Idag har jag försökt ta hand om mig själv och jag tycker det har gått ganska bra. Har tagit det lugnt och unnat mig att sova en stund på dagen men har också kommit ut och fått saker gjorda här hemma. Jag har lite svårt att riktigt njuta av ledig tid ibland. Får prestationstankar både men saker jag borde göra som städning, jobbsökning och sånt och med att verkligen nu göra saker jag mår bra av. Stressad att verkligen utnyttja tiden typ. Men det blir inte så bra oftast. Jag blir liksom inte närvarande i det jag gör när jag t.ex. bakar scones till mig själv utan ser det som en sak att klara av och i tankarna är jag redan på nästa sak som jag ska göra. Jag vill så gärna ha en skön helg att jag lixom försöker för mycket och det slutar med att jag inte blir utvilad utan trött och känner prestationsångest för de saker jag inte gjorde. Oerhört frustrerande och jag hamnar i det gång på gång. Tycker det är svårt att få balans i att inte planera för mycket för att känna sig fri och ta dagen som den kommer, och att bli passiv och inte göra någonting alls även om jag egentligen vill det.
Nu precis har jag skrivit lite på jobbansökningar och känner mig frustrerad. Det är svårt att vara ärlig och samtidig övertyga dem om att jag är den de söker. Jag har tänkt mycket att jag inte ska söka jobb som jag inte vill ha, men jag kanske inte har något val. Dessutom kan jag ju inte vara säker på hur jag skulle trivas med det bara genom en annans. Så jag försöker ha balans i det och inte hitta på att jag är någon jag inte är men gå lite utanför min comfort zone när jag söker.
Det som stör min helg lite också är att min pojkvän är iväg på en resa med massa folk. Den arrangeras för alla på vår utbildning sista året och jag kunde åkt förra året. Det är mycket fokus på fest och jag känner mig otrygg. Dels för att han dricker och det triggar övergivenhetskänslor i mig som kopplar till pappa från början. Dels för att det finns svartsjuka i det och rädslan för att han skulle göra något eller bara bli kär i någon annan. Dels för att jag tolkar det som ett bevis på att vi är för olika. Just nu skulle jag aldrig åka iväg och festa en helg med 50 andra, det tilltalar mig inte riktigt. Jag vet i och för sig att jag nog hade åkt förra året för att de allra flesta av mina vänner åkte och det hade varit roligt att hänga allihop. (Anledningen till att jag inte åkte var för att jag redan hade en resa planerad till min pojkvän i Spanien.)
Jag är maktlös inför att han just nu är borta. Jag är maktlös inför vad han känner. Jag är maktlös inför mycket som påverkar vilket jobb jag kommer få. Jag är maktlös inför mina behov och känslor.
Hjälp mig hantera detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar