Sidor

lördag 2 mars 2013

Sanningen om..

.. sexlivet som jag och min förra pojkvän hade. Ja, om jag är riktigt ärlig så var det mycket där som inte var som det skulle. Som inte var sunt.
Jag kände en press att vårt sexliv skulle va så bra. Både jag själv satte den pressen (perfektionismen) och han satte den pressen på mig. Jag kommer ihåg att jag alltid hade en känsla av att jag inte ville, kunde inte hantera förväntningarna om hur jag skulle vara. Minns lättnaden när jag "slapp". Det gjorde ofta ont och jag kände skuld för det. Ibland sa jag ifrån men inte alltid. Varje gång jag inte sa ifrån svek jag mig själv. Jag sa till lilla tjejen att hennes känsla och behov inte var viktigt. jag förminskade och tryckte undan mina känslor.
Det hände en del att det gjorde ont när vi hade sex. Till en början sa jag ifrån men när det blev oftare och oftare märkte jag att han blev irriterad och jag kände skuld. Det gjorde att jag ibland inte sa ifrån som jag borde ha gjort. Jag vågade inte ta konflikten. Vågade inte stå upp för mig själv och säga att det var fel. Ville vara till lags, vara perfekt. Jag vågade inte säga som det var och riskera att bli ensam. Jag vågade inte stå upp mot honom. Han var ju min räddare och min trygghet. Rädslan styrde mig.

Jag tror att de här upplevelserna är grunden till de mardrömmar jag haft som haft sexuella inslag. När jag är fast och inte har något annat val än att vara till lags. Jag liksom stelnar och blir orörlig. En pusselbit till som faller på plats.


I min nuvarande relation är mycket annorlunda. Men jag märker att jag har tendenser till att göra saker som jag inte vill göra när jag är ur balans. Smärtsam sanning som är bra för mig att erkänna. För jag vill förändra. Jag vill göra annorlunda. Jag vill stå upp för den jag är, mina behov och vad jag känner. Säga att det är ok att säga nej och inte låta rädslorna styra mig.

Tack för insikten.
Hjälp mig förändra.

Kvalitetstid (?)

Idag har jag försökt ta hand om mig själv och jag tycker det har gått ganska bra. Har tagit det lugnt och unnat mig att sova en stund på dagen men har också kommit ut och fått saker gjorda här hemma. Jag har lite svårt att riktigt njuta av ledig tid ibland. Får prestationstankar både men saker jag borde göra som städning, jobbsökning och sånt och med att verkligen nu göra saker jag mår bra av. Stressad att verkligen utnyttja tiden typ. Men det blir inte så bra oftast. Jag blir liksom inte närvarande i det jag gör när jag t.ex. bakar scones till mig själv utan ser det som en sak att klara av och i tankarna är jag redan på nästa sak som jag ska göra. Jag vill så gärna ha en skön helg att jag lixom försöker för mycket och det slutar med att jag inte blir utvilad utan trött och känner prestationsångest för de saker jag inte gjorde. Oerhört frustrerande och jag hamnar i det gång på gång. Tycker det är svårt att få balans i att inte planera för mycket för att känna sig fri och ta dagen som den kommer, och att bli passiv och inte göra någonting alls även om jag egentligen vill det.

Nu precis har jag skrivit lite på jobbansökningar och känner mig frustrerad. Det är svårt att vara ärlig och samtidig övertyga dem om att jag är den de söker. Jag har tänkt mycket att jag inte ska söka jobb som jag inte vill ha, men jag kanske inte har något val. Dessutom kan jag ju inte vara säker på hur jag skulle trivas med det bara genom en annans. Så jag försöker ha balans i det och inte hitta på att jag är någon jag inte är men gå lite utanför min comfort zone när jag söker.


Det som stör min helg lite också är att min pojkvän är iväg på en resa med massa folk. Den arrangeras för alla på vår utbildning sista året och jag kunde åkt förra året. Det är mycket fokus på fest och jag känner mig otrygg. Dels för att han dricker och det triggar övergivenhetskänslor i mig som kopplar till pappa från början. Dels för att det finns svartsjuka i det och rädslan för att han skulle göra något eller bara bli kär i någon annan. Dels för att jag tolkar det som ett bevis på att vi är för olika. Just nu skulle jag aldrig åka iväg och festa en helg med 50 andra, det tilltalar mig inte riktigt. Jag vet i och för sig att jag nog hade åkt förra året för att de allra flesta av mina vänner åkte och det hade varit roligt att hänga allihop. (Anledningen till att jag inte åkte var för att jag redan hade en resa planerad till min pojkvän i Spanien.)

Jag är maktlös inför att han just nu är borta. Jag är maktlös inför vad han känner. Jag är maktlös inför mycket som påverkar vilket jobb jag kommer få. Jag är maktlös inför mina behov och känslor.

Hjälp mig hantera detta.

fredag 1 mars 2013

We accept the love...

... we think we deserv.

Ett väldigt sant statement i en film jag såg nyligen. (the perks of being a wallflower)
Den omgivning jag väljer speglar hur jag ser på mig själv. Om jag inser att jag är värdefull och underbar om ger jag mig med människor som behandlar mig på det sättet. På samma sätt tar jag hand om mig själv på det sätt som speglar hur jag ser på mig själv.

Jag ser det och har börjat ändra grunden, min självrespekt och egenvärde. Hjälp mig att fortsätta. Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Hjälp mig att behandla mig på det sätt som jag förtjänar.

Tvivlet

Gör jag det jag borde i mitt liv?

Är jag ärlig mot mig själv?

Är jag ärlig mot dem runt omkring mig?

Vilken väg är min att gå framöver?

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag måste försöka lyssna till mitt hjärta och försöka se klart på verkligheten. Hjälp mig att lyssna. Sedan när jag ser och vet var jag ska så kan jag bara be om styrka för att klara att gå den vägen som jag ser är min.

Hjälp mig att känna trygghet i detta. Hjälp mig att våga vara sann mot mig själv och välja det som är bäst för mig.

Recovery helg

Den här helgen ska jag försöka bara ta hand om mig själv. Lilla tjejen och stora tjejen ska få så mkt kärlek och omtanke. Jag ska unna mig att göra det jag mår bra av.
Jag mår bra av att äta gott och bra på ett balanserat sätt.
Jag mår bra av att vara ute.
Jag mår bra av att blogga.
Jag mår bra av att ringa min sponsor.
Jag mår bra av att låta de känslor jag har komma fram och få finnas oavsett om det är jobbigt.
Jag mår bra av att hitta på saker där jag inte sätter press på mig själv eller blir stressad.
Jag mår bra av att ge mig själv tid.
Jag mår bra av att jobba med mina steguppgifter.

Det är kärlek när jag gör dessa saker för mig själv. Även om vissa av dem tar emot så är det kärlek jag ger mig själv genom att göra dem ändå. För jag är värd det. Jag är värd att må bra. Att jag mår bra är värt att anstränga sig för.

Jag säger att jag ska försöka (först skrev jag att jag skulle göra det bara). För jag vet att det är svårt och jag ska göra så gott jag kan. Och det räcker.

Tack!

torsdag 28 februari 2013

Hjärnans brister

I helgen såg jag en dokumentär på vetenskapens värld om hjärnan. Att den tolkar intryck på utsidan genom signalerna från våra sinnen. Och försöker förstå vad som händer. Att den använder tidigare erfarenheter för att avgöra vad som är rimligt att tolka om signalerna. Har du sett eller hört något tidigare är det lättare för hjärnan att tro att det är samma sak igen fast det skulle kunna vara något helt annat. Det tolkar helt enkelt så som den anser att det är mest logiskt baserat på tidigare erfarenheter.

Det här är så himla sant även för mer djupa saker i min hjärna. Ett exempel: i helgen var jag, min pojkvän och hans föräldrar på bio. Det kommer in ett gäng där de andra hälsar på en av tjejerna och verkar känna henne ganska bra fast det samtidigt blir en lite spänd stämning på nåt sätt. Jag tolkar detta som att det säkert är något gammalt ex till honom eller en nära kompis till ett ex eller något sånt. Under bion är han sen ganska gullig och mysig, lite mer än han brukar vara och jag tänker att han överkompenserar för att hon är där. Efteråt berättar han att det var hans kusins ex. Min hjärna har alltså tolkat den informationen den har fått baserat på mina tidigare erfarenheter (mina falska sanningar om hur verkligheten ser ut). I det här fallet: Om min pojkvän gullar med mig mer än vanligt så har det inte med mig att göra utan måste bero på något i omgivningen, jag tror att nåt är fel, alltså jag är inte älskvärd och han tycker inte om mig på riktigt och kommer snart lämna mig. Om folk runt mig blir spända tror jag att det har med mig att göra eller att det är något hotfullt, alltså jag måste alltid vara på min vakt och försöka räkna ut vilka hot som finns.

Det här är vetenskap om hjärnan. Jag är inte dum i huvudet. Jag är inte korkad. Jag är inte dålig. Jag är inte fel. Det finns vetenskap som förklarar just detta. Mina erfarenheter påverkar hur jag upplever livet och jag har haft många dåliga erfarenheter. Nu måste jag lära om. Lära min hjärna att det inte är så. Att de tolkningar som jag har förlitat mig på för att överleva inte längre gör mig nytta. Det som har varit livsviktigt måste nu fasas ut mot nya sanningar som är bra för mig och stämmer bättre med den verklighet jag lever i nu. Men det är inte konstigt att det tar tid. Rent biologiskt har det varit värdefullt för hjärnan att lära av sina erfarenheter och att lära om tar nog lite tid. Men jag ser det. Och det är förbannat skönt att se att det inte är mitt fel att det blivit så, det är biologi. Men jag kan göra annorlunda nu och jag ska lära om min hjärna med nya erfarenheter.

Tack

När livet vänder

såg precis ett avsnitt av det serien på svtplay. Väldigt fint. En man som berättar om sin resa från sexuella övergrep till flykt in i droger och alkohol till självmordsförsök och sedan till vändningen. Han gick in i behandling för missbruket, berättade sin hemlighet och har ett nytt liv. Känner igen mig väldigt mycket i det han berättar om att känna sig fel, vara defekt, förvrängd självbild, skammen. Och så känner jag igen mig i att det släpper när jag berättar mina hemligheter. När jag träffar andra med liknande tankar och historier och hör om deras resor. När jag inser att jag inte är ensam och unik med mina rädslor och hemligheter. Att det finns hopp. Jag hör så mkt av 12-stegsprogrammet när han pratar och det är så fint.

Samtidigt blir jag ledsen, för han påminner väldigt mycket om pappa på många sätt. Och pappa skulle också kunna börja ett nytt liv om han sökte hjälp och vågade ta steget på något bättre. Han i programmet hade en dotter också. De hade en väldigt fin relation nu när han var i tillfrisknande. Sorg. Väldigt starka känslor kom upp och jag skickade dom till pappa. Jag bad min högre kraft att hjälpa honom. Att säga till honom att jag älskar honom. Och att vara med honom på ett sätt som jag inte kan. Då släppte de tunga känslorna faktiskt. Nu känner jag mig mer hoppfull men trött. Massa gånger har jag fått den effekten när jag väljer att be när jag har tunga, jobbiga känslor. Då lättar de lite, när jag sätter ord på dem och bara lämnar över dem. Då minskar de. Och man kan se det som att min bön blir besvarad. Sen sitter jag inte på sängkanten med knäppta händer när jag ber  utan bara pratar eller tänker rakt ut och riktar det mot något jag ser som min högre kraft. Och bevisligen så fungerar det.

Tack!