Snäll mot mig själv

Just nu håller jag på med fjärde steget i ACA:s program och det innebär att jag gräver mycket i det gamla. Går igenom tunga minnen och går igenom dem på riktigt, alltså att jag känner de känslorna igen eller kanske tillåter mig känna vad jag inte kunde då för att jag hade stängt av för att det var för jobbigt. Blir helt utmattad av det. Har nu suttit och jobbat med det i kanske 30 min och det får räcka. Ska vara snäll mot mig själv också.
Jag känner också, samtidigt som det är sjukt jobbigt, att det är läkande på nåt sätt. Efter att jag varit hos min sponsor och redovisat en del i söndags kände jag mig trött men på ett bra sätt. Lite lättare och lugnare tror jag. Så det är det jag går mot, det är det som är min drivkraft. Ibland blir jag så ivrig att tillfriskna att jag vill göra allt på en gång, då blir det inte bra. Det här tar tid och det ska det göra för att det ska få sjunka in. Insikter och tankar ska få vandra från hjärnan där jag identifierar och förstår till hjärtat där de ger mig frid och ro. Börjar kunna ta till mig detta mer, att det tar tid och att jag måste ha tålamod, är så van vid skolan och annat där jag brukar prestera bra och förstå snabbt att det är frustrerande att detta tar tid. Men som sagt, det går bättre. Och jag märker ju att det händer saker utan att jag måste pressa så hårt.

Små saker

Skypade precis med min pojkvän och jag blir så förundrad över hur väldigt små saker kan bli så stora för mig. En utebliven kommentar. En reaktion som jag inte väntar mig. Ett tonläge som jag uppfattar avvikande. Såna saker blir lätt stora i mitt huvud. Idag tog jag upp midsommar. Det var ingen stor sak, han jobbar eftermiddagsskift vilket innebär att han typ inte kommer hinna fira alls. Jag har fått en inbjudan till en kompis att fira i hennes sommarstuga i skärgården och det låter himla trevligt så jag vill gärna åka dit. Så nu tänkte jag att jag bara skulle säga detta till honom, stämma av bara, han kan ju ändå typ inte fira. Precis när jag ska säga det blir jag lite osäker och det kommer ut mer som att jag frågar om det är ok att jag åker dit, än som att jag bara skulle meddela att det blir så vilket var fallet. Han reagerar med att säga att jag ju inte behöver be om lov för det och i mitt huvud låter det lite som att det inte är självklart att vi kollar såna saker med varandra innan man bestämmer. Vilket jag tycker det är. Blä, vad trött jag blir på mig själv. Bara för att han inte har "rätt" tonfall när han säger det så tolkar jag det som att han hade bokat precis vad han känt för utan att tänka på mig om han inte skulle jobba.
Sedan var han överlag rätt trött och jag blev lite stel efter det där så det va inget mysigt snack. Är så känslig när jag inte får bekräftelse från honom. Sagt med hans egna ord: "Hur många gånger ska jag behöva säga det för att du ska tro på det?". Suck.
Det känns iaf bättre nu när jag har fått ur mig det, annars hade jag legat och nojat och fått svårt att sova.

Saknar pappa

När jag cyklade hem från träningen nyss fick jag upp jättemycket tankar på pappa. Först tankar på att han är full och ger mig massa skuld för att jag tar avstånd just nu. Sedan övergick det i sorg eller saknad. Har fått upp många fina minnen på sistone och tanken på att ses och försonas gjorde att massa kärlek och lättnad kom upp.
Jag tycker det är så svårt att veta vad som är vad och om det är verklig saknad eller mina vridna lojalitet som spökar. Är så kluven. Men det känns ändå som om jag börjar läka, det är inte längre omöjligt för mig att se pappa och mig umgås igen. Det känns fint

Mardrömmar igen

Inatt var det dags igen, två gånger dessutom. Det va ett tag sen sedan sist. Har varit skönt och lugnt ett tag och när jag vaknade imorse kände jag en oro över att det ska dra igång på riktigt igen med mardrömmar nästan varje natt. Men jag försökte tänka att det som händer det händer, jag kan inte göra så mycket åt det och jag mår ju bara mer dåligt av att gå och oroa mig. Och tänk att det hjälpte faktiskt.
Jag vet ju också varför de kom. Jag har börjat jobbet med steg fyra på allvar och igår var jag hos min sponsor och redovisade en bit av det. Det är riktigt tungt och det vore konstigt om jag inte kände ett motstånd. Mardrömmarna är min kropp och mitt undermedvetna som sätter in försvarsmekanismer när jag gräver djupt och drar upp jobbiga minnen och känslor.
Jag ska inte pressa för hårt, men jag vet att jag trycker på rätt punkter.

Framsteg

Idag träffade jag min sponsor. hon sa att nåt hade ändrats med mig, att jag hade en annan utstrålning och lugn än när vi började jobba ihop. härligt att höra. Jag vet ju att det händer saker, men ibland kan man glömma bort och då är det fint när någon annan kommenterar det :)

Lättare när han är glad

Den här helgen har min pojkvän varit hemma och för typ första gången på detta distansförhållande så kändes det inte som om vi gick in på minus. Alltså att vi behöver ha lite tid för att komma tillbaka och känna oss trygga med varandra igen. Väldigt skönt! Speciellt eftersom han va här så kort stund så vi hade annars bara kommit in i det lagom tills han skulle åka igen.
Att det blev så tror jag beror på att han va på det sättet. Senast jag kom ner till Spanien va han bakis och trött och hade inte så mkt engagemang för mig. Då blir jag också lite osäker och har svårt att ta initiativ och visa ömhet själv. Rädslan för att bli avvisad kommer in. I torsdags när han kom hit va det helt annorlunda. Han va väldigt mysig och visade tydligt att han saknat mig och att han tyckte det va trevligt att komma hem. När han är så får jag mycket lättare att visa mina egna känslor och slappna av. Jag känner mig älskad och vågar ta risker på ett annat sätt.
Får träna på att visa vad jag känner oavsett vad han visar. Om jag är arg och han är glad så får jag visa det. Om han är sur och jag är glad så får jag vara det. Det är ok att känna vad jag känner.

Mormor- skuldkänslornas mästare

Oouuahh! Det kryper i hela kroppen av obehag. Jag har precis varit hos min mormor och hälsat på och jag kunde verkligen inte stanna längre. Hela den familjen är så jäkla ofungerande att jag mår illa. Mormor är som mamma i kvadrat, plus att hon är mästare i att ge skuldkänslor, prata över huvudet på mig och uttala sig allmänt dumt. Dessutom hör hon väldigt dåligt och är lite allmänt risig så det går lixom inte att diskutera eller förklara för henne. Om hon hör vad man säger så förstår hon sällan vad man menar... Sen har vi min morbror, han är precis likadan som mormor. Har ingen energi, inga åsikter och kan aldrig prata om något djupare än vädret eller hockey typ. På detta springer min mammas man runt och är hjälte, han passar perfekt i där bland de som spelar offer allihop. Perfekt för honom som kan komma in och fixa och ta hand om dem.
Det som kanske stör mig mest är att jag låter mormors försök att lägga skuld på mig för att jag åkte att påverka mig. Hon säger aldrig nånsin att det är roligt att jag kommer eller frågar nåt personligt direkt och för det mesta vet hon inte hur hon ska bete sig så då skrattar hon åt det jag säger och tycker jag är konstig. Hon har nog aldrig tagit mig på allvar, vi har nog aldrig haft ett seriöst samtal. Inte bara hennes fel, det vet jag men hon har alltid fått mig att känna som om jag inte riktigt duger. När jag va liten va det alltid som att jag va inte va tillräckligt snäll, flickig, duktig eller något annat.
Fan, nu när jag skulle gå så kunde hon inte ens säga att det va trevligt att jag kom eller att se mig eller nåt. Det va bara dåligt och "tokigt" att jag åkte så tidigt... Blä för folk som lägger skuld på andra!