Sidor

tisdag 2 april 2013

Positiva dagen

Idag har flera positiva saker hänt. Först fick jag fin respons från min pojkvän på det jag skrev igår. Var lite nervöst för han svarade inte på kvällen. Han hade tydligen inte sett det. Men jag blev lite nervös för att han blev skrämd och inte kände likadant. Men det var ändå rätt lugnt tycker jag. Hade lite impulser på att straffa honom för att han inte hade svarat men stod emot.

Förutom det så har jag haft en intervju som jag tror gick bra. Plus att jag fick veta att jag gått vidare i den andra rekryteringsprocessen jag är inne i och det är också himla skönt. Tror vi bara är två per plats kvar nu och även om jag inte skulle gå hela vägen så finns goda cjanser att få en bra position ändå. Känns väldigt skönt!

Ikväll har jag varit och träffat lite vänner och varit ute och käkat. Trånat på att vara mig själv, ta plats men inte gå in att få bekräftelse eller spela. Tyckte jag lyckades bra också. Framsteg :-)

Tack

måndag 1 april 2013

Kommunicera

Det är inte en av mina favoritsysselsättningar direkt. Pratade med min sponsor och hon frågade om inte grunden låg mycket i att jag varit mycket med min pojkvän nu och att hon känt övergivenhet i liknande situationer. Jag kände att visst var det så. Jag saknar honom och längtar tills vi kan starta vårt eget. Hon föreslog att jag ju kan säga det till honom också. Dela det och släppa in honom. Visa att jag tycker så mycket om honom. Så det kanske jag ska göra. Våga visa mig sårbar. Ta initiativ för att den här relationen ska vara som jag vill att den ska vara. Om jag vill att vi ska dela våra känslor med varandra så måste jag agera och dela mina känslor med honom.

Så, nu har jag skrivit ett fint sms. Försöker att inte bli orolig för vilken respons jag får. Jag känner att han är på samma nivå, men att han kanske inte är lika trygg i att uttrycka det. Men när vi hörs sen kommer jag att säga att jag vill att han svarar på ett sånt sms eller ringer. Men shit va fint det kändes att skriva det :)
Våga säga att jag längtar tills vi kan börja bygga på vårt eget. Häftigt!

Tack!

Neråt igen

Senaste veckan har varit jättebra. Efter förra inlägget tog jag initiativ och var och tränade på tisdagen och gick på Al-Anon mötet, sedan var det yoga på onsdagen och sen åkte jag till min pojkvän på torsdagskvällen. Vi ha haft en jättefin helg och firat vår 3-årsdag. Har verkligen känts fint och som att vi kommit ytterligare ett steg i vår relation. Jag är mer avslappnad och vågar vara mig själv. Men så idag så har det varit svajigt hela dagen. Min pojkvän skulle plugga och jag hade inget planerat. Kände mig bortvald och har försökt prata med den sidan för jag har ju precis blivit prioriterad i två dagar och att han väljer att plugga den här dagen är ju bara sunt. Det har gått sådär. Tog en promenad i solen och sen passat på att softa och läsa en bok innan jag åkte hemåt igen.

Nu när jag kom hem kändes det så tomt. Jag känner oro inför vad som ska hända i höst och vad jag kommer få för jobb. Jag blir lite frustrerad över att jag inte lyckats vända känslan jag haft i mig idag även om den stundtals har varit svagare. Har lite beslutsångest också inför ett födelsedagsfirande imorn som jag gärna skulle gå på. Men då missar jag mitt möte och kan inte träna. Dessutom ska vi åka iväg med jobbet tidigt på onsdag morgon och vara borta ända till sent torsdag kväll. Därför vill jag gärna träna för jag kommer inte kunna göra det onsdag-torsdag. Men jag vill gärna gå för det är många av mina vänner där och skulle vara fint att komma för att fira hon som fyller.

Känner instinktivt att jag inte vill vara ensam. Jag vill att min pojkvän ska vara här. Vill att han ska ta hand om mig. Fan, det här är inte bra. Jag behöver kunna känna det där med mig själv. Fast lite av det tror jag är att jag saknar honom och det är lite oklart när vi ses nästa gång. Var en väldigt fin helg och jag längtar tills vi får bo ihop och börja bygga vårt liv tillsammans på riktigt. En del av mig vill bara spola ett år framåt i tiden för då har jag förmodligen stabilt jobb och han är också här i samma stad som jag.

Sedan är jag har börjat gå in i negativa tankebanor så bygger jag på dem av gammal vana. Jag slår på mig själv för att jag inte tränar och sätter upp en massa måsten över saker jag gärna skulle göra om jag bara såg på dem på ett annat sätt. Shit, va lätt jag har att hamna i de där banorna. Men det är väl för att de är välbekanta. Skammen i mig trivs med att känna mig ensam och dålig. Men jag ser det och jag agerar inte på det. Jag har försökt prata med mig själv hela dagen. Har inte kommit på att jag kan be, men nu har jag skrivit av mig i alla fall.

Ska ringa min sponsor och prata av mig lite också. Jag vänder det idag. Jag fastnar inte och det är framsteg.
Tack

måndag 25 mars 2013

Passiv

I eftermiddag och kväll har jag varit trött och lite bitter. Hamnar i tycka synd om mig själv och slår på mig för att jag inte gör det jag borde. Typ träna, meditera, göra steguppgifter eller ringa min sponsor. Istället kollar jag på nån dokumentär och tänker att jag kan unna mig det. Så fel tänkt. Jag unnar mig ju när jag gör något bra för mig själv. Jag skulle kunna unna mig en stunds yoga istället.

Det började med träningen. Börjar komma ifrån det igen och känner mig dålig och ful. Dessutom sover jag bättre och får mer energi av att vara aktiv så jag får mkt bra av att träna. Men nu motionerar jag mig mkt med att jag måste komma igång så att min kropp blir snyggare. Fy fan! Jag sätter sån press på mig själv. Och säger till mig att jag inte duger och är värd att älska som jag är. Känner mig frustrerad, ledsen och bitter. Just känslan för mitt utseende vill jah verkligen jobba på. För jag vill kunna se mig i spegeln precis som jag är och tycka att jag är vacker och att jag duger. Fan jag har slagit mig själv med det här tillräckligt länge nu. Det är dags att ta det här på allvar. Jag är värd det.

söndag 24 mars 2013

Visa känslor

Nästa lördag firar jag och min pojkvän 3-årsdag. Vi har tidigare inte firat så speciellt. Eller jo, vi har firat genom att äta någon middag på restaurang eller så. Men stämningen har varit lite som att det inte är så viktigt. Och jag tycker att det är det. Eller jag tycker att det är viktigt att visa varandra uppskattning och visa att man är tacksam för det man har och att då fira 3-årsdagen blir en ganska viktig sak. Jag har tänkt mycket att det inte är så noga för honom med såna saker och det är nog så att det är viktigare för mig. Och då kände jag att jag inte vill ta nåt initiativ för att jag vill att han ska göra det den här gången och att så vet jag att de ska plugga mycket den här veckan och att det ju är påsk i helgen och att han kanske vill åka hem till familjen. Jag var rädd för att ta initiativet och hitta på något och riskera att bli avvisad. Jag pratade om det med några vänner och de sa att jag ju såklart måste säga vad som är viktigt för mig och våga visa mina känslor och hur mycket jag tycker om honom. Det är läskigt, men jag vill ju ha den typen av relation och då behöver jag ju också agera så. Dessutom om jag tycker att det är viktigt att fira den här 3-årsdagen så får jag ju säga det så han vet och så tar jag ett initiativ till vad vi ska hitta på. Sedan kanske han gör det en annan gång när han vet att jag tycker att det är viktigt. Men om jag låtsas som att det inte är viktigt så är det klart att han tror att jag tycker att det inte är det. Det jag egentligen vill är ju att han ska tycka det är lika viktigt som jag, men det kan jag ju inte påverka. Och vi är ju olika. Återigen vill jag att han ska förstå vad jag vill utan att säga det till honom. K O M M U N I K A T I O N. Så enkelt, men ändå så svårt.
Så jag gav ett förslag på att vi skulle åka till mamma och hennes mans lägenhet för de är bortresta. Då kan vi hitta på nåt ute eller pyssla med nåt hemma. Han var bara positiv direkt och det jag byggt upp i mitt huvud om att han skulle säga att det beror på hur plugget går eller att han vill åka till sin familj kom inte. Jag hoppas att jag kan lära mig av att jag så ofta får bra respons när jag varit orolig och hittat på i mitt huvud att han inte ska förstå eller vara dum. Hjälp.

Reality check

I helgen har mina två närmaste vänner varit här och vi har haft skönt kvalitetstid. Det är väldigt skönt med vänner som är sunda och reflekterande själva. Som stöttar och ger värme och samtidigt ställer de jobbigare frågorna. Vi pratade en del om min relation med min pojkvän och jag fick en ordentlig reality check. Att många brister och problem är sånt jag bygger upp i mitt huvud och som inte finns egentligen. När jag berättar och de frågar saker så är det ofta jag själv också märker att det kag saknar är saker jag själv inte heller gör. Att jag vill att han ska visa saker på ett sätt som jag själv har svårt för. Här behöver jag våga mer. Våga vara den jag vill vara och inte fokusera på att han inte gör något som jag inte heller gör. Dessutom så är ju en sak jag saknar att han öppnar sig mer kring sina känslor och där har han själv sagt att han är osäker och inte vet riktigt hur och att han vill att jag ska ta initiativ. och där har jag inte riktigt gjort som jag borde ha gjort för att kunna vara besviken på att han inte gör det. Jag har tränat väldigt mycket på att öppna mig kring mina känslor och det är självklart bra. Men jag har inte tagit så mycket initiativ till samtal om honom och hans känslor. Och när jag gjort det så har jag backat när jag märker lite motstånd eller om jag inte riktigt får det jag vill tillbaka. Jag behöver nog vara tydlig här och säga att jag kan bli bättre på att ta initiativ, men att jag då också vill att han anstränger sig mer och inte bara svarar med ett enkelt "jag vet inte" och sedan är diskussionen slut. Träna, träna. Och så mod.

lördag 23 mars 2013

Rädsla för förändring

Just nu är jag inne i steg 6, att bli fullständigt beredd att avlägsna sina brister. Det innebär att vara fullständigt redo för förändring. Mina beteenden och brister har en stor del i hur mitt liv ser ut idag. Jag är rädd för de förändringar jag kanske behöver göra då jag är beredd på att mina brister ska försvinna. Till exempel finns det en rädsla för att min relation med min pojkvän kommer behöva avslutas. Har ju ett återkommande tvivel som alltid har funnits där, men det har alltid gett med sig efter ett tag och jag har märkt att när jag mår bättre och är i balans så blir svårigheterna i förhållandet också mindre. Men en av mina överlevnadsstrategier är att vara till lags och få bekräftelse utifrån på att jag är älskvärd, detta för att undvika att bli avvisad och för att jag har svårt att ge mig själv den bekräftelsen. Kombinationen gör att jag i nära relationer blir beroende av bekräftelsen, undviker konflikter och även kan förneka sanningen om relationen för att undvika att vara ensam. Om jag släpper dessa beteenden skulle det kunna få som konsekvens att jag inser att vår relation inte är den jag vill att den ska vara, att jag har ljugit för mig själv. Då skulle jag vara tvungen att göra en förändring som gör att jag gör just det jag nu är rädd för, jag blir ensam, jag tar en konflikt. Mitt förnuft förstår att detta är rätt väg för om det är så att jag borde göra en förändring så är det ju bättre att få reda på det en att leva vidare och inte vara riktigt hel. Dessutom så finns ju paradoxen att om jag får hjälp av min högra kraft att minska min vilja att vara till lags och min rädsla för övergivenhet så minskar ju anledningarna till att jag just är rädd för denna typ av förändring också.
Det här handlar ju om tillit. Att våga lita på att det blir bra ändå, om jag nu skulle inse att jag vill gå den vägen. Att lita på mig själv och att jag klarar det. Det kan ju till och med vara så att det inte alls är det som kommer hända och i så fall bygger jag upp mycket oro i onödan.
Tror det handlar mycket om trygghet för mig också, min pojkvän är lugn och förutsägbar och jag har där något att luta mig mot. Det ger mig lugn att tänka på oss tillsammans även framöver, samboliv och sen familj. Jag kan se den framtiden för oss för det mesta, men ibland tvivlar jag. Men jag är lite rädd för att det lugn som en utstakad väg ger mig gör att jag inte är ärlig mot mig själv.
Tålamod. Tillit. Lämna över.

Jag vet inte vad som händer imorgon. Jag kan inte kontrollera det. Hjälp mig att acceptera det och lita på att det blir bra. Sinnesrobönen är bra att använda här.