationen med min sponsor har kört fast helt. Eller avslutats kan man väl säga. De senaste åren har den präglats av tuff kärlek från hennes sida. Tuffa speglingar och gränser. Samtidigt har vi också kommit närmare och närmare varandra, umgåtts allt mer och sedan i somras bor vi i samma stad igen.
Allt började efter att hon speglade mig med min självcentrering och egoism, att jag inte visat att jag bryr mig om henne och att hon är viktig i mina handlingar. Jag har insett att jag är bortskämd och som ensambarn till två skuldtyngda föräldrar har jag inte fått gränser eller lärt mig visa hänsyn och empati för andra. Dette som att det är ett språk jag inte förstår och när mina överlevnadsstrategier är igång så är det bara jag i mitt huvud. Mycket har gått lätt för mig i livet, skolan och jobb, hälsa. Jag har en slags grundinställning att det är klart jag ska få fördelar och slippa undan ansvar.
Så min sponsor har speglat och satt gränser i det beteendet och jag har försökt ta till mig utan att gå i försvar. bett om ursäkt och tänkt på att försöka göra annorlunda och gottgöra.
Men när jag har fått en gräns så har ju min rädsla för att bli övergiven triggats också och jag har haft svårt att ta in det och processa. Har blivit väldigt styrd av att göra rätt och vara till lags. Även innan jag faktiskt känner och på riktigt förstår att jag gjort fel.
jag har slitits mellan att vilja vara nära och att stöta bort henne för att det är jobbigt och gör ont. Hon har blivit viktigare och viktigare för mig samtidigt som jag har sett dysfunktionella mönster i många andra relationer och då satt gränser. Så jag har blivit väldigt beroende av henne och hennes närhet och bekräftelse. Jag har sett det som något väldigt fint och vi har haft så många fina stunder ihop. Men när det har dykt upp problem så har jag inte haft någon att prata om dem med. Jag har bara pratat med henne för att få hjälp och bolla tankar förutom mötena.
Men i takt med att vi umgåtts mer under hösten så har mina beteenden och brister blivit mer tydliga. Jag döljer saker för henne om även smågrejer för att jag känner mig bedömd och som att hon petar i alla saker. Jag förstår inte på riktigt att det är för att hon vill hjälpa mig, hur mycket jag än intalar mig det.
Min egoism och begränsade empati gör att jag sårar henne genom hur jag handlar. Hon påtalar det och jag försöker göra annorlunda och gottgöra. Men jag har svårt att hantera skuld och skamkänslorna som väcks. De slår liksom rakt igenom mig och har inte inre förmåga att ta hand om det. Så skamkänslan ökar och jag slår på mig själv och känner mig värdelös.
I slutet av året kulminerar det och efter att hon känt sig sårad efter att jag inte visat omtanke efter en operation så blir gränserna hårdare och hon tar avstånd en period och svarar inte i telefon speciellt ofta.
När vi till slut ses efter någon månad med begränsad kontakt är det för att åka på retreat på ett kloster tillsammans i mellandagarna. En resa vi gjort förut och som varit planerad länge. Men det är svårt att prata och hon säger att det kanske är dags att gå skilda vägar Och att hon inte ska ge mig råd mer. Vi pratar igen dagen efter och jag är avstängd och har börjat stöta bort henne eftersom att hon verkar vilja avsluta. Så jag är distanserad och inte så trevlig när vi pratar. Hon ger mig en del mer speglingar och jag blir irriterad och säger att hon ju inte skulle ge mig några mer råd. Jag har svårt att förstå att hon säger så ena dagen och sedan fortsätter att ge råd nu. jag blir också tyst och typ avstängd, men det är kaos på insidan.
Hon säger att om jag ska vara otrevlig eller bara sitta tyst är det ingen idé att prata, jag blir apatisk. Hon går.
Jag får panik och efter en stund går jag till hennes rum för att be om ursäkt för att jag var otrevlig. när jag gör det öppnar hon armarna och kramar mig och jag släpper ut gråten. Vi tar en promenad och jag säger att jag blev sådär otrevlig för att jag inte tycker om det hon sa. (Men egentligen var det nog för att jag kände mig övergiven redan och hade stött bort henne, men jag vet att om jag erkänner att det är fel på mig så får jag bekräftelsen igen). Vi pratar och jag säger att jag har kört över mina känslor så mycket.att jag har så lätt att förstå med huvudet vad som är ”rätt” beteende eller känsla. Eller vad som är funktionellt och vuxet. Och att jag egentligen är mycket tidigare i mitt tillfrisknande än jag vill erkänna. Hon säger att jag ju kan vara ärlig och säga det istället för att vara otrevlig.
Vi försonas så fint och går en mysig promenad och jag säger att det är ju det här jag vill ha (=bekräftelse och närhet). det var helt ärligt.
Hon frågar om jag menar att jag vill att hon ska vara min sponsor och att vi ska umgås. Jag säger Ja, men känner en liten olustkänsla, att det skaver lite. Säger att jag är rädd, för jag tror det är det jag känner. Hon säger att vi försöker. Jag ska vara mer ärlig och hon ska tänka på att jag inte är så långt känslomässigt.
Vi går in hand i hand och äter middag. Det känns väldigt fint. Men det där som skaver försvinner inte och jag tänker att jag måste vara ärlig med den nu. Jag har känt den förr och jag kan inte igen. Det är som att det gick för fort och att jag inte hinner med i känslorna eller nåt. Så vi sätter och och pratar igen efter middagen och jag säger att det är nåt som känns fel. Jag vet inte vad men något känns fel.
Hon undrar och det är för att jag inte tycker att jag förtjänar det, eller att jag är rädd. Jag bara känner att jag inte vet. Men att jag inte kan görahene besviken igen, lova och sen inte kunna eller nåt. Och att jag inte vet vad det är för känsla. Efter en stund frågar hon om det var så att jag kom efter henne och bad om ursäkt för att det gjorde ont att bli övergiven eller om jag faktiskt menade det. Jag tänker lite, men känner att själva ursäkten var ärlig. Men det som hände sen vet jag inte. Det där underbara samtalet och försoningen vi hade. När jag sa att ”det är det här jag vill ha” var det ärligt. Men sen vet jag inte. så säger hon att jag ju verkar helt förvirrad och att hon inte vill att man ska göra så med henne, ena stunden vilja och nästa stund inte. Jag förstår det. jag är ju helt förvirrad. Så hon sätter stopp där och går. Vi åker hem dagen efter men pratar inte med varandra. Jag hörde av mig efter en vecka och sen igen ett par veckor senare, men hon behöver avstånd säger hon.
Nu har det gått mer än 2 månader sedan vi kom hem och jag har fått lite perspektiv och hunnit smälta och tänka och landa.
Det är så många delar i det och jag har väldigt svårt att sorter. Hon har varit min viktigaste person de senaste åren och en väldigt viktig person under många år nu. Jag har litat på henne och har kunnat med hjärnan förstå att det hon sagt varit riktigt i hur hon förklarat och vad som är rätt och fel. Hon har sagt att anledningen till att jag inte varit ärlig och släppt högmod och försvar är för att jag inte nått min botten ännu. Att jag känslomässigt i mitt inre inte gett upp så att jag är mottaglig att ta emot hjälp utan förbehåll. ”Halvmesyrer gav oss ingenting” osv. Och jag har kunnat se att det är logiskt att det är så när jag ser mitt beteende och analyserar hur jag agerar och känner. Om jag hade gett upp så som hon beskriver det så hade jag inte agerat på det sättet.
Nu har jag börjat snudda vid en annan tanke som också kan förklara det. anledningen till att jag inte behandlat henne med respekt och så värdefull som jag säger att hon är för mig. Det skulle ju kunna vara så att jag inte har velat ha den relationen. Att min prestation i att göra det som är rättighet programmet och det hon lärt mig har gjort att jag tänkt att jag borde vilja ha henne som sponsor. Att jet är tillfrisknande att vara så nära och att jag då ska vilja umgås och släppa in henne. För att jag ser att hon är så god och fin och har mycket av det jag vill ha när det kommer till självkänsla, värme, spontanitet, mm.
Men det kan väl inte vara så?? Jag kan väl inte ha ljugit för mig själv så mycket? Och allt roligt vi har haft och alla samtal och fina stunder, det kan väl inte har varit på låtsas? Och om jag tycker att hon har allt det där fina som jag beundrar och också vill ha, varför skulle jag då inte vilja att hon ska vara min sponsor och leda mig dit?
Kan det vara för att kemin helt enkelt inte är rätt? Är jag verkligen så beroende av bekräftelsen och att göra rätt att jag skulle kunna göra så?
Men jag vet ju att jag har varit nervös för att hon skulle komma och hälsa på eller när vi ska träffas. För att jag har varit rädd för att göra fel eller för att det inte ska bli bra, och det är nog inget konstigt tror jag. Men jag har också känt att jag borde vilja umgås.
Fy fan, jag vet inte.
Men det finns många stunder då jag känt mig dum eller spammad för att jag inte förstått eller när jag gjort samma misstag igen fast jag vet att det är fel, men inte klarat det.
Jag har blivit rädd och gått in i paniksläge när hon höjt rösten eller blivit irriterad. Det har gjort att jag låser mig och sedan vill undvika henne. Det är irrationellt men när det slår in går kroppen på automatik.
De senaste veckorna har jag börjat prata med nya människor i programmet och de bekräftar den sidan i mig som tycker att hon är orättvis och för hård. Jag blir jätterädd för hon har förklarat för mig, och jag ser det också i mig, att jag alltid sökt dem som stryker medhårs och att det är ärlighet man växer av. Att jag alltid velat vara liten för att inte behöva ta ansvar för mina beteende utan komma undan och att någon annan ”räddar” mig. För min känsla är ju verkligen att jag inte klarar det.
Gud det här är helt ohanterligt. Jag behöver din hjälp. Jag vet inte vad jag ska göra och vad som är sant. Hjälp mig.
Allt började efter att hon speglade mig med min självcentrering och egoism, att jag inte visat att jag bryr mig om henne och att hon är viktig i mina handlingar. Jag har insett att jag är bortskämd och som ensambarn till två skuldtyngda föräldrar har jag inte fått gränser eller lärt mig visa hänsyn och empati för andra. Dette som att det är ett språk jag inte förstår och när mina överlevnadsstrategier är igång så är det bara jag i mitt huvud. Mycket har gått lätt för mig i livet, skolan och jobb, hälsa. Jag har en slags grundinställning att det är klart jag ska få fördelar och slippa undan ansvar.
Så min sponsor har speglat och satt gränser i det beteendet och jag har försökt ta till mig utan att gå i försvar. bett om ursäkt och tänkt på att försöka göra annorlunda och gottgöra.
Men när jag har fått en gräns så har ju min rädsla för att bli övergiven triggats också och jag har haft svårt att ta in det och processa. Har blivit väldigt styrd av att göra rätt och vara till lags. Även innan jag faktiskt känner och på riktigt förstår att jag gjort fel.
jag har slitits mellan att vilja vara nära och att stöta bort henne för att det är jobbigt och gör ont. Hon har blivit viktigare och viktigare för mig samtidigt som jag har sett dysfunktionella mönster i många andra relationer och då satt gränser. Så jag har blivit väldigt beroende av henne och hennes närhet och bekräftelse. Jag har sett det som något väldigt fint och vi har haft så många fina stunder ihop. Men när det har dykt upp problem så har jag inte haft någon att prata om dem med. Jag har bara pratat med henne för att få hjälp och bolla tankar förutom mötena.
Men i takt med att vi umgåtts mer under hösten så har mina beteenden och brister blivit mer tydliga. Jag döljer saker för henne om även smågrejer för att jag känner mig bedömd och som att hon petar i alla saker. Jag förstår inte på riktigt att det är för att hon vill hjälpa mig, hur mycket jag än intalar mig det.
Min egoism och begränsade empati gör att jag sårar henne genom hur jag handlar. Hon påtalar det och jag försöker göra annorlunda och gottgöra. Men jag har svårt att hantera skuld och skamkänslorna som väcks. De slår liksom rakt igenom mig och har inte inre förmåga att ta hand om det. Så skamkänslan ökar och jag slår på mig själv och känner mig värdelös.
I slutet av året kulminerar det och efter att hon känt sig sårad efter att jag inte visat omtanke efter en operation så blir gränserna hårdare och hon tar avstånd en period och svarar inte i telefon speciellt ofta.
När vi till slut ses efter någon månad med begränsad kontakt är det för att åka på retreat på ett kloster tillsammans i mellandagarna. En resa vi gjort förut och som varit planerad länge. Men det är svårt att prata och hon säger att det kanske är dags att gå skilda vägar Och att hon inte ska ge mig råd mer. Vi pratar igen dagen efter och jag är avstängd och har börjat stöta bort henne eftersom att hon verkar vilja avsluta. Så jag är distanserad och inte så trevlig när vi pratar. Hon ger mig en del mer speglingar och jag blir irriterad och säger att hon ju inte skulle ge mig några mer råd. Jag har svårt att förstå att hon säger så ena dagen och sedan fortsätter att ge råd nu. jag blir också tyst och typ avstängd, men det är kaos på insidan.
Hon säger att om jag ska vara otrevlig eller bara sitta tyst är det ingen idé att prata, jag blir apatisk. Hon går.
Jag får panik och efter en stund går jag till hennes rum för att be om ursäkt för att jag var otrevlig. när jag gör det öppnar hon armarna och kramar mig och jag släpper ut gråten. Vi tar en promenad och jag säger att jag blev sådär otrevlig för att jag inte tycker om det hon sa. (Men egentligen var det nog för att jag kände mig övergiven redan och hade stött bort henne, men jag vet att om jag erkänner att det är fel på mig så får jag bekräftelsen igen). Vi pratar och jag säger att jag har kört över mina känslor så mycket.att jag har så lätt att förstå med huvudet vad som är ”rätt” beteende eller känsla. Eller vad som är funktionellt och vuxet. Och att jag egentligen är mycket tidigare i mitt tillfrisknande än jag vill erkänna. Hon säger att jag ju kan vara ärlig och säga det istället för att vara otrevlig.
Vi försonas så fint och går en mysig promenad och jag säger att det är ju det här jag vill ha (=bekräftelse och närhet). det var helt ärligt.
Hon frågar om jag menar att jag vill att hon ska vara min sponsor och att vi ska umgås. Jag säger Ja, men känner en liten olustkänsla, att det skaver lite. Säger att jag är rädd, för jag tror det är det jag känner. Hon säger att vi försöker. Jag ska vara mer ärlig och hon ska tänka på att jag inte är så långt känslomässigt.
Vi går in hand i hand och äter middag. Det känns väldigt fint. Men det där som skaver försvinner inte och jag tänker att jag måste vara ärlig med den nu. Jag har känt den förr och jag kan inte igen. Det är som att det gick för fort och att jag inte hinner med i känslorna eller nåt. Så vi sätter och och pratar igen efter middagen och jag säger att det är nåt som känns fel. Jag vet inte vad men något känns fel.
Hon undrar och det är för att jag inte tycker att jag förtjänar det, eller att jag är rädd. Jag bara känner att jag inte vet. Men att jag inte kan görahene besviken igen, lova och sen inte kunna eller nåt. Och att jag inte vet vad det är för känsla. Efter en stund frågar hon om det var så att jag kom efter henne och bad om ursäkt för att det gjorde ont att bli övergiven eller om jag faktiskt menade det. Jag tänker lite, men känner att själva ursäkten var ärlig. Men det som hände sen vet jag inte. Det där underbara samtalet och försoningen vi hade. När jag sa att ”det är det här jag vill ha” var det ärligt. Men sen vet jag inte. så säger hon att jag ju verkar helt förvirrad och att hon inte vill att man ska göra så med henne, ena stunden vilja och nästa stund inte. Jag förstår det. jag är ju helt förvirrad. Så hon sätter stopp där och går. Vi åker hem dagen efter men pratar inte med varandra. Jag hörde av mig efter en vecka och sen igen ett par veckor senare, men hon behöver avstånd säger hon.
Nu har det gått mer än 2 månader sedan vi kom hem och jag har fått lite perspektiv och hunnit smälta och tänka och landa.
Det är så många delar i det och jag har väldigt svårt att sorter. Hon har varit min viktigaste person de senaste åren och en väldigt viktig person under många år nu. Jag har litat på henne och har kunnat med hjärnan förstå att det hon sagt varit riktigt i hur hon förklarat och vad som är rätt och fel. Hon har sagt att anledningen till att jag inte varit ärlig och släppt högmod och försvar är för att jag inte nått min botten ännu. Att jag känslomässigt i mitt inre inte gett upp så att jag är mottaglig att ta emot hjälp utan förbehåll. ”Halvmesyrer gav oss ingenting” osv. Och jag har kunnat se att det är logiskt att det är så när jag ser mitt beteende och analyserar hur jag agerar och känner. Om jag hade gett upp så som hon beskriver det så hade jag inte agerat på det sättet.
Nu har jag börjat snudda vid en annan tanke som också kan förklara det. anledningen till att jag inte behandlat henne med respekt och så värdefull som jag säger att hon är för mig. Det skulle ju kunna vara så att jag inte har velat ha den relationen. Att min prestation i att göra det som är rättighet programmet och det hon lärt mig har gjort att jag tänkt att jag borde vilja ha henne som sponsor. Att jet är tillfrisknande att vara så nära och att jag då ska vilja umgås och släppa in henne. För att jag ser att hon är så god och fin och har mycket av det jag vill ha när det kommer till självkänsla, värme, spontanitet, mm.
Men det kan väl inte vara så?? Jag kan väl inte ha ljugit för mig själv så mycket? Och allt roligt vi har haft och alla samtal och fina stunder, det kan väl inte har varit på låtsas? Och om jag tycker att hon har allt det där fina som jag beundrar och också vill ha, varför skulle jag då inte vilja att hon ska vara min sponsor och leda mig dit?
Kan det vara för att kemin helt enkelt inte är rätt? Är jag verkligen så beroende av bekräftelsen och att göra rätt att jag skulle kunna göra så?
Men jag vet ju att jag har varit nervös för att hon skulle komma och hälsa på eller när vi ska träffas. För att jag har varit rädd för att göra fel eller för att det inte ska bli bra, och det är nog inget konstigt tror jag. Men jag har också känt att jag borde vilja umgås.
Fy fan, jag vet inte.
Men det finns många stunder då jag känt mig dum eller spammad för att jag inte förstått eller när jag gjort samma misstag igen fast jag vet att det är fel, men inte klarat det.
Jag har blivit rädd och gått in i paniksläge när hon höjt rösten eller blivit irriterad. Det har gjort att jag låser mig och sedan vill undvika henne. Det är irrationellt men när det slår in går kroppen på automatik.
De senaste veckorna har jag börjat prata med nya människor i programmet och de bekräftar den sidan i mig som tycker att hon är orättvis och för hård. Jag blir jätterädd för hon har förklarat för mig, och jag ser det också i mig, att jag alltid sökt dem som stryker medhårs och att det är ärlighet man växer av. Att jag alltid velat vara liten för att inte behöva ta ansvar för mina beteende utan komma undan och att någon annan ”räddar” mig. För min känsla är ju verkligen att jag inte klarar det.
Gud det här är helt ohanterligt. Jag behöver din hjälp. Jag vet inte vad jag ska göra och vad som är sant. Hjälp mig.
fredag 13 oktober 2017
Död?
Det känns som jag är ingenting. Det finns ett skal och ytliga kontakter. Jag skrattar och fungerar på jobbet, men när jag kommer hem är jag tom. Jag vill inte vara hemma. Ser inte fram emot helgen. Jag isolerar mig och tankarna går runt, runt.
Jag kan distrahera mig själv en stund med jobb eller någon aktivitet. Men när jag inte gör något eller är bland folk så kommer känslan av misslyckande och maktlöshet. Det är hemskt. Känner mig tom och utlakad. Som i chock.
Hur mår lilla jag?
Hon mår inte bra.
En del av mig är död känns det som. Apatisk och livlös. Som en ihålig docka som faller ihop.
Livlös, utan liv. Lever inte. Har överlevt, men lever inte.
Så gråter jag massor av det. Smärta i bröstet.
Sen blir det lugnt igen. Flykt eller bearbetning? Jag vet inte riktigt. Just nu vill jag bara bädda ner mig i soffan med popcorn och titta på en film.
Hjälp mig att se verkligheten och ge mig mina känslor.
Jag är där jag ska vara. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.
Tack
måndag 2 oktober 2017
Ego insikt
Jag är en stor egoist. Jag tänker alltid på mig själv. Jag utnyttjar och manipulerar för att få det jag vill ha. Jag är snål. Jag kan spendera pengar på mig själv men vill inte göra det på andra. Jag kan ibland göra saker som verkar snälla men det är oftast inte för att jag vill ge från hjärtat. Det är för att jag ska få något tillbaka.
Jag tar andra förgivna. Jag har väldigt lite empati och det är sällan som jag spontant ger till mina nära. Allt för mig handlar om att jag ska få.
Min sponsor sa det här till mig igår och jag är helt golvad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med att vara jag.
Jag tar andra förgivna. Jag har väldigt lite empati och det är sällan som jag spontant ger till mina nära. Allt för mig handlar om att jag ska få.
Min sponsor sa det här till mig igår och jag är helt golvad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag står inte ut med att vara jag.
Kaos
Jag känner inte empati. Jag kan känna skuldkänslor, men har svårt att se andra människors perspektiv och sätta mig in i deras situation.
Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.
Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.
Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.
Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.
Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.
Jag har presenterat mitt tillfrisknande mycket. Jag har lätt att förstå vad som är 'rätt' känsla eller handling och visa upp det. Men känslorna hänger inte med. Jag har gjort 'som om' men inte erkänt vad jag egentligen känner.
Är så sjuk att jag inte ens vet vad jag egentligen känner många gånger. Hur är det möjligt? Hur kan jag göra nåt sånt? Hur kan jag lyckas utan att någon kommer på mig?
Det är som att så fort någon annan är i närheten så tappar jag mig själv. Jag fokuserar på att skapa bilden av vem jag vill få dem att tro att jag är. Jag manipulerar för att få det jag vill ha. För att mata mitt ego, mina försvar. Undvika smärta och få bekräftelse eller andra fördelar.
Känner mig som ett monster. Som att det bor ett monster i mig som fått härja fritt. Visst har jag gjort en del framsteg och brutit ner en del.
Jag vet ju inget annat sätt att leva. Hela mitt liv bygger på det här. Jag vet inte hur jag är ärlig. Det är bara kontroll. Vill upprätthålla illusionen om att det är jag som bestämmer. Vill inte riskera att illusionen faller. Manipulerar och tänker ut vad jag ska säga för att få rätt resultat.
Och så stänger jag av. Nu försvann liksom känslorna och jag kommer gå och laga mat.
Jag är förvirrad, villrådig och känner hopplöshet. Det är skönt att känna hopplöshet för då behöver jag inte göra något.
Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska be om, men jag behöver hjälp. Kanske behöver jag mer konsekvenser, kanske behöver jag tid att smälta. Kanske bara mod att vara i känslan och låta den vara. Kanske behöver jag något annat. Jag vet inte. Men snälla hjälp mig.
måndag 14 augusti 2017
Fri från prestationen
Idag pratade jag med min chef om att byta tjänst. Det gick bra. Jag sa som det var, att jag vill byta för att det kostade för mkt. Att jag ville jobba mer här och nu och ha en tjänst som är mindre planerande, drivande, styrande.
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det. Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.
Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'. Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.
Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.
Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.
Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.
Tack
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det. Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.
Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'. Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.
Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.
Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.
Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.
Tack
tisdag 8 augusti 2017
Hej då duktighet
Det känns så bra att jag ska be om den där förändringen på jobbet. Jag vill typ ringa upp en massa folk som jag pluggat med, mitt ex och andra som är inne i den där karriär och prestationssnurran och säga att jag skiter i det där. Jag är färdig med det. Det är bara fejk alltihop. Vad tror de att de ska få?
Mm, vill trycka ner dem på nåt sätt. Ge igen kanske. Visa att jag är bättre än dom? Säga att jag inte ställer upp längre på deras regler. Som om de har tvingat mig... jag har nog låtsats det inom mig. Att jag måste vara si och så för att duga. Att det är de som lagt det på mig. Men det är inte sant. Jag har lagt det på mig själv. Jag har sagt att det är viktigt med status. Att jag måste vara 'framgångsrik' och verka lyckad. Ha en fin yta.
Men det är bara fejk, alltihop. Jag känner mig inte mer värdefull eller lyckligare för att jag har en viss titel, tjänar mkt pengar, bor på ett häftigt ställe, har en snabb karriär. Nej allt det är bara fejk. Tomt.
lessons must be learned. Wisdom must be earned. (Maria mena)
And I'm earning My wisdom now. Visdom, det är något annat än kunskap det.
Tack
Mm, vill trycka ner dem på nåt sätt. Ge igen kanske. Visa att jag är bättre än dom? Säga att jag inte ställer upp längre på deras regler. Som om de har tvingat mig... jag har nog låtsats det inom mig. Att jag måste vara si och så för att duga. Att det är de som lagt det på mig. Men det är inte sant. Jag har lagt det på mig själv. Jag har sagt att det är viktigt med status. Att jag måste vara 'framgångsrik' och verka lyckad. Ha en fin yta.
Men det är bara fejk, alltihop. Jag känner mig inte mer värdefull eller lyckligare för att jag har en viss titel, tjänar mkt pengar, bor på ett häftigt ställe, har en snabb karriär. Nej allt det är bara fejk. Tomt.
lessons must be learned. Wisdom must be earned. (Maria mena)
And I'm earning My wisdom now. Visdom, det är något annat än kunskap det.
Tack
Frustration av möte
kom precis hem från ett möte och är frustrerad och irriterad. I gruppen finns ett par personer som jag upplever inte är ärliga och faktiskt erkänner hur det är och delar sina känslor. För mig blir det tomma delningar om vad som hänt i veckan. Ytligt och ger mig inte så mkt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.försöker fokusera på mig själv. Ber Gud om hjälp med det. Delar också om hur jag själv inte varit ärlig förut och delat det som faktiskt ligger nörmst om hjärtat. Försöker säga till mig själv att jag behöver at tålamod med dem, precis som andra hade tålamod med mig när jag var oärlig. Jag var tvungen att komma dit själv innan jag var redo att bryta förnekelsen.
Det som blir är att jag själv känner mig otrygg när jag känner att det andra är oärliga. När jag inte känner mig trygg så har jag svårare att dela ärligt själv så det blir en ond spiral och så går jag ibland därifrån frustrerad istället för lätt i sinnet som det ofta är annars.
Jag kan inte förändra de andra personerna. Jag kan inte 'få dem att inse' hur de borde göra. Jag kan bara fokusera på det jag själv kan påverka. Jag har tagit initiativ till gruppinventering. Jag delar så gott jag kan från hjärtat själv och jag håller även på och startar en annan grupp som ligger mig närmare problemet i staden jag bor. Jag gör vad jag kan. Jag kan faktiskt också prata med min sponsor om detta igen och be om råd. Jag ska också prata med en av dem som ibland talar i vi-form när hen delar och säga att det inte känns bra för mig.
Jag ber om vägledning kring om jag kan göra något mer.
Sedan ber jag om förstånd att släppa taget om situationen. Acceptera att jag inte kan göra mer och lämna över.
Känns skönt när jag tänker på att jag gör det jag kan. Jag gör faktiskt det i det här fallet. Resten är utanför min förmåga. Där får jag bara se vad högre kraften har för plan.
Tack
Det som blir är att jag själv känner mig otrygg när jag känner att det andra är oärliga. När jag inte känner mig trygg så har jag svårare att dela ärligt själv så det blir en ond spiral och så går jag ibland därifrån frustrerad istället för lätt i sinnet som det ofta är annars.
Jag kan inte förändra de andra personerna. Jag kan inte 'få dem att inse' hur de borde göra. Jag kan bara fokusera på det jag själv kan påverka. Jag har tagit initiativ till gruppinventering. Jag delar så gott jag kan från hjärtat själv och jag håller även på och startar en annan grupp som ligger mig närmare problemet i staden jag bor. Jag gör vad jag kan. Jag kan faktiskt också prata med min sponsor om detta igen och be om råd. Jag ska också prata med en av dem som ibland talar i vi-form när hen delar och säga att det inte känns bra för mig.
Jag ber om vägledning kring om jag kan göra något mer.
Sedan ber jag om förstånd att släppa taget om situationen. Acceptera att jag inte kan göra mer och lämna över.
Känns skönt när jag tänker på att jag gör det jag kan. Jag gör faktiskt det i det här fallet. Resten är utanför min förmåga. Där får jag bara se vad högre kraften har för plan.
Tack
måndag 7 augusti 2017
Avtrubbning tack
genom mitt liv har jag sökt olika typer av sätt att trubba av mina känslor när det blivit jobbigt. Mat och socker, alkohol, fly in i någon tv-serie eller bok, träning, utseende, prestation, sex. Så känner jag nu också. Jag vill stänga av känslan och jag behöver nåt att göra det med. Just nu är det mest tvn eller en podcast som lockar. Att sträckkolla eller lyssna på något som jag kan fokusera på. Hoppas att känslan försvinner så jag blir trött och kan sova. Jag är hungrig också. Så jag behöver ju äta.
Men ja, detta med avtrubbning. Allt handlar om mitt motiv och intention. Vill jag äta glass för att det är soligt väder och gott och jag vill fira? Eller känner jag mig misslyckad eller osäker och vill trösta mig eller 'unna mig' det så jag mår lite bättre?
Vad säger min älskande förälder? Jag sov väldigt dåligt inatt. Och hjärnan är trött efter dagen så ska låta det vila nu. Jag är hungrig. Jag ska äta. Sedan ta en promenad och kanske sätta mig i solen någonstans. Kanske meditera en stund för att bara låta känslorna vara. Framförallt vara snäll mot mig själv. Och be.
En dag i taget.
Tack
Men ja, detta med avtrubbning. Allt handlar om mitt motiv och intention. Vill jag äta glass för att det är soligt väder och gott och jag vill fira? Eller känner jag mig misslyckad eller osäker och vill trösta mig eller 'unna mig' det så jag mår lite bättre?
Vad säger min älskande förälder? Jag sov väldigt dåligt inatt. Och hjärnan är trött efter dagen så ska låta det vila nu. Jag är hungrig. Jag ska äta. Sedan ta en promenad och kanske sätta mig i solen någonstans. Kanske meditera en stund för att bara låta känslorna vara. Framförallt vara snäll mot mig själv. Och be.
En dag i taget.
Tack
Slut på semestern
Första dagen på jobbet efter semestern. Igår kväll hade jag så mkt ångest. Jag såg framförallt på en massa minnet när jag varit full på fester och varit en person som jag inte vill vara. Jag kände skam. Hjärnan snurrade i 300 och jag somnade sent.
Jag har varit och är fortfarande i många situationer så rädd för människor. Jag är rädd för att bli avvisad, att inte få vara med eller bli hånad. Jag vill få deras bekräftelse på att jag duger. Det jag är rädd för är känslan i mig när jag blir avvisad. Den totala ensamhet och utsatthet jag kände när jag var liten skulle då triggas. Men den kan jag inte känna så jag flyr och säker bekräftelse och gör allt jag kan.
Jag sitter bredvid och ser mig själv full på en fest eller med 'jobbrollen' i ett konferenserna eller med vänner jag vill ska tycka om mig så jag gör mig till. Jag har full fokus på de andra människorna. Jag vill bara visa det de vill ha. Jag ser inte mig själv. Känner inte mig själv. Känner inga behov och struntar i rösten som säger att jag ska säga vad jag tycker eller gå därifrån eller liknande.
Lilla Emma sitter bredvid. Jag gör precis som mamma och pappa gjorde. Jag låtsas som att jag inte ser henne eller hör när hon säger att hon vill gå hem. Jag förklarar bort eller gör mig till offer när hon försöker uttrycka sina behov.
Jag använder offerrollen på mig själv. Jag vet vad jag borde göra men det är synd om mig så jag behöver inte göra det.
Idag på jobbet kände jag hur sjuk jag är där. Jag tar på mig massa ansvar. Min roll gör att jag gör ett bar jobb när jag går in i kontroll och perfektion. Eller är det sant egentligen? Eller är det bara mitt högmod och självcentrering? Det blir ju sällan bra när jag försöker pressa fram lösningar. Jag stressar mina kollegor och många gånger skapar jag mer oreda för jag kan inte alla saker. Men jag går liksom in och vill 'hjälpa till' genom att ge svar och säga vad folk ska göra innan de bett om hjälp. Ibland rakt in i någon annans samtal. Det är sjukt!
Jag tycker det är jobbigt när folk gör fel eller inte vet. Jag tycker de är dåliga. Egentligen för att jag själv inte vill göra fel och inse att jag inte har kontroll. Ja det är det det är kontrollförlust. Det är det jag inte vill känna. Kontrollförlust och maktlöshet. Så jag 'hjälper till'. Eller så slår jag ifrån mig och tar inte in den andres eller min egen osäkerhet.
Jag har inte tillit till att det räcker att göra så gott jag kan. Att jag är den jag är inte det jag gör. Jag blir irriterad och ibland arg när andra gör fel och inte tar sitt ansvar. Min rädsla för misslyckande skjuter jag vidare på någon annan som är den som gjort fel.
Men det är dubbelt också för ibland kan jag verkligen släppa, göra lagom bra, automatiskt erkänna mina misstag och acceptera att det inte blir som jag tänkt. För det händer en massa oförutsedda saker i mitt jobb och att jag ändå kan hantera dem lite grann nu men ändå mår så dåligt gör ju att jag undrar hur avstängd jag varit förut... jag gör våld på mig själv och idag känner jag det. Ibland agerar jag som att jag är lugn. Och visst är jag väl lugnare än andra gånger. Men en del av lugnet är spelat. För att hålla andra människors osäkerhet på avstånd och att känna mig själv säker även fast jag inte är det.
Just nu sitter jag och ältar massa saker som kan 'gå fel' och som jag måste komma ihåg att tänka på. Min inre kritiker är stark och har varit igång idag och sagt att jag borde ha koll på massa saker som jag inte har. Jag ska ju också stötta andra i deras roll och då ska jag ju veta tycker jag. Men vet jag inte så vet jag inte. Jag behöver inte låtsas. Som idag var det en situation där jag vill gå in och 'hjälpa till'. Men nu ser jag ju att hon löste det helt själv och jag behövdes inte för det. Men det är som att min bild av vilka förväntningar som ställs är så höga.
Det som händer när jag går in i andras är ju också att jag inte gör det som jag ska göra. Så blir jag stressad för att jag inte hinner.
Jag har ju bestämt mig för att be om att få byta roll. Inte ha det extra ansvaret utan göra mer bara. Inte planera och styra utan utföra i dagen och sedan kunna stänga den. När jag går hem så är jag klar på ett annat sätt då. Jag blir lite mer styrd utifrån vad som kommer in än att jag måste planera och driva så mkt.
Det är lite jobbigt att skriva det. För jag vet ju att det som anses vara 'bra' och det jag får beröm för är det andra. Att driva och vara självständig. Men Gud vad det känns forserat för mig. Det är bara drivet utifrån. Att vara duktig och presentera, att lyckas och vara framgångsrik. Jag spyr på det! Att tjäna mycket pengar och kunna resa mycket och ha fin titel. Det är ju bara yta.
Hur känner lilla Emma när jag går in i det där? När jag presterar och kontrollerar?
Jag vet inte.
Tack för insikterna och känslorna. Nu är det kväll och jag är ledig. Tar lite sovmorgon imorn och då är det en ny dag.
Hjälp mig göra annorlunda.
Jag har varit och är fortfarande i många situationer så rädd för människor. Jag är rädd för att bli avvisad, att inte få vara med eller bli hånad. Jag vill få deras bekräftelse på att jag duger. Det jag är rädd för är känslan i mig när jag blir avvisad. Den totala ensamhet och utsatthet jag kände när jag var liten skulle då triggas. Men den kan jag inte känna så jag flyr och säker bekräftelse och gör allt jag kan.
Jag sitter bredvid och ser mig själv full på en fest eller med 'jobbrollen' i ett konferenserna eller med vänner jag vill ska tycka om mig så jag gör mig till. Jag har full fokus på de andra människorna. Jag vill bara visa det de vill ha. Jag ser inte mig själv. Känner inte mig själv. Känner inga behov och struntar i rösten som säger att jag ska säga vad jag tycker eller gå därifrån eller liknande.
Lilla Emma sitter bredvid. Jag gör precis som mamma och pappa gjorde. Jag låtsas som att jag inte ser henne eller hör när hon säger att hon vill gå hem. Jag förklarar bort eller gör mig till offer när hon försöker uttrycka sina behov.
Jag använder offerrollen på mig själv. Jag vet vad jag borde göra men det är synd om mig så jag behöver inte göra det.
Idag på jobbet kände jag hur sjuk jag är där. Jag tar på mig massa ansvar. Min roll gör att jag gör ett bar jobb när jag går in i kontroll och perfektion. Eller är det sant egentligen? Eller är det bara mitt högmod och självcentrering? Det blir ju sällan bra när jag försöker pressa fram lösningar. Jag stressar mina kollegor och många gånger skapar jag mer oreda för jag kan inte alla saker. Men jag går liksom in och vill 'hjälpa till' genom att ge svar och säga vad folk ska göra innan de bett om hjälp. Ibland rakt in i någon annans samtal. Det är sjukt!
Jag tycker det är jobbigt när folk gör fel eller inte vet. Jag tycker de är dåliga. Egentligen för att jag själv inte vill göra fel och inse att jag inte har kontroll. Ja det är det det är kontrollförlust. Det är det jag inte vill känna. Kontrollförlust och maktlöshet. Så jag 'hjälper till'. Eller så slår jag ifrån mig och tar inte in den andres eller min egen osäkerhet.
Jag har inte tillit till att det räcker att göra så gott jag kan. Att jag är den jag är inte det jag gör. Jag blir irriterad och ibland arg när andra gör fel och inte tar sitt ansvar. Min rädsla för misslyckande skjuter jag vidare på någon annan som är den som gjort fel.
Men det är dubbelt också för ibland kan jag verkligen släppa, göra lagom bra, automatiskt erkänna mina misstag och acceptera att det inte blir som jag tänkt. För det händer en massa oförutsedda saker i mitt jobb och att jag ändå kan hantera dem lite grann nu men ändå mår så dåligt gör ju att jag undrar hur avstängd jag varit förut... jag gör våld på mig själv och idag känner jag det. Ibland agerar jag som att jag är lugn. Och visst är jag väl lugnare än andra gånger. Men en del av lugnet är spelat. För att hålla andra människors osäkerhet på avstånd och att känna mig själv säker även fast jag inte är det.
Just nu sitter jag och ältar massa saker som kan 'gå fel' och som jag måste komma ihåg att tänka på. Min inre kritiker är stark och har varit igång idag och sagt att jag borde ha koll på massa saker som jag inte har. Jag ska ju också stötta andra i deras roll och då ska jag ju veta tycker jag. Men vet jag inte så vet jag inte. Jag behöver inte låtsas. Som idag var det en situation där jag vill gå in och 'hjälpa till'. Men nu ser jag ju att hon löste det helt själv och jag behövdes inte för det. Men det är som att min bild av vilka förväntningar som ställs är så höga.
Det som händer när jag går in i andras är ju också att jag inte gör det som jag ska göra. Så blir jag stressad för att jag inte hinner.
Jag har ju bestämt mig för att be om att få byta roll. Inte ha det extra ansvaret utan göra mer bara. Inte planera och styra utan utföra i dagen och sedan kunna stänga den. När jag går hem så är jag klar på ett annat sätt då. Jag blir lite mer styrd utifrån vad som kommer in än att jag måste planera och driva så mkt.
Det är lite jobbigt att skriva det. För jag vet ju att det som anses vara 'bra' och det jag får beröm för är det andra. Att driva och vara självständig. Men Gud vad det känns forserat för mig. Det är bara drivet utifrån. Att vara duktig och presentera, att lyckas och vara framgångsrik. Jag spyr på det! Att tjäna mycket pengar och kunna resa mycket och ha fin titel. Det är ju bara yta.
Hur känner lilla Emma när jag går in i det där? När jag presterar och kontrollerar?
Jag vet inte.
Tack för insikterna och känslorna. Nu är det kväll och jag är ledig. Tar lite sovmorgon imorn och då är det en ny dag.
Hjälp mig göra annorlunda.
onsdag 12 juli 2017
Svarta hunden
Jag vet inte vad jag ska göra. Eller vet jag det egentligen. Men jag gör det inte? Det svarta rösten i mig är väldigt nära nu.
Självförakt. Hopplöshet. Skam. Hat.
Det är lättare att tro att jag inte är värd nåt annat. Det är lättare för då slipper jag göra någon förändring. Men tänk om jag är värd allt det bästa. Tänk om jag är värd att bli lyssnad på. Att fokusera på mig själv och inte på vad andra tänker och tycker. Tänk om jag är älskad. Precis som jag är. Att det är jag själv som inte lärt mig det. Att jag har behandlat mig som mina föräldrar gjorde. Svikit mig själv. Förminskat. Förnekat. Ljugit. Lovat och brutit löften.
----
Hur kan jag möta de känslorna utan att gå sönder? Hur kan jag ta hand om dem? De är nära. Det är därför jag är så instabil. Så fort jag närmar mig så går jag över i självhat, offer och martyrrollen. Den är så farlig. Jag är rädd för den. Det är ett arv från pappa. Ett farligt arv. Den svarta figuren på axeln som säger att jag inte behöver någon jävla hjälp. Det är ingen idé. Skit i mig. Jag ska bara fortsätta rakt in i döden.
----
Jag har inte så mkt knark kvar nu i mitt liv. Ingen pojkvän. Mindre jobb. Ingen förälder. Och senaste tiden har jag undvikit bekräftelsen jag kan hämta i sociala sammanhang där jag egentligen inte trivs. Sammanhang som är falska och ytliga. Jag dricker inte. Jag har inte massa saker inbokade för att fylla upp all tid.
Är det så att jag börjar bli nykter? Känslomässigt nykter. Och det är klart att det kommer upp saker då. Äh, känns som jag bara ljuger när jag säger att jag börjar bli nykter. Idag har jag typ aldrig könet nig mer onykter.
Jag har lagt ner att boka in så mkt saker. Ta det mera lugnt och känna efter vad jag behöver. Men nu när det är semester så är det läskigt. Förra sommaren var jag också själv, men då var jag liksom i ett annat stadie. Nu har det blivit stabilt med boende och trygghet liksom. Då gick jag också mkt mer på möten. Behövde känna tryggheten och gemenskapen hela tiden. Nu har jag det inte lika nära. Men vem lurar jag egentligen? Jag har varit ledig i 5 dagar nu och alla dagar fram tills idag har jag umgåtts med vänner från programmet. Och jag vill boka in fler saker så att jag 'gör' härliga saker. Kanske är det inget konstigt med det? Det är semester och sommar och det är ok att njuta. Men problemet är väl att jag gör det istället för att jag det jag borde, som är att ringa min sponsor och ärligt be om hjälp med de känslorna och tankarna jag har svårt att hantera. Det är ju det som är problemet.
Var för är det så svårt?
Jo för att just den där svarta hunden sitter på axeln och säger att jag inte behöver hjälp.
Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig misslyckad och dum som inte förstår och gör fel. Jag är maktlös, mitt liv är ohanterligt. Men på nåt sätt är jag känslomässigt inte där än att mina försvar har släppt helt och jag kan vara helt ärlig när jag ber om hjälp. Jag har fortfarande inte kommit till att sätta mig själv främst. Jag tummar på mina känslor och maskerar dem. Det är sant. Vill fortfarande hålla upp en fasad. Att jag har koll. Att jag reder ut det.
Jag får väl bara acceptera det då. Jag ska verkligen försöka ringa min sponsor imorn. Jag säger inte att jag ska. Jag säger att jagska försöka. Och så ska jag be om det. Åh, vad jag inte har bett den senaste tiden. Det ska jag göra. Imorn efter frukost ska jag be. Och göra det jag kan. Göra så gott jag kan. Mer än så kan jag inte kräva. Om jag gör så gott jag kan så är det alltid ok. Det räcker inte alltid. Men det är ändå ok.
Tack
lördag 18 februari 2017
nära flykten
Har haft en olustig känsla i kroppen idag. Samtidigt som jag har haft det lugnt och skönt och kunnat vara en del närvarande, känt glädje och spontanitet så har det varit något i mig som klingar falskt.
Jag hade en session i duschen förut där jag började sjunga och dansa lite. Släppte fram rösten och gick mot rädslan för vad grannarna tänker om de hör. Jag såg lilla mig. Hon var inte riktigt med. Det var som att jag försökte locka med henne att leka med mig. Men hon var blyg och tittade avvaktande på mig.
Nyss kollade jag på melodifestival och dansade lite i soffan. Kunde känna mitt inre barn som även den här gången var återhållen och avvaktande.
Jag insåg att hon såg på mig på samma sätt som jg såg på mina föräldrar. Hon litar inte på mig. Hon vet att även om det är trevligt nu och jag tar hand om henne så har jag många gånger övergett henne. Övergett mig själv. Jag gör mot mig själv samma sak som mina föräldrar gjorde mot mig. Jag litade inte på dem. Mitt inre barn litar inte på mig. Alla barn ska kunna känna sig trygga och älskade.
I den här situationen när jag inser det här så vill jag vifta bort det. Jag vill göra som pappa. "Det pratar vi inte om mer. Nu är det ju bra". Min andra reaktion är mamma "Åh, lilla gumman. DEt är sååååå synd om dig". Ingen av dessa sätt är värdigt. Och det är inte det jag behöver.
Jag behöver någon som säger:
Fina du. Jag vet att jag gjort mycket fel. Jag är ledsen. Jag har inte behandlat dig som du förtjänar. För du förtjänar det bästa. Du förtjänar att bli älskad för den du är. Precis som du är.
Gud, jag vill typ inte skriva mer. Försättningen skulle vara något i stil med att jag ite kan lova att det inte händer igen men att jags ka göra mitt bästa. Men det känns inte helhjärtat (skam). (föröker att inte slå på mig själv för det). Jag kan inte känna det. Jag är inte där. Vad fan ska jag göra?
----
Det spelar ingen roll i alla fall. Det är kört för mig. Jag är inte värd hjälp. Är man så dålig som jag som har gjort det jag har gjort så förtjänar man inte hjälp.
Det är min pappas röst. Dn styr mig nu. Så här ser han på sig själv. Han tycker inte att han är värd hjälp. Han ska klara sig själv. Han ska sluta dricka själv.
Jag tycker inte att jag är värd hjälp. Jag börde förstå bättre. Så dålig som jag är så förtjänar jag inte att få hjälp. Det är därför jag presterar mitt tillfrisknande. För om nån visste hur det verkligen var skulle jag bli avvisad.
Men det är inte sant. Det är precis tvärtom i programmet. När jag ljuger avvisar jag mig själv och jag skapar distans till den jag ljuger för. Jag blir övergiven.
När jag är ärlig kommer jag närmare mig själv och närmare den andra personen. Jag känner tillhörighet och kärlek.
Pappas livsfilosofi som finns i mig fungerar inte. Det är så tydligt. Jag har gått emot den massa gånger och kommer göra det igen. Jag kommer fortsätta att göra det. Så mycket jag kan. Jag är värd det. Jag är värd det bästa. Jag är värd att stå upp för. Jag är värd ett underbart liv. Jag är värd den förälder jag aldrig hade. Jag träna på att bli den själv.
---
Märkligt. Även om det här skrivandet gör att det kommer upp en del känslor så är jag liksom rastlös. Jag vill inte gå dit. Jag vill rent fysiskt gå ut coh gå. Fly. Det är iofs min vanliga strategi för att lugna mig. frisk luft och rörelse. Men jag vill också bara avsluta det här inlägget så fort som möjligt nu och sätta på nåt på tv igen. Jag vill stänga av igen. Jag vill gå tillbaka till att vara som förr. Jag vill stänga av. Jag vill överge mig själv.
Gud hjälp mig i den här stunden att stanna med mig själv Att möta känslan och omfamna den. Känslor och insikter kan inte skada mig som jag trott. De kan göra mig fri.
tack.
Jag hade en session i duschen förut där jag började sjunga och dansa lite. Släppte fram rösten och gick mot rädslan för vad grannarna tänker om de hör. Jag såg lilla mig. Hon var inte riktigt med. Det var som att jag försökte locka med henne att leka med mig. Men hon var blyg och tittade avvaktande på mig.
Nyss kollade jag på melodifestival och dansade lite i soffan. Kunde känna mitt inre barn som även den här gången var återhållen och avvaktande.
Jag insåg att hon såg på mig på samma sätt som jg såg på mina föräldrar. Hon litar inte på mig. Hon vet att även om det är trevligt nu och jag tar hand om henne så har jag många gånger övergett henne. Övergett mig själv. Jag gör mot mig själv samma sak som mina föräldrar gjorde mot mig. Jag litade inte på dem. Mitt inre barn litar inte på mig. Alla barn ska kunna känna sig trygga och älskade.
I den här situationen när jag inser det här så vill jag vifta bort det. Jag vill göra som pappa. "Det pratar vi inte om mer. Nu är det ju bra". Min andra reaktion är mamma "Åh, lilla gumman. DEt är sååååå synd om dig". Ingen av dessa sätt är värdigt. Och det är inte det jag behöver.
Jag behöver någon som säger:
Fina du. Jag vet att jag gjort mycket fel. Jag är ledsen. Jag har inte behandlat dig som du förtjänar. För du förtjänar det bästa. Du förtjänar att bli älskad för den du är. Precis som du är.
Gud, jag vill typ inte skriva mer. Försättningen skulle vara något i stil med att jag ite kan lova att det inte händer igen men att jags ka göra mitt bästa. Men det känns inte helhjärtat (skam). (föröker att inte slå på mig själv för det). Jag kan inte känna det. Jag är inte där. Vad fan ska jag göra?
----
Det spelar ingen roll i alla fall. Det är kört för mig. Jag är inte värd hjälp. Är man så dålig som jag som har gjort det jag har gjort så förtjänar man inte hjälp.
Det är min pappas röst. Dn styr mig nu. Så här ser han på sig själv. Han tycker inte att han är värd hjälp. Han ska klara sig själv. Han ska sluta dricka själv.
Jag tycker inte att jag är värd hjälp. Jag börde förstå bättre. Så dålig som jag är så förtjänar jag inte att få hjälp. Det är därför jag presterar mitt tillfrisknande. För om nån visste hur det verkligen var skulle jag bli avvisad.
Men det är inte sant. Det är precis tvärtom i programmet. När jag ljuger avvisar jag mig själv och jag skapar distans till den jag ljuger för. Jag blir övergiven.
När jag är ärlig kommer jag närmare mig själv och närmare den andra personen. Jag känner tillhörighet och kärlek.
Pappas livsfilosofi som finns i mig fungerar inte. Det är så tydligt. Jag har gått emot den massa gånger och kommer göra det igen. Jag kommer fortsätta att göra det. Så mycket jag kan. Jag är värd det. Jag är värd det bästa. Jag är värd att stå upp för. Jag är värd ett underbart liv. Jag är värd den förälder jag aldrig hade. Jag träna på att bli den själv.
---
Märkligt. Även om det här skrivandet gör att det kommer upp en del känslor så är jag liksom rastlös. Jag vill inte gå dit. Jag vill rent fysiskt gå ut coh gå. Fly. Det är iofs min vanliga strategi för att lugna mig. frisk luft och rörelse. Men jag vill också bara avsluta det här inlägget så fort som möjligt nu och sätta på nåt på tv igen. Jag vill stänga av igen. Jag vill gå tillbaka till att vara som förr. Jag vill stänga av. Jag vill överge mig själv.
Gud hjälp mig i den här stunden att stanna med mig själv Att möta känslan och omfamna den. Känslor och insikter kan inte skada mig som jag trott. De kan göra mig fri.
tack.
söndag 22 januari 2017
ohanterigt jobb
Känner mig trött, förvirrad och lite rastlös. Jag har precis valt att vara hemma idag istället för att åka till kyrkan och möte. Jag hade typ bestämt mig redan igår, men sen kände jag mig pigg när jag vaknade och tänkte att det nog ändå blir bra. Men sen kände jag in efter frukost och kände att jag är trött och inte vill sitta på buss/tunnelbana 2 h idag. Det var rätt val. Jag har blivit ännu tröttare efter det.
Nu funderar jag över vad jag istället ska göra idag. Sova? Träna? Göra lite ärenden? Jag vet inte.
Lyssnade på en historia av en person i samma 12-stegsprogram som jag och kände hur jag harmade. Varför? Jag känner motstånd mot den lätthet och någon form av självupphöjande som jag hörde. Jag tyckte inte om gränslösheten i att berätta detaljerat om övergrepp. Jag insåg också att den här personen fortfarande är sårad och rädd. Det är hans försvar jag ser och känner avsmak för. På samma sätt ser jag på mig själv. Jag dömmer mig själv för mina brister. Jag har inte släppt perfektionskraven på mig själv. Den kritiska rösten är stark just nu och har fått utrymme att trycka på de fel jag gör.
Jag känner mycket ohanterlighet på jobbet. Jag trivs inte med deadlines, presentationer och leveranser. Det är något med jobbet jag behöver förändra. Jag vet inte riktigt vad. Men jag känner på samma sätt som med mitt ex, med yogautbildningen jag la ner och med flytten till det som jag klassade som "tråkigt". Jag behöver "kliva ner". Släppa status. Släppa bekräftelsen. Men hur? Jag är ju väldigt bra på de här sakerna. Jag ser hur jag växer av att göra ett bra jobb. Är det bara bekräftelsejakt? Hur ska jag kunna ha ett sundare förhållningssätt? Jag behöver hjälp med det här. Jag ska prata med min sponsor och dela om det.
Jag tror jag behöver ta upp situationen med min chef. Jag vill typ inte ha ansvar. Det känns inte som jag kan hantera det. Stundtals känns det övermäktigt. Sedan ibland så känns det som att allt löser sig. Det är mina rädslor som ställer till det för mig.
Maktlöshet och ohanterighet.
En dag itaget. Nu är det söndag. Jag är ledig. Jag har tillit till min högre makt som jag kallar gud. Ska ta hand om mig själv idag. Det är det viktigaste. Nu meditera. Ringa min sponsor och sedan känna in vad jag behöver.
tack
Nu funderar jag över vad jag istället ska göra idag. Sova? Träna? Göra lite ärenden? Jag vet inte.
Lyssnade på en historia av en person i samma 12-stegsprogram som jag och kände hur jag harmade. Varför? Jag känner motstånd mot den lätthet och någon form av självupphöjande som jag hörde. Jag tyckte inte om gränslösheten i att berätta detaljerat om övergrepp. Jag insåg också att den här personen fortfarande är sårad och rädd. Det är hans försvar jag ser och känner avsmak för. På samma sätt ser jag på mig själv. Jag dömmer mig själv för mina brister. Jag har inte släppt perfektionskraven på mig själv. Den kritiska rösten är stark just nu och har fått utrymme att trycka på de fel jag gör.
Jag känner mycket ohanterlighet på jobbet. Jag trivs inte med deadlines, presentationer och leveranser. Det är något med jobbet jag behöver förändra. Jag vet inte riktigt vad. Men jag känner på samma sätt som med mitt ex, med yogautbildningen jag la ner och med flytten till det som jag klassade som "tråkigt". Jag behöver "kliva ner". Släppa status. Släppa bekräftelsen. Men hur? Jag är ju väldigt bra på de här sakerna. Jag ser hur jag växer av att göra ett bra jobb. Är det bara bekräftelsejakt? Hur ska jag kunna ha ett sundare förhållningssätt? Jag behöver hjälp med det här. Jag ska prata med min sponsor och dela om det.
Jag tror jag behöver ta upp situationen med min chef. Jag vill typ inte ha ansvar. Det känns inte som jag kan hantera det. Stundtals känns det övermäktigt. Sedan ibland så känns det som att allt löser sig. Det är mina rädslor som ställer till det för mig.
Maktlöshet och ohanterighet.
En dag itaget. Nu är det söndag. Jag är ledig. Jag har tillit till min högre makt som jag kallar gud. Ska ta hand om mig själv idag. Det är det viktigaste. Nu meditera. Ringa min sponsor och sedan känna in vad jag behöver.
tack
söndag 18 september 2016
tog all personlig kritik som ett hot
Jag har svårt att skilja på skuld och skam. Och jag kan bli väldigt osäker på mig själv så att jag känner skuld även när jag inte har gjort det.
För ett tag sedan kände jag mig anklagad av min sponsor för att hon sa att hon försökt ringa upp mig två gånger den dagen precis efter att hon hade ringt mig. Jag blev väldigt orolig. Kände mig hotad och som att jag hade gjort fel. Saken är att jag är ovan med att hon ringer tillbaka, ofta är det jag som ringer och så ringer jag igen om hon inte svarar. Men jag har ibland också svårt att ringa och kan faktiskt känna en lättnad när hon inte svarar. Som att "nu har jag gjort mitt fotarbete och ringt. Men hon svarade inte. Skönt. Då slipper jag riskera att det gör ont. Eller att hon ifrågasätter något som jag gjort eller sagt." Så sjukt.
I alla fall, när hon säger att hon har ringt tillbaka två gåner och inte kommit fram blir jag paralyserad. Jag blir så orolg att jag glömmer bort att jag ena gången ringde min mamma en stund och den andra gången slog av telefonen för att vila en stund. Helt legitima anledningar att inte svara i telefon. Men jag blir så osäker på mig själv att jag inte kan känna det när hon tar upp det. Jag tror att det hänger ihop lite med att jag hade känslan att en del av mig inte ville få tal i henne fast jag ringde. Men jag vet också andra gånger när jag har blivit anklagad för något så har jag svårt att hantera det, för jag tror att jag säkert har gjort något fel och att jag då är dålig. Jag blir liksom handlingförlamad och kan inte tänka klart. Jag kan inte försvara mig. Eller så försvarar jag mig överdrivet mycket och ältar situationen. Det måste ha funnits gånger när liknande saer hände med pappa som jag inte minns.
Jag minns faktiskt två situationer nu. Den ena var när jag och en kompis var på fotbollsplanen och spelade. Det började regna och åska så vi satte oss under taket och väntade ut det. Fotbollsplanen är ju ett farligt ställe att vara på när det blixtrar. Jag var kanske 12-13 tror jag. När det hade slutat nästan helt och vi hörde att åskan var långt borta så gick vi ut igen och började spela. Då kom min pappa och han skälde ut mig och oss. Förstod vi inte hur farligt det var att spela när det åskade. Han ville inte lyssna när jag sa att vi precis gått ut igen. Att åskan ju var långt borta nu. Det spelade ingen roll vad jag sa. Han tyckte att jag var oduglig. Jag kände som att inget spelade någon roll. Att det blev fel oavsett vad jag gjorde och att det var förbannat orättvist. Men jag kunde inte visa min vrede. Jag stängde ner den. Den kunde inte få plats för pappa kunde inte hantera den.
Den andra gången kommer jag inte riktigt ihåg. Jag var väldigt liten tror jag. Men jag vet om det för pappa berättade om den för andra flera gånger. Skrattade åt det eller typ ville trycka ner mig. Eller påminna mig om att jag gjort dumma saker typ. Jag fick liksom aldrig glömma det. Det var vår, precis när snön försvunnit. Jag lekte med grannbarnen som var äldre än mig. De ville bada i en dam som låg nära där vi bodde. Jag ville inte det. Jag tyckte det var dumt och läskigt. Men de var äldre och jag vågade inte säga emot för mycket då skulle jag kanske inte få vara med. En av de andra tog av sig först och skulle hoppa i och hetsade oss andra och mig. När pappa kom hade vi alla tagit av oss för att bada och jag måste ha fått en rejäl utskälning. Minns att han tog med mig hem och att jag skämdes så mycket. För honom spelade det ingen roll att jag inte hade velat. Jag var dum och oduglig, Det var så jag kände iaf. Även den här gången hade det blivit fel. Jag hade gjort så gott jag kunde och det blev inget bra Jag hade sagt emot de andra så mycekt jag vågade. Sedan hade min rädsla för att bli övergiven fått styra, men inte heller den fungerade för mig. Jag blev utskäld och kände mig dålig.
Det var helt enkelt oerhört farlig för mig att göra fel. Pappa skammade mg. Jag kunde också riskera att få höra det om och om igen när pappa tog upp det i olika sammanhang, både med andra och bara vi två. Han kunde liksom ta fram de där historierna vid olika tillfällen när jag hade fått ett övertag på honom tror jag. När jag hade rätt och han hade fel. Eller när jag bara försökte utagera min frustration genom att försöka trycka ner honom tillbaka på nåt sätt.
Jag lärde mig aldrig hantera min skuld. Min skuld var farlig. Den betydde att jag inte var älskvärd. Jg kunde bli övergiven om jag gjorde fel. Jag kunde bli skammad och uthängd om jag gjorde något dumt.
Det är ju fan inte konstigt att jag har svårt att erkänna mig fel och visa mina svagheter för andra. Jag har aldrig lärt mig att det är ok. Jag har aldrig fått kärleksfulla gränser. Jag har fått en del gränser, men jag har alltid upplevt dem som inkonsistenta, konstiga, orättvisa eller så stod de inte kvar m jag tryckte lite på dem.
Jag är fin. Jag är underbar. Det är ok att göra fel. Jag kan be om ursäkt. Jag kan göra om. Jag kan gottgöra. Jag kan förlåta mig själv. Jag får göra misstag. Jag är lika fin ändå. Precis lika värdefull. Jag är den jag är. Inte det jag gör. Jag får göra fel. Jag är inte fel.
tack
För ett tag sedan kände jag mig anklagad av min sponsor för att hon sa att hon försökt ringa upp mig två gånger den dagen precis efter att hon hade ringt mig. Jag blev väldigt orolig. Kände mig hotad och som att jag hade gjort fel. Saken är att jag är ovan med att hon ringer tillbaka, ofta är det jag som ringer och så ringer jag igen om hon inte svarar. Men jag har ibland också svårt att ringa och kan faktiskt känna en lättnad när hon inte svarar. Som att "nu har jag gjort mitt fotarbete och ringt. Men hon svarade inte. Skönt. Då slipper jag riskera att det gör ont. Eller att hon ifrågasätter något som jag gjort eller sagt." Så sjukt.
I alla fall, när hon säger att hon har ringt tillbaka två gåner och inte kommit fram blir jag paralyserad. Jag blir så orolg att jag glömmer bort att jag ena gången ringde min mamma en stund och den andra gången slog av telefonen för att vila en stund. Helt legitima anledningar att inte svara i telefon. Men jag blir så osäker på mig själv att jag inte kan känna det när hon tar upp det. Jag tror att det hänger ihop lite med att jag hade känslan att en del av mig inte ville få tal i henne fast jag ringde. Men jag vet också andra gånger när jag har blivit anklagad för något så har jag svårt att hantera det, för jag tror att jag säkert har gjort något fel och att jag då är dålig. Jag blir liksom handlingförlamad och kan inte tänka klart. Jag kan inte försvara mig. Eller så försvarar jag mig överdrivet mycket och ältar situationen. Det måste ha funnits gånger när liknande saer hände med pappa som jag inte minns.
Jag minns faktiskt två situationer nu. Den ena var när jag och en kompis var på fotbollsplanen och spelade. Det började regna och åska så vi satte oss under taket och väntade ut det. Fotbollsplanen är ju ett farligt ställe att vara på när det blixtrar. Jag var kanske 12-13 tror jag. När det hade slutat nästan helt och vi hörde att åskan var långt borta så gick vi ut igen och började spela. Då kom min pappa och han skälde ut mig och oss. Förstod vi inte hur farligt det var att spela när det åskade. Han ville inte lyssna när jag sa att vi precis gått ut igen. Att åskan ju var långt borta nu. Det spelade ingen roll vad jag sa. Han tyckte att jag var oduglig. Jag kände som att inget spelade någon roll. Att det blev fel oavsett vad jag gjorde och att det var förbannat orättvist. Men jag kunde inte visa min vrede. Jag stängde ner den. Den kunde inte få plats för pappa kunde inte hantera den.
Den andra gången kommer jag inte riktigt ihåg. Jag var väldigt liten tror jag. Men jag vet om det för pappa berättade om den för andra flera gånger. Skrattade åt det eller typ ville trycka ner mig. Eller påminna mig om att jag gjort dumma saker typ. Jag fick liksom aldrig glömma det. Det var vår, precis när snön försvunnit. Jag lekte med grannbarnen som var äldre än mig. De ville bada i en dam som låg nära där vi bodde. Jag ville inte det. Jag tyckte det var dumt och läskigt. Men de var äldre och jag vågade inte säga emot för mycket då skulle jag kanske inte få vara med. En av de andra tog av sig först och skulle hoppa i och hetsade oss andra och mig. När pappa kom hade vi alla tagit av oss för att bada och jag måste ha fått en rejäl utskälning. Minns att han tog med mig hem och att jag skämdes så mycket. För honom spelade det ingen roll att jag inte hade velat. Jag var dum och oduglig, Det var så jag kände iaf. Även den här gången hade det blivit fel. Jag hade gjort så gott jag kunde och det blev inget bra Jag hade sagt emot de andra så mycekt jag vågade. Sedan hade min rädsla för att bli övergiven fått styra, men inte heller den fungerade för mig. Jag blev utskäld och kände mig dålig.
Det var helt enkelt oerhört farlig för mig att göra fel. Pappa skammade mg. Jag kunde också riskera att få höra det om och om igen när pappa tog upp det i olika sammanhang, både med andra och bara vi två. Han kunde liksom ta fram de där historierna vid olika tillfällen när jag hade fått ett övertag på honom tror jag. När jag hade rätt och han hade fel. Eller när jag bara försökte utagera min frustration genom att försöka trycka ner honom tillbaka på nåt sätt.
Jag lärde mig aldrig hantera min skuld. Min skuld var farlig. Den betydde att jag inte var älskvärd. Jg kunde bli övergiven om jag gjorde fel. Jag kunde bli skammad och uthängd om jag gjorde något dumt.
Det är ju fan inte konstigt att jag har svårt att erkänna mig fel och visa mina svagheter för andra. Jag har aldrig lärt mig att det är ok. Jag har aldrig fått kärleksfulla gränser. Jag har fått en del gränser, men jag har alltid upplevt dem som inkonsistenta, konstiga, orättvisa eller så stod de inte kvar m jag tryckte lite på dem.
Jag är fin. Jag är underbar. Det är ok att göra fel. Jag kan be om ursäkt. Jag kan göra om. Jag kan gottgöra. Jag kan förlåta mig själv. Jag får göra misstag. Jag är lika fin ändå. Precis lika värdefull. Jag är den jag är. Inte det jag gör. Jag får göra fel. Jag är inte fel.
tack
lördag 17 september 2016
Lördagsmys
Jag känner att min offerroll och mitt självförakt är på väg att komma. Jag vill inte det. Jag vil inte ramla ner i det där hålet där jag slår på mig själv. Dels vill jag det inte för att jag inte mår bra då. Men också för att jag gör "fel" då. Och då är jag fel. Men det är inte sant. Jag är den jag är, inte det jag gör.
Imorse kände jag glädje, tacksamhet, förundran och tillit. På dagen var jag på en utflykt med en vän och hade det väldigt trevligt. När jag kom hem var jag trött så la mig och vilade en stund. Sen vaknade jag med ledsenhet. Det är lördag och jag vill egentligen ha en mysig kväll hemma i soffan med någon. Känna tillörighet och närhet. Men det hade jag inte planerat för. Min nya lördagsaktvitet är att gå på möte. Insåg att det nog var en flykt idag. Det jag kanske behövde var att vara med den här känslan, möta den och låta den finnas och sedan ha en mysig kväll ihop med mig själv. Jag hade avtalat med en vän att ses på mötet så jag gjorde det, och det var nog rätt idag. Men det här är en insikt för mig. Jag kan inte gömma mig på mötena. De ska hjälpa mig att leva mitt liv. Jag ska inte leva mitt liv på mötena.
Det jag ville ikväll var att mysa i soffan. Känna den här härliga känslan av lördagkväll och att bara ta det lugnt. Det kan jag fortfarande göra. Jag ska tända ett par ljus och göra popcorn, kolla om jag hittar någon bra film och sedan mysa ner mig i soffan ihop med lilla mig.
Allt är väl.
Allt är som det ska.
Tack
Imorse kände jag glädje, tacksamhet, förundran och tillit. På dagen var jag på en utflykt med en vän och hade det väldigt trevligt. När jag kom hem var jag trött så la mig och vilade en stund. Sen vaknade jag med ledsenhet. Det är lördag och jag vill egentligen ha en mysig kväll hemma i soffan med någon. Känna tillörighet och närhet. Men det hade jag inte planerat för. Min nya lördagsaktvitet är att gå på möte. Insåg att det nog var en flykt idag. Det jag kanske behövde var att vara med den här känslan, möta den och låta den finnas och sedan ha en mysig kväll ihop med mig själv. Jag hade avtalat med en vän att ses på mötet så jag gjorde det, och det var nog rätt idag. Men det här är en insikt för mig. Jag kan inte gömma mig på mötena. De ska hjälpa mig att leva mitt liv. Jag ska inte leva mitt liv på mötena.
Det jag ville ikväll var att mysa i soffan. Känna den här härliga känslan av lördagkväll och att bara ta det lugnt. Det kan jag fortfarande göra. Jag ska tända ett par ljus och göra popcorn, kolla om jag hittar någon bra film och sedan mysa ner mig i soffan ihop med lilla mig.
Allt är väl.
Allt är som det ska.
Tack
söndag 11 september 2016
surrender - serenity
Senaste veckan har präglats av kamp. En inre kamp där den sidan i mig som tog över kontrollen över livet har kämpat för att hålla kvar den. Den sidan i mig är självtillräcklig. Hon är arg och bakom det är hon jätterädd. Hon vill inte släppa kontrollen och frigöra sig från smärtan.
I fredags var jag på rosenbehandling, Efter en stund sa hon att det pågick en kamp i mig. Min kropp och den jag var ville komma fram. Så rätt hon hade.
Igår när jag vaknade så var jag ledsen. Jag var trött på min kontroll och mitt trixande. Det gjorde ont. Jag kände min maktlöshet. Jag kände hur jag bara var som ett hårt tjockt skal. Som en sköld i hela kroppen. Jag murade upp den när jag var liten för att skydda mig. Jag kände hur min kropp var avstängd och stel och hur död jag är. Men jag visste inte hur jag skulle kunna ge upp och släppa taget. krascha, gå sönder och släppa in något annat. Slå sönder illusionen om att jag kan klara mig själv och att jag kan hitta en lösning som är enkel och smärtfri. Det kändes som att jag satt i ett järngrepp. Kände också hopplöshet. Jag fattade inte hur jag skulle kunna lyckas släppa taget. Det kanske var något genuint fel på mig som gör att det inte kan bli bra.
Jag ringde min sponsor och sa som det var. Hon sa att jag kanske inte hade nått min botten än. Jag blev skitförbannad. Tyckte det var elakt att säga så när jag var så förtvivlad.
Jag satt i duschen och grät en lång stund efter det. Vet inte hur länge.
Jag insåg att jag knarkade på mitt självförakt och att jag behövde komma ut i världen. Andas, känna att jag är en del av livet som pågår. Träffade av en slump en vän som var på en liknande plats som jag. Började kunna acceptera att jag kanske inte hade nått min botten. Pratade med gud hela tiden när jag promenerade i stan.
Träffade ett par vänner spontant och satt i solen en stund. Var ärlig med hur jag mådde. Men lät inte min offerroll ta över. Såg en skylt i en butik som sa "Allt kommer att bli bra". Någon är med mig. Tacksamhet.
Gick på möte på kvällen. Delade ärligt om min frustration och den där kampen i mig som är så stark. Lyssnade på mina vänner där. Tog del av lösningen. Drog 2 slagord: "This pain too shall pass" och en till som jag inte minns nu. Men shit. Även den här smärtan ska passera. Hopp. Det kommer att gå över. Tack högre kraften för det tecknet.
Idag vaknade jag med typ samma känsla i kroppen som igår. Kasnke något bättre. Hade inte bestämt mig för om jag skulle gå på en visning eller till kyrkan. Jag släppte visningen och tänkte "det viktigaste först" och gick till kyrkan.
Mässan var magisk. Det var som att varenda detalj var uttänkt bara för att just jag skulle få det jag behövde. Psalmerna, bönerna och orden.
Predikan handlade om att i sin förtvivlan få tillbaka hoppet. Att döden inte är beständig. Att vi kan bli kallade tillbaka till hoppet och livet. Och det var vad som hände mig där. Jag grät typ hela mässan och när det var dags för nattvarden stapplade jag fram. Och la mig sedan på knä. Och bara släppte ut all min fötrvivlan och hopplöshet. Minns inte riktigt vad jag tänkte förut om "Jag vill inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte mer." Grät mig slut på tårar och stapplade tillbaka helt tom.
Efteråt kände jag mig 10 kg lättare. Jag vet inte om kriget är över. Men det har varit skönt lugnt fter det. Oc jag är beredd att göra vad som helst för att tillfriskna och slippa min förtvivlan och hopplöshet. Jag vill inte såra mig själv eller andra längre. Om jag kommer behöva ge upp varje vecka på samma sätt och stegen tar 10 år för mig så är jag beredd på det. Om det är så det ska vara. För jag klarar mig inte själv. Mitt liv är ohanterligt när jag försöker styra det. Och jag vill inte leva så längre. Jag ger upp nu. Jag vill inte mer.
Tack gud, för den nåd du ger mig. Jag känner din kärlek och tålamod.
tack
I fredags var jag på rosenbehandling, Efter en stund sa hon att det pågick en kamp i mig. Min kropp och den jag var ville komma fram. Så rätt hon hade.
Igår när jag vaknade så var jag ledsen. Jag var trött på min kontroll och mitt trixande. Det gjorde ont. Jag kände min maktlöshet. Jag kände hur jag bara var som ett hårt tjockt skal. Som en sköld i hela kroppen. Jag murade upp den när jag var liten för att skydda mig. Jag kände hur min kropp var avstängd och stel och hur död jag är. Men jag visste inte hur jag skulle kunna ge upp och släppa taget. krascha, gå sönder och släppa in något annat. Slå sönder illusionen om att jag kan klara mig själv och att jag kan hitta en lösning som är enkel och smärtfri. Det kändes som att jag satt i ett järngrepp. Kände också hopplöshet. Jag fattade inte hur jag skulle kunna lyckas släppa taget. Det kanske var något genuint fel på mig som gör att det inte kan bli bra.
Jag ringde min sponsor och sa som det var. Hon sa att jag kanske inte hade nått min botten än. Jag blev skitförbannad. Tyckte det var elakt att säga så när jag var så förtvivlad.
Jag satt i duschen och grät en lång stund efter det. Vet inte hur länge.
Jag insåg att jag knarkade på mitt självförakt och att jag behövde komma ut i världen. Andas, känna att jag är en del av livet som pågår. Träffade av en slump en vän som var på en liknande plats som jag. Började kunna acceptera att jag kanske inte hade nått min botten. Pratade med gud hela tiden när jag promenerade i stan.
Träffade ett par vänner spontant och satt i solen en stund. Var ärlig med hur jag mådde. Men lät inte min offerroll ta över. Såg en skylt i en butik som sa "Allt kommer att bli bra". Någon är med mig. Tacksamhet.
Gick på möte på kvällen. Delade ärligt om min frustration och den där kampen i mig som är så stark. Lyssnade på mina vänner där. Tog del av lösningen. Drog 2 slagord: "This pain too shall pass" och en till som jag inte minns nu. Men shit. Även den här smärtan ska passera. Hopp. Det kommer att gå över. Tack högre kraften för det tecknet.
Idag vaknade jag med typ samma känsla i kroppen som igår. Kasnke något bättre. Hade inte bestämt mig för om jag skulle gå på en visning eller till kyrkan. Jag släppte visningen och tänkte "det viktigaste först" och gick till kyrkan.
Mässan var magisk. Det var som att varenda detalj var uttänkt bara för att just jag skulle få det jag behövde. Psalmerna, bönerna och orden.
Predikan handlade om att i sin förtvivlan få tillbaka hoppet. Att döden inte är beständig. Att vi kan bli kallade tillbaka till hoppet och livet. Och det var vad som hände mig där. Jag grät typ hela mässan och när det var dags för nattvarden stapplade jag fram. Och la mig sedan på knä. Och bara släppte ut all min fötrvivlan och hopplöshet. Minns inte riktigt vad jag tänkte förut om "Jag vill inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte mer." Grät mig slut på tårar och stapplade tillbaka helt tom.
Efteråt kände jag mig 10 kg lättare. Jag vet inte om kriget är över. Men det har varit skönt lugnt fter det. Oc jag är beredd att göra vad som helst för att tillfriskna och slippa min förtvivlan och hopplöshet. Jag vill inte såra mig själv eller andra längre. Om jag kommer behöva ge upp varje vecka på samma sätt och stegen tar 10 år för mig så är jag beredd på det. Om det är så det ska vara. För jag klarar mig inte själv. Mitt liv är ohanterligt när jag försöker styra det. Och jag vill inte leva så längre. Jag ger upp nu. Jag vill inte mer.
Tack gud, för den nåd du ger mig. Jag känner din kärlek och tålamod.
tack
onsdag 31 augusti 2016
försoning, förlåtelse
Såg en intressant dokumentär härom dagen. Den handlade om Tony Robbins (I'm not your guru). Jag hade ingen koll på honom innan men tydligen är han nån sorts stor inspiratör inom personlig utveckling. Han har skrivit massor böcker och håller seminarier runt om i världen. Givetvis var det precis vad jag behövde se. Två saker kom till mig i den väldigt starkt. Det ena gällde försoning med mina föräldrar. Han något om att om vi harmar på dem för allt dåligt de gjort så måste vi även hylla dem för allt bra.
Jag har ju ingen kontakt med min pappa, mer än gratulationshälsningar över sms ett par gånger om åren. Jag har tänkt på det ett par tillfällen på sistone, om det kanske är dags att träffa honom igen. Jag skulle väldigt gärna vilja försonas. Men jag vet inte om det är mina skuldkänslor som spökar med mig igen. Han börjar bli gammal och har levt ett hårt liv. Så många år kan han inte ha kvar i livet.
Han klarar inte av att sluta dricka och han vill inte ta hjälp. Han har inte nått sin botten tydligen. Men om jag kan låta det vara, skulle vi kunna ses då?
Jag vet inte.
Men det som jag fick med mig också var att jag ju har fått en massa bra egenskaper på grund av att det var som det var. Om jag kan lära mig att använda dem till min fördel så kommer jag kunna göra väldigt bra saker. Och de egenskaperna har ju redan gjort att jag är där jag är och har kommit en bra bit på min resa. Grunden för det las när jag var liten. Hur hemska de sakerna som hände än var så gjorde de mig till den fantastiska människa jag är idag. Mina sår håller på att läka och när de gjort det kommer jag vara stolt över mina ärr. Jag kommer inte att skämmas för dem. De är en del av mig och kanske min främsta tillgång.
Så tack pappa. Hade jag inte haft det så svårt så hade jag inte haft den här utvecklande vägen att vandra nu.
Jag vet att det låter sjukt och knäppt. En del av mig vill själv protestera mot orden. Men sanningen är att det är sant. Och den delen av mig som vill protestera är den som tjänat på att vara offer.
Men tänk om det var meningen att det skulle bli precis såhär. Tänk om det faktiskt var så att mamma och pappa gjorde så gott de kunde. Och de gjorde precis det de skulle. Med sin fel och misstag skapade de mig som jag är nu när jag vågar möta det och växa igenom det.
Det betyder inte att jag tycker att det var ok det som hände. Det betyder inte att jag inte tycker att vi ska bekämpa missförhållanden. Det betyder bara att det här är min sanning och jag tror att om jag senarei livet skulle se tillbaka på mitt liv så skulle jag nog inte ångra så mycket. För om mina föräldrars misstag skapade mig så påverkar jag andra genom mina misstag. Och jag kan aldrig veta vad jag lär dem med mitt beteende. Även om jag kan ångra mig och be om ursäkt som jag ska när jag förstår det.
Exempelvis så kom jag även i kontakt med mycket skuld gentemot mitt ex när jag såg den där filmen. Skuld för att jag inte tidigare släppte honom fri. Skuld för att jag på nåt vis utnyttjade honom. Jag tyckte och tycker fortfarande väldigt mycket om honom. Vi hade väldigt fina stunder tillsammans, men jag tror att jag innerst inne visste att det inte var rätt. Men jag lyssnade inte på den delen. För att vara rättvis så visste jag ju inte heller att det var den rösten i mig som var den sanna. Jag har ju inte lärt mig lyssna på den tidigare.
Men det jag tänker är att även om det är sant på det sättet, så hade vi ju fortfarande den tiden tillsammans som vi hade. Jag älskade honom oc jag älskar honom fortfarande men inte på det sättet. Och saken är ju att även då vi inte var rätt för varandra så försvinner ju inte det fina vi hade. Jag upplevde inte att jag ljög för honom om mina känslor för honom. Jag upplevde dem som sanna. Däremot var jag inte ärlig i att jag alltid sa vad jag faktiskt tänkte och kände. Jag satte inte gränser som jag behövde. Jag tog inte de initiaiven jag ville. Jag var inte helt och hållet jag. I början visste jag inte det. Då hade jag problem att prata om mina känslor. Men i o m att jag började närma mig mig själv mer och mer så började jag ju känna att jag ville andra saker än det vi brukade och det som han gillade. Och då var jag inte alltid ärlig med det utan gjorde det "vanliga" iaf.
Han sa själv när vi sågs att han tyckte vi hade det bar fram till sista halvåret. Så upplevde han det. Då är det sant för honom. Jag ska inte ta det ifrån honom. Och jag ska inte ta det ifrån mig själv heller. Den jag var när vi blev ihop var väldigt kär i honom. Vi hade riktigt fina stunder tillsammans. Det fanns en stark tillhörighet och enkelhet som var trygg för mig.
Så, om jag ska koppla tillbaka till det första jag skrev. Jag gjorde många fel i det här förhållandet, både mot mig själv och honom. Men han älskade mig. Och han upplevde det som fint. Och det kan ju också vara så att de fel jag gjorde hjälpte honom i hans utveckling. Jag kan inte alltid veta vilka rätt jag gör som blir viktiga för någon annan eller vilka av mina fel som uppfattas som fel av andra. Tänkte först att jag måste gottgöra honom för detta. Men nej, det tror jag inte alls att jag ska göra. Det skulle ju bara skada honom. Jag ska släppa honom fri så att han får fortsätta sin resa i livet och kan bara önska honom allt gott i det.
tack
sjukdomsinsikter
Har varit sjuk i ett par dagar nu. Jobbade lite i förrgår men igår och idag har jag varit för sjuk. Min kropp mår dåligt. Den bekämpar viruset. Det kommer upp massa saker i mig av det här.
En sak är att jag får ny förståelse för min offerroll och hur jag använder den. Den blir väldigt tydligt för mig hur den fungerar och förstör för mig. Det är naturligt att bli ynklig och tycka lite synd om sig själv när man är sjuk. Lilla tjejen i mig är trött och känner sig liten. Det jag inte riktigt gjorde igår var att ha med min inre älskande förälder. Det som hände då var att lilla tjejen kunde agera ut sina känslor genom att manipulera och vara offer. Innerst inne känner jag mig ensam och värdelös. Och vilka strategier har jag använt för att tackla det?
- Mat: Igår åt jag kakor, choklad och avslutade dagen med glass som middag.
- Bekräftelse: postade inlägg på instagram och kollade mobilen ofta för at se om jag fått någon bekräftese på att jag duger. Jag styrde även upp så att jag ska träffa en person på fredag som är en riskperson för mig. Jag får alltid bekräftelse av honom och även om det aldrig hänt något mellan oss så har jag många gånger försökt fylla mit inre hål med den typen av bekräftelse. Det är en liten flirt. Jag skickar små signaler och får kickar av att få dem besvarade och lite spänning. Det var länge sedan jag agerade på det. Istället blir jag helt avfärdande när det går över någon form av gräns i mig. Antingen om de blir för på. Eller om någon märker det. Eller om jag av någon annan anledning blir påmind om vad jag gör.
---
En annan sak som också kommit upp i mig är att jag ser så mycket hur jag har svårt att bara känna att det är ok att vara hemma för att jag är sjuk. Jag är rädd för att någon på jobbet, min chef i synnerhet, inte ska tro mig. Det här har jag känt förut och många gånger tidigare har jag jobbat eller försökt jobba fast jag är sjuk. Det är en sida av det. Samtidigt känner jag faktiskt att det är lite skönt att inte jobba. Vi har en implementation precis den här veckan och jag föredrar faktiskt att ligga hemma med feber än att vara mitt uppe i det. Brukar vara lite kaos och strul i just de situationerna och jag tycker inte om att vara i det. Så nu när jag är sjuk så att jag inte kan vara med och faktiskt tycker att det är skönt så får jag dåligt samvete. Som at jag ljuger för att få slippa. Hmm. Finns det situationer då jag inte bllivit trodd fast det var sant och jag samtidigt tjänade på att det skulle vara sant som jag sa?
Jag kommer att tänka på en situation. Jag skulle leka med en kompis och var kanske 6-10 år. Jag kom hem till dem och de skulle precis äta och frågade om jag hade ätit. Jag sa nej. Maten de skulle äta var hemsk. Jag var väldigt känslig för olika maträtter när jag var liten. Och det var många saker jag inte åt. Så när vi sitter där så kommer jag på att jag ju visst har ätit. Jag förstår inte hur jag kunde ha glömt det. Jag hade dessutom fått något hemma som jag inte tycker om alls. Jag säger det till min kopis mamma som inte tror mig. Hon säger att det är fult att ljuga och att jag ska äta det som serveras. Jag försökte argumentera men insåg att det var lönlöst. Så jag åt. Jag kände vanmakt och frustrerad över att inte bli trodd oc arg över att bli kallad en lögnare. Jag sa aldrig något till mamma eller pappa för jag visste att de aldrig skulle ta upp det med henne.
Finns de några mer sådanna här händelser? Med pappa kanske? Det känns som att det gör det. Jag kan relatera samma känsla av att bli orättvist behandlad och misstrodd till honom. Men har svårt att minnas någon specifik situation. Jag vet att han skammade mig. Att han sa att jag var dum eller saker som "hur tänkte du egentligen" "hur dum får man vara" och lilknande. Shit, det finns något stort här. Även om jag minns ett fåtall gånger bara så är det här något som påverkar mig starkt nu när jag närmar mig det. Det är där min sammankoppling mellan att göra fel och vara fel ligger. Pappa sa inte att jag hade gjort fel utan att jag var fel. Det är därför det är så himla läskigt för mig att göra fel. Det är därför jag blir så rädd när jag uppfattar att min sponsor tycker att jag gjort fel. Det blir super läskigt. Det är därför det var värre för mig att jag hade ljugit om mina tankar om mitt förhållande än att vi faktiskt hade problem.
tänk vad bra det kan vara att vara sjuk ibland
tack
En sak är att jag får ny förståelse för min offerroll och hur jag använder den. Den blir väldigt tydligt för mig hur den fungerar och förstör för mig. Det är naturligt att bli ynklig och tycka lite synd om sig själv när man är sjuk. Lilla tjejen i mig är trött och känner sig liten. Det jag inte riktigt gjorde igår var att ha med min inre älskande förälder. Det som hände då var att lilla tjejen kunde agera ut sina känslor genom att manipulera och vara offer. Innerst inne känner jag mig ensam och värdelös. Och vilka strategier har jag använt för att tackla det?
- Mat: Igår åt jag kakor, choklad och avslutade dagen med glass som middag.
- Bekräftelse: postade inlägg på instagram och kollade mobilen ofta för at se om jag fått någon bekräftese på att jag duger. Jag styrde även upp så att jag ska träffa en person på fredag som är en riskperson för mig. Jag får alltid bekräftelse av honom och även om det aldrig hänt något mellan oss så har jag många gånger försökt fylla mit inre hål med den typen av bekräftelse. Det är en liten flirt. Jag skickar små signaler och får kickar av att få dem besvarade och lite spänning. Det var länge sedan jag agerade på det. Istället blir jag helt avfärdande när det går över någon form av gräns i mig. Antingen om de blir för på. Eller om någon märker det. Eller om jag av någon annan anledning blir påmind om vad jag gör.
---
En annan sak som också kommit upp i mig är att jag ser så mycket hur jag har svårt att bara känna att det är ok att vara hemma för att jag är sjuk. Jag är rädd för att någon på jobbet, min chef i synnerhet, inte ska tro mig. Det här har jag känt förut och många gånger tidigare har jag jobbat eller försökt jobba fast jag är sjuk. Det är en sida av det. Samtidigt känner jag faktiskt att det är lite skönt att inte jobba. Vi har en implementation precis den här veckan och jag föredrar faktiskt att ligga hemma med feber än att vara mitt uppe i det. Brukar vara lite kaos och strul i just de situationerna och jag tycker inte om att vara i det. Så nu när jag är sjuk så att jag inte kan vara med och faktiskt tycker att det är skönt så får jag dåligt samvete. Som at jag ljuger för att få slippa. Hmm. Finns det situationer då jag inte bllivit trodd fast det var sant och jag samtidigt tjänade på att det skulle vara sant som jag sa?
Jag kommer att tänka på en situation. Jag skulle leka med en kompis och var kanske 6-10 år. Jag kom hem till dem och de skulle precis äta och frågade om jag hade ätit. Jag sa nej. Maten de skulle äta var hemsk. Jag var väldigt känslig för olika maträtter när jag var liten. Och det var många saker jag inte åt. Så när vi sitter där så kommer jag på att jag ju visst har ätit. Jag förstår inte hur jag kunde ha glömt det. Jag hade dessutom fått något hemma som jag inte tycker om alls. Jag säger det till min kopis mamma som inte tror mig. Hon säger att det är fult att ljuga och att jag ska äta det som serveras. Jag försökte argumentera men insåg att det var lönlöst. Så jag åt. Jag kände vanmakt och frustrerad över att inte bli trodd oc arg över att bli kallad en lögnare. Jag sa aldrig något till mamma eller pappa för jag visste att de aldrig skulle ta upp det med henne.
Finns de några mer sådanna här händelser? Med pappa kanske? Det känns som att det gör det. Jag kan relatera samma känsla av att bli orättvist behandlad och misstrodd till honom. Men har svårt att minnas någon specifik situation. Jag vet att han skammade mig. Att han sa att jag var dum eller saker som "hur tänkte du egentligen" "hur dum får man vara" och lilknande. Shit, det finns något stort här. Även om jag minns ett fåtall gånger bara så är det här något som påverkar mig starkt nu när jag närmar mig det. Det är där min sammankoppling mellan att göra fel och vara fel ligger. Pappa sa inte att jag hade gjort fel utan att jag var fel. Det är därför det är så himla läskigt för mig att göra fel. Det är därför jag blir så rädd när jag uppfattar att min sponsor tycker att jag gjort fel. Det blir super läskigt. Det är därför det var värre för mig att jag hade ljugit om mina tankar om mitt förhållande än att vi faktiskt hade problem.
tänk vad bra det kan vara att vara sjuk ibland
tack
tisdag 30 augusti 2016
Jag var där för mig
En vän tipsade mig om en skiva med fina låtar. Skivan var savage garden. Jag skrattade när jag såg det för just så är mitt liv mycket just nu. Jag får saker till mi som bara är helt rätt för där jag är. Och jag är medveten om det.
Den här skivan lyssnade jag sönder när jag var 13-15 år. Jag kan varanda låt utantill, de finns liksom i mig. Nu när jag återupplvde dem efter att inte hört dem på typ 15 år kom jag i kontakt med min tonåriga tjej. Hon som var så vilsen och ledsen, förtvivlad och rädd. Och ensam. Texterna i flera av låtarna är så på pricken vad jag behövde höra då. De gav lättnad och tröst och hopp och jag kunde gråta till dem av igenkänning.
-----
Härom dagen läste jag ut boken Lyckan, kärleken och meningen med livet (Eat, Pray, Love på engelska) Det var typ 3:e gången jag läste den. Helt fantastisk bok. I alla fall, i slutet av den berättar hon att buddisterna brukar prata om 2 krafter som driver allt växande t.ex. Om vi tänker på ett ekollon som ligger i marken så har det en inneboende kraft som vill gro och leva och växa och bli en stor vacker ek.Men det finns också kraften från det eken. Den kallar på ekollonet och manar på det att växa så att det ska få bli till. Dessa två krafter samverkar för att ekollonet ska växa.
Jag la inte detta på minnet de tidigare gångerna men slog det an något i mig.
---
Nu har jag lyssnat genom skivan flera gånger och fått kontakt med den tjejen i mig. Men också med den tjejen då. Och nyss så sjöng jag de här låtarna för henne då. Jag pratade med henne genom dem och kunde ge henne tröst och hopp. Och kanske är det fakstiskt så det är. Jag nu längtade efter att föddas och bli till så jag ropade på henne. Jag hjälpte henne, gav henne styrka så att jag hon skulle och våga fortsätta.
Jag vet inte vad jag tror om tiden och jag förstår att det här förmodligen låter helt skruvat. En del av mig själv tycker det. Men samtidigt. Det klingar an i mig på ett häftigt sätt och det finns ingen chans att jag får tipset om den här skivan precis veckan efter att jag läst det stycket.
Så tack univesum, gud och mig själv för detta. Och tack savage garden för att ni gjorde den där skivan så att jag kunde använda den för att orka och få tröst och hopp.
"Another ditch in the road.
You keep movin.
Another stop sign.
You keep movin on.
And the years go by so fast. Wounder how you ever made it through"
--
"When you feel all alone
Den här skivan lyssnade jag sönder när jag var 13-15 år. Jag kan varanda låt utantill, de finns liksom i mig. Nu när jag återupplvde dem efter att inte hört dem på typ 15 år kom jag i kontakt med min tonåriga tjej. Hon som var så vilsen och ledsen, förtvivlad och rädd. Och ensam. Texterna i flera av låtarna är så på pricken vad jag behövde höra då. De gav lättnad och tröst och hopp och jag kunde gråta till dem av igenkänning.
-----
Härom dagen läste jag ut boken Lyckan, kärleken och meningen med livet (Eat, Pray, Love på engelska) Det var typ 3:e gången jag läste den. Helt fantastisk bok. I alla fall, i slutet av den berättar hon att buddisterna brukar prata om 2 krafter som driver allt växande t.ex. Om vi tänker på ett ekollon som ligger i marken så har det en inneboende kraft som vill gro och leva och växa och bli en stor vacker ek.Men det finns också kraften från det eken. Den kallar på ekollonet och manar på det att växa så att det ska få bli till. Dessa två krafter samverkar för att ekollonet ska växa.
Jag la inte detta på minnet de tidigare gångerna men slog det an något i mig.
---
Nu har jag lyssnat genom skivan flera gånger och fått kontakt med den tjejen i mig. Men också med den tjejen då. Och nyss så sjöng jag de här låtarna för henne då. Jag pratade med henne genom dem och kunde ge henne tröst och hopp. Och kanske är det fakstiskt så det är. Jag nu längtade efter att föddas och bli till så jag ropade på henne. Jag hjälpte henne, gav henne styrka så att jag hon skulle och våga fortsätta.
Jag vet inte vad jag tror om tiden och jag förstår att det här förmodligen låter helt skruvat. En del av mig själv tycker det. Men samtidigt. Det klingar an i mig på ett häftigt sätt och det finns ingen chans att jag får tipset om den här skivan precis veckan efter att jag läst det stycket.
Så tack univesum, gud och mig själv för detta. Och tack savage garden för att ni gjorde den där skivan så att jag kunde använda den för att orka och få tröst och hopp.
"Another ditch in the road.
You keep movin.
Another stop sign.
You keep movin on.
And the years go by so fast. Wounder how you ever made it through"
--
"When you feel all alone
And the world has turned it's back on you
Give me a moment please to tame your wild wild heart
I know you feel like the walls are closing in on you
It's hard to find relief and people can be so cold
When darkness is upon your door and
You feel like you can't take anymore
Give me a moment please to tame your wild wild heart
I know you feel like the walls are closing in on you
It's hard to find relief and people can be so cold
When darkness is upon your door and
You feel like you can't take anymore
Let me be the one you call
If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone"
----If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone"
I believe the sun should never set upon an argument
I believe we place our happiness in other people's hands
I believe that junk food tastes so good because it's bad for you
I believe your parents did the best job they knew how to do
I believe that beauty magazines promote low self-esteem
I believe I'm loved when I'm completely by myself alone
I believe in Karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love until you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye
I believe we place our happiness in other people's hands
I believe that junk food tastes so good because it's bad for you
I believe your parents did the best job they knew how to do
I believe that beauty magazines promote low self-esteem
I believe I'm loved when I'm completely by myself alone
I believe in Karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love until you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye
I believe you can't control or choose your sexuality
I believe that trust is more important than monogamy
I believe your most attractive features are your heart and soul
I believe that trust is more important than monogamy
I believe your most attractive features are your heart and soul
----
And when the stars are shining brightly in the velvet sky,
I'll make a wish send it to heaven then make you want to cry
The tears of joy for all the pleasure and the certainty.
That we're surrounded by the comfort and protection of
The highest power, in lonely hours, the tears devour you
I'll make a wish send it to heaven then make you want to cry
The tears of joy for all the pleasure and the certainty.
That we're surrounded by the comfort and protection of
The highest power, in lonely hours, the tears devour you
---
She's taking her time making up
the reasons
To justify all the hurt inside
Guess she knows from the smile
and the look in their eyes
Everyone's got a theory about the
bitter one
They're saying, "Mamma never loved
her much"
And, "Daddy never keeps in touch
That's why she shies away from
human affection"
But somewhere in a private place
She packs her bags for outer space
And now she's waiting for the right
kind of pilot to come
And she'll say to him
She's saying
the reasons
To justify all the hurt inside
Guess she knows from the smile
and the look in their eyes
Everyone's got a theory about the
bitter one
They're saying, "Mamma never loved
her much"
And, "Daddy never keeps in touch
That's why she shies away from
human affection"
But somewhere in a private place
She packs her bags for outer space
And now she's waiting for the right
kind of pilot to come
And she'll say to him
She's saying
I would fly to the moon & back if
you'll be...
If you'll be my baby
Got a ticket for a world where we
belong
So would you be my baby?
you'll be...
If you'll be my baby
Got a ticket for a world where we
belong
So would you be my baby?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)