Oouuahh! Det kryper i hela kroppen av obehag. Jag har precis varit hos min mormor och hälsat på och jag kunde verkligen inte stanna längre. Hela den familjen är så jäkla ofungerande att jag mår illa. Mormor är som mamma i kvadrat, plus att hon är mästare i att ge skuldkänslor, prata över huvudet på mig och uttala sig allmänt dumt. Dessutom hör hon väldigt dåligt och är lite allmänt risig så det går lixom inte att diskutera eller förklara för henne. Om hon hör vad man säger så förstår hon sällan vad man menar... Sen har vi min morbror, han är precis likadan som mormor. Har ingen energi, inga åsikter och kan aldrig prata om något djupare än vädret eller hockey typ. På detta springer min mammas man runt och är hjälte, han passar perfekt i där bland de som spelar offer allihop. Perfekt för honom som kan komma in och fixa och ta hand om dem.
Det som kanske stör mig mest är att jag låter mormors försök att lägga skuld på mig för att jag åkte att påverka mig. Hon säger aldrig nånsin att det är roligt att jag kommer eller frågar nåt personligt direkt och för det mesta vet hon inte hur hon ska bete sig så då skrattar hon åt det jag säger och tycker jag är konstig. Hon har nog aldrig tagit mig på allvar, vi har nog aldrig haft ett seriöst samtal. Inte bara hennes fel, det vet jag men hon har alltid fått mig att känna som om jag inte riktigt duger. När jag va liten va det alltid som att jag va inte va tillräckligt snäll, flickig, duktig eller något annat.
Fan, nu när jag skulle gå så kunde hon inte ens säga att det va trevligt att jag kom eller att se mig eller nåt. Det va bara dåligt och "tokigt" att jag åkte så tidigt... Blä för folk som lägger skuld på andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar