Andrum

Första skolveckan är igång och det har varit full fart. Kommer bli en rätt tung period detta tror jag, men det är också den sista. Jag har ändå varit ganska bra på att vara kontakt med mig själv. Inte springa så fort. Försöka prata med mig när jag blir oroligt och stressad. En sak i taget. Det går upp och ner men överlag fungerar det mycket bättre nu än tidigare. Jag är ju lugnare och tryggare i mig själv och då kan inte alla de där jobbiga sakerna komma åt mig lika lätt som förut. Det är skönt!

Just ikväll tränar jag också på att ta egentid från min pojkvän. Trots att vi pratat om att inte ses lika mycket så det blir mer speciellt när vi gör det så har vi hängt söndag-tisdag kväll och sov ihop även igår. Ikväll sa han att han gärna ville att jag kom och borrade och fixade med dem i lägenheten. Jag var och tränade och när jag hade duschat och fixat med en del praktiska skolgrejer så var jag bara sugen på att hänga kvar här hemma och sova i min egen säng. Så jag skrev det till honom och sedan ville jag skriva att han ju gärna får komma hit istället, men sen kände jag att nej, jag behöver ta det lite lugnt och vara själv för att hålla kvar den bra känslan. Så det känns bra att vara för mig själv och det känns bra att visa för honom att jag inte vill umgås varje kväll heller.
Men jag får nog fråga honom lite om hur han tänker med att ses mindre för sedan vi snackade om det är det han som tagit väldigt mycket initiativ till att ses. Kanske är lite smekmånad för att vi är i samma stad nu igen. Och sen var det väldigt mysigt efter i söndags när jag pratade med honom om det jag skrev senast om ansvar. Märkte att han uppskattade det och det kändes bra att visa att jag tar ansvar utan att förminska mig.

Ansvar

Igår skrev jag ju om att jag och min pojkvän hade ett stort snack och en av sakerna som kom upp då var att han drar sig för att säga vissa saker för att han är rädd att jag ska överreagera. Jag sa att jag blev ledsen att han känner så för att jag inte vill överreagera och för att jag inte vill att han ska tänka så om mig. Men jag sa också att jag måste få reagera. Förr gjorde jag inte det, då sa jag inte ifrån när jag skulle ha gjort det och så vill jag inte vara, för det blir inget bra. Så nu reagerar jag, men ibland blir det för mycket. Det kommer upp känslor som inte är kopplade till situationen och jag tolkar in massa saker med min osäkerhet. Det blir inte bra.

Måste prata med honom igen om det här. Att jag kanske reagerar för mycket på vissa saker, men att han ändå behöver kunna känna att han kan vara ärlig mot mig. Inte trippa på tå för att något kan göra mig ledsen eller arg. Det blir absolut inte bra. Jag vill inte manipulera. Jag behöver lära mig att när mitt huvud sätter igång så ska jag inte ta det med honom i första läget utan lufta det med min sponsor, någon annan eller på ett möte först. För att förstå vad som verkligen är problemet och vad som jag målar upp i mitt huvud.

Jag har ju vid ett flertal tillfällen skrivit inte så snälla sms till honom, både på fyllan och annars. Jag skriver av mig mina tankar till honom och det kan vara bra. Men som jag har gjort det är det ofta  väldigt impulsivt och jag tar inte ansvar för hur jag säger det och vad jag anklagar honom för. I någon mening så försöker jag manipulera honom. Likadant är det när jag delar om vad det innebär att vara ett vuxet barn och hur det var när jag var liten, det kan hända att jag gör det för att han ska tycka synd om mig och ta extra hänsyn. just så att han ska trippa lite på tå runt mig. Vara extra snäll. Här måste jag hitta en balans och vara noggrann med att förklara utan att han ska tycka synd om mig och att jag ska få komma undan med saker för att jag hade en dålig uppväxt. Jag är vuxen nu och måste ta ansvar för mina handlingar. Det som hände mig var det inte meningen att något barn ska vara med om och jag förstår nu bättre varför jag har de karaktärsdrag jag har. Men jag kan inte gömma mig bakom det för att slippa ta ansvar nu. (Ett sånt beteende är likt alkoholistens sätt att gömma sig bakom alkoholen, jag var ju full och menade inte det jag sa eller pappa var ju full, det var därför han gjorde si eller så. Då behöver han inte ta ansvar. Han är ju sjuk.)

Jag är inget offer. Jag vill ha en ärlig relation där både han och jag kan känna att vi kan uttrycka oss fritt.
Det ska jag säga till honom.

Självömkan

Idag är jag trött och bakis. Och ensam. Längtar massor efter min pojkvän och att bara ligga i soffan ihop hela dagen och kolla på film. Blä... Sitter och tycker synd om mig själv fast det egentligen inte är någon fara alls.
Min mamma var här precis. Skulle bara lämna en sak och sedan åka till mormor. Hon kramade om mig och det känns så fint. Men det gör också att min guard sänk och jag slappnar av. Jag blev ledsen. Mest för att hon åkte tror jag. Känner mig övergiven fast jag vet att jag hade kunnat följa med och kanske för att jag inte säger det. Jag förväntar mig att hon ska förstå vad jag behöver och vill och kan inte be om det själv. Och sedan när jag inte får det så blir jag besviken och tar upp min guard igen och stöter bort henne. Och så slår jag lite på mig själv för att jag inte släpper in henne... Härlig negativ spiral det där. Hon sa att hon ville ses mer, men att det ju får bli en annan gång. Men det är inte hon som inte kan eller har tid, det är jag.Och sen hon som förutsätter att jag är så upptagen och inte vill träffa henne. Det är ju så jag har varit, så det är inte så konstigt. Men nu vill jag ha min mamma. Vill umgås igen. Ska boka in en träff med henne snart.

Mogen diskussion? :)

Igår pratade jag och min pojkvän om en massa viktiga, jobbiga och bra saker. Det började med att vi snacka de om tydlighet. Att han är tydlig med vad han menar när han säger att "vi ses väl imorn" och att jag frågar vad han menar med det.
Sedan pratade vi lite om framtiden. Och om våra tankar kring när vi vill försöka få barn. Jag tänker att om 5 när jag är 32 så tror jag att jag kommer vilja vara på g eller i alla fall börjat planera att försöka. han säger att han nog inte ser sig som att han är redo om 5 år. Nehe.. Vad betyder det då? Det snurrade lite i mitt huvud. Men vi fortsatte prata om annat och jag tänkte att jag får känna efter och ta hjälp för att veta vad jag vill och tycker när det gäller det. när jag skulle sova sen tänkte jag att om man hittar nån som man vill ha barn med och den personen är i ett annat läge så är det väl så att båda för kompromissa lite för att det ska funka. Nu vet jag ju inte ens om jag vill ha barn med honom. Han skulle bli en bra pappa men vi har ju liksom inte ens provat att bo ihop än.. Men känns skönt att ändå ha pratat om det. Och han höll med mig...
Sen ville jag få igång lite snack om vad han vill, vad som är viktigt i ett förhållande och sånt. Vi kom in på att det är viktigt att försöka få det att inte bli vardag. Vi bor ju inte ihop, vi behöver inte ha vardag än, vi kan dra ut på den här tiden så länge. Och hans förslag var att vi kanske inte ska ha som normalläge att vi ses om inget annat händer. Att vi bestämmer när vi ska ses och gör det lite speciellt istället. Det har jag också tänkt på för det han känts lite avslaget emellanåt när vi har umgåtts så mycket. och det är bra för mig att vara ensam och att få tid att göra det jag vill göra.
Men samtidigt går mitt huvud igång och snurrar och tänker att han inte vill ses. Att jag har klängt på honom för mycket. Att jag inte ska höra av mig. osv.. Men jag reagerade inte på det gentemot honom. Jag tänkte att jag ska prata med någon annan om det. Så idag ringde jag min sponsor och när jag bara fick ur mig det så blev det mycket bättre.

Min hjärna går liksom igång och allt bra och positivt som han säger räknas inte och sedan tolkar jag in massa dåligt och att han ska lämna mig bara. Blä!
Men jag hanterade det moget. ringde min sponsor. Och under tiden var det några gånger som jag märkte att tårarna var på väg, men jag spelade inte offerkortet mot honom. Tyck synd om mig och rädda mig. Gör som jag vill, annars blir jag ledsen och mår dåligt. Nej, jag gjorde inte det! Bra!

Alltid velat leva

Lyssnade precis på ett av avsnitten av sommar i p1 med Ann herberlein. Hon berättade om sin psykiska ohälsa, ångest och självmordstankar. Det var vackert och avskalat. Och jag blir lite förundrad över varför jag aldrig gått så långt... Jag har mått väldigt dåligt. Tvivlat på mig själv, på de runt omkring mig, på världen i allmänhet och på att det någonsin skulle bli bättre eller bra. Ändå har jag aldrig varit i närheten av att på allvar tänka på att ta mitt liv eller skada mig själv på mer direkta sätt. Jag har ju skadat mig själv mer indirekt gwnom destruktiva beteenden och framför allt genom en slags psykisk misshandel av mig själv där jag hela tiden dömmer, kritiserar och förminskar mig själv, vad jag säger, tänker och gör. Men jag har ändå aldrig haft tankar på att avsluta mitt liv. Inte ens i de mest desperata och förtvivlade stunderna. Min vilja att leva har alltid varit stark. Jag har kämpat och vridit och vänt på mig själv för att få leva. Jag har letat förtvivlat efter någon som ska göra mig hel så jag också får vara lycklig och känna frid. Viljan och drivkraften att passa in och göra rätt har varit starkare än tröttheten och hopplösheten som kunde gjort att jag gav upp.
I högstadiet umgicks jag med en tjej som hade en stark besatthet av självmord, men jag var inte där. Jag hängde med, men mest för att jag kände igen ensamheten och det svarta i henne och för att jag ville vara med och passa in. Men aldrig för att jag på riktigt funderade på om livet var värt att leva.
En del av mig vill göra det här litet genom att säga att jag nog bara varit för feg. Det kanske är sant. Men ibland är det fegare att lämna än att stanna kvar och försöka, våga misslyckas. Våga leva.
Det är jag så oerhört tacksam för. Min vilja att leva och må bra har hjälpt mig dit jag är idag och att jag haft den styrkan är inget annat än ett mirakel i mina ögon. Jag har tydligt känt att det finns något bättre och att jag vill dit.

Hantera svartsjukan

Det blev inte någon sen kväll med de vännerna jag skulle träffa. Jag hade gärna suttit och snackat längre men de var trötta och jag också egentligen. Men det kändes lite som ett misslyckande att vara hemma vid halv nio. Det är ju bara för att jag jämför med min pojkvän. Och trots att jag vet att det varit ombytta roller så många gånger förut så får har jag svårt att känna att det är ok att sitta ensam hemma nu.
Just nu är det mycket svartsjukan som finns i mig. Och bekräftelsebehov. Vill vara nära honom och runt honom, känna att det är vi. När vi inte ses har jag ibland svårt att känna det. Är som att känslan är som bortblåst när han går ut genom dörren. Jag glömmer allt som hänt innan och det enda som finns kvar är rädslan för att han ska lämna mig. Och rädslan för att vara ensam. Så nu försöker jag tänka på det som hänt de senaste dagarna, veckorna och månaderna och då vet jag ju hur mycket roligt och mysigt vi haft och jag kan se saker han gör som visar hur mycket han tycker om mig.

Det som hela tiden kommer upp är sveket från min förra pojkvän. Jag har verkligen så fruktansvärt svårt att ha tillit. Jag märkte ingenting då. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna hända, så därför tänker jag att det kan hända hur lätt som helst nu också. Att det kan hända även om det verkar fint runt omkring. Och saken är ju att det kan det. Man vet aldrig vad som händer. Men jag vill kunna välja att lita på honom. Att liksom bestämma mig för att lita på honom så jag slipper känna som jag gör nu. Men ja.. Nu är jag ju här. Acceptera. Det är ok. Jag förstår varför du känner som du gör. Du har blivit sviken, många gånger. men jag vill ju leva. Våga. Försöka lita på någon igen.

Fick låna en bok om svartsjuka av min sponsor, ska nog läsa lite i den nu.

Det kom upp en idé i mitt huvud om att kanske träffa min förra pojkvän för att få helt klart för mig vad som hände och hur han tänkte och kände. Det kan kanske ge något? Få lite avslut. Det känns inte riktigt som jag har fått det än. Såren är inte läkta och det kommer upp gång på gång... Ska prata med min sponsor och mina vänner om det...

Att känna det jag vill??

Min pojkvän var precis här och hämtade lite saker och ska ut på fest ikväll. En fest som jag kunde ha gått på men jag ville inte och imorn ska jag jobba så det passade inte heller. Jag ska istället träffa ett par kompisar för att käka och hänga och lite fira min födelsedag. Det ska ju verkligen bli jättetrevligt. Men när min pojkvän är här och egentligen inte gör något annat än är glad och taggad och lite stressad så känns det som jag blir bortvald. Fast det är jag som väljer bort... Kan vara att jag nu när det väl är dags blev lite småsugen på att gå på festen och att jag gärna vill vara med honom. Men det är som att jag ser ner på mig själv för att jag ska göra något annat och inte göra som han. Att mitt alternativ är sämre. att jag är sämre kanske... Så här kände jag väldigt mycket med min gamla pojkvän, det jag valde och mina vänner var lite sämre. Då hjälpte han till att bidra till den uppfattningen, men jag gjorde den nog mycket själv då också.
Det handlar lite om det här poängsystemet igen. Att göra rätt. Ikväll vill ju han gå på fest och då är ju det rätt. och det jag väljer om jag väljer annorlunda blir då "fel" på nåt sätt. Eller i alla fall inte lika bra. Fy fan va sjukt. Suck! Han säger ju till och med att jag ska hälsa dem och att det låter trevligt det jag ska göra.
Känner väldigt starkt att jag vill vara med honom. Ändå ses vi ju imorn kväll... Sen är det väl lite att han ska dricka också, han ju en grej med honom och alkohol... men han tycker inte om mig mindre för att han går ut. Han väljer inte mellan dig och att dricka som pappa gjorde. Du vet att du kan lita på honom.
Andas. Jag vet att jag kommer ha kul och jättetrevligt ikväll. Jag väljer det jag väljer och det är lika rätt. Han tycker lika mycket om dig oavsett vilket du hade gjort ikväll. Och förmodligen mer för att du gör det du vill...

Hjälp mig att hantera de här känslorna och känna att det är ok att välja det jag vill och släppa att han ska iväg.