Den här helgen har min pojkvän varit hemma och för typ första gången på detta distansförhållande så kändes det inte som om vi gick in på minus. Alltså att vi behöver ha lite tid för att komma tillbaka och känna oss trygga med varandra igen. Väldigt skönt! Speciellt eftersom han va här så kort stund så vi hade annars bara kommit in i det lagom tills han skulle åka igen.
Att det blev så tror jag beror på att han va på det sättet. Senast jag kom ner till Spanien va han bakis och trött och hade inte så mkt engagemang för mig. Då blir jag också lite osäker och har svårt att ta initiativ och visa ömhet själv. Rädslan för att bli avvisad kommer in. I torsdags när han kom hit va det helt annorlunda. Han va väldigt mysig och visade tydligt att han saknat mig och att han tyckte det va trevligt att komma hem. När han är så får jag mycket lättare att visa mina egna känslor och slappna av. Jag känner mig älskad och vågar ta risker på ett annat sätt.
Får träna på att visa vad jag känner oavsett vad han visar. Om jag är arg och han är glad så får jag visa det. Om han är sur och jag är glad så får jag vara det. Det är ok att känna vad jag känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar