Igår skrev jag ju om att jag och min pojkvän hade ett stort snack och en av sakerna som kom upp då var att han drar sig för att säga vissa saker för att han är rädd att jag ska överreagera. Jag sa att jag blev ledsen att han känner så för att jag inte vill överreagera och för att jag inte vill att han ska tänka så om mig. Men jag sa också att jag måste få reagera. Förr gjorde jag inte det, då sa jag inte ifrån när jag skulle ha gjort det och så vill jag inte vara, för det blir inget bra. Så nu reagerar jag, men ibland blir det för mycket. Det kommer upp känslor som inte är kopplade till situationen och jag tolkar in massa saker med min osäkerhet. Det blir inte bra.
Måste prata med honom igen om det här. Att jag kanske reagerar för mycket på vissa saker, men att han ändå behöver kunna känna att han kan vara ärlig mot mig. Inte trippa på tå för att något kan göra mig ledsen eller arg. Det blir absolut inte bra. Jag vill inte manipulera. Jag behöver lära mig att när mitt huvud sätter igång så ska jag inte ta det med honom i första läget utan lufta det med min sponsor, någon annan eller på ett möte först. För att förstå vad som verkligen är problemet och vad som jag målar upp i mitt huvud.
Jag har ju vid ett flertal tillfällen skrivit inte så snälla sms till honom, både på fyllan och annars. Jag skriver av mig mina tankar till honom och det kan vara bra. Men som jag har gjort det är det ofta väldigt impulsivt och jag tar inte ansvar för hur jag säger det och vad jag anklagar honom för. I någon mening så försöker jag manipulera honom. Likadant är det när jag delar om vad det innebär att vara ett vuxet barn och hur det var när jag var liten, det kan hända att jag gör det för att han ska tycka synd om mig och ta extra hänsyn. just så att han ska trippa lite på tå runt mig. Vara extra snäll. Här måste jag hitta en balans och vara noggrann med att förklara utan att han ska tycka synd om mig och att jag ska få komma undan med saker för att jag hade en dålig uppväxt. Jag är vuxen nu och måste ta ansvar för mina handlingar. Det som hände mig var det inte meningen att något barn ska vara med om och jag förstår nu bättre varför jag har de karaktärsdrag jag har. Men jag kan inte gömma mig bakom det för att slippa ta ansvar nu. (Ett sånt beteende är likt alkoholistens sätt att gömma sig bakom alkoholen, jag var ju full och menade inte det jag sa eller pappa var ju full, det var därför han gjorde si eller så. Då behöver han inte ta ansvar. Han är ju sjuk.)
Jag är inget offer. Jag vill ha en ärlig relation där både han och jag kan känna att vi kan uttrycka oss fritt.
Det ska jag säga till honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar