Alltid velat leva

Lyssnade precis på ett av avsnitten av sommar i p1 med Ann herberlein. Hon berättade om sin psykiska ohälsa, ångest och självmordstankar. Det var vackert och avskalat. Och jag blir lite förundrad över varför jag aldrig gått så långt... Jag har mått väldigt dåligt. Tvivlat på mig själv, på de runt omkring mig, på världen i allmänhet och på att det någonsin skulle bli bättre eller bra. Ändå har jag aldrig varit i närheten av att på allvar tänka på att ta mitt liv eller skada mig själv på mer direkta sätt. Jag har ju skadat mig själv mer indirekt gwnom destruktiva beteenden och framför allt genom en slags psykisk misshandel av mig själv där jag hela tiden dömmer, kritiserar och förminskar mig själv, vad jag säger, tänker och gör. Men jag har ändå aldrig haft tankar på att avsluta mitt liv. Inte ens i de mest desperata och förtvivlade stunderna. Min vilja att leva har alltid varit stark. Jag har kämpat och vridit och vänt på mig själv för att få leva. Jag har letat förtvivlat efter någon som ska göra mig hel så jag också får vara lycklig och känna frid. Viljan och drivkraften att passa in och göra rätt har varit starkare än tröttheten och hopplösheten som kunde gjort att jag gav upp.
I högstadiet umgicks jag med en tjej som hade en stark besatthet av självmord, men jag var inte där. Jag hängde med, men mest för att jag kände igen ensamheten och det svarta i henne och för att jag ville vara med och passa in. Men aldrig för att jag på riktigt funderade på om livet var värt att leva.
En del av mig vill göra det här litet genom att säga att jag nog bara varit för feg. Det kanske är sant. Men ibland är det fegare att lämna än att stanna kvar och försöka, våga misslyckas. Våga leva.
Det är jag så oerhört tacksam för. Min vilja att leva och må bra har hjälpt mig dit jag är idag och att jag haft den styrkan är inget annat än ett mirakel i mina ögon. Jag har tydligt känt att det finns något bättre och att jag vill dit.