Var sak har sin tid?

Är lite delad i mig själv och det har jag varit ett tag nu angående mitt tillfrisknande. Dels är jag lite förvirrad i att det är lugnt och blir lite förvirrad av det. När det är stormigt i mig har jag lättare att förstå att jag utvecklas och gör rätt saker. Jag har fortfarande svårt att ringa mig sponsor och bygger upp det som en uppgift som jag inte utför. Jag vet att i tillfrisknandet behöver jag stöd, råd och inspiration, men just nu har jag inget direkt att dela. Jag tycker att jag pratar bra med mig själv och lilla tjejen och bland annat härigenom och på möten får ut det jag behöver och kan vända destruktiva tankegångar och inte agera destruktivt. På nåt sätt tror jag att jag bygger upp det som att samtal till henne måste bero på stora saker och att när det inte är så stora saker så kan jag höra hennes röst och säger till mig själv det jag behöver höra. Nu när jag skriver känner jag också att en del av mig ser det som ett misslyckande att ringa. Eftersom jag inte använt henne så mycket senaste månaderna betyder det att jag klarar mig utan hennes hjälp. Och att ringa nu blir då på nåt sätt ett misslyckande och ett erkännande av att jag inte gör det. I och för sig gjorde jag ju helt annorlunda när jag ringde för att ventilera tankarna på gränssättningen mot pappa. Då var det inte svårt att ringa.
I bland målar jag upp henne i mitt huvud med pekpinnen och att hon vill tillrättavisa mig. Det är ju inte sant, men ibland uttrycker hon sig hårt och därför har min motståndssida valt att måla upp henne som att hon inte förstår. Men det finns stora skillnader mellan oss och på många sätt förstår hon inte mig. Sedan ligger det väl en hel del i att det är upp till mig att förklara för henne och låta henne förstå också.... Lite tänker jag ändå att under min första del av den här resan behövde jag hennes värme och lugn. Men framöver kanske jag behöver en annan typ av sponsor, jag vet inte. Men jag kommer i alla fall fortsätta den här relationen tills jag är klar med min första omgång i stegen, och så länge det är rimligt att vi kan ses med jämna mellanrum.

En vän sa till mig idag att var sak har sin tid. Och det ligger kanske en del i det för mig. Jag är nu på väg ut i arbetslivet och känner mig väldigt taggad på det. Jag har de senaste åren gjort en väldig resa och tillfrisknat mycket. Jag har sörjt, förstått och ser nu på mig själv på ett helt annat sätt. När jag är klar med min första omgång i stegen kanske det är dags att ha fokus i mitt liv på något annat ett tag. Givetvis kommer jag fortsätta gå på möten och ha med mig principerna, men jag kanske låter andra saker få mer plats när jag har städat i det gamla. Känner till stor del att jag håller på att skifta från att leva i det förflutna till att leva i nuet och då är det kanske inte så konstigt att jag vill ha mer fokus på nuet också?

Jag förstår väldigt väl att vissa delar av de här tankarna kan vara mitt egensinne som spökar och att delar av det kan tolkas som varningssignaler för att jag är på väg bort fån programmet. Jag skriver dem ändå för det är så jag känner. Och jag tror inte att det är så faktiskt.
Äh, egentligen har jag ju ingen aning om vad jag kommer ha behov av om ett halvår eller ens en dag. Så varför sitter jag och lägger upp planer för det. Lite som att jag försvarar mitt agerande inför mig själv också.... Det skulle kunna vara ett varningstecken... suck.. När jag tänker på vad min terapeut skulle säga så blir jag lugnare. Jag har ett jobb att göra, men att det är lugnare och att andra saker får ta plats nu är helt okej.

Nu dags att börja förbereda mig för att gå till kvällens ACA-möte. Jag som får öppna idag också och göra service så att det blir ett möte.
Tack!

Vara sann mot mig själv

Idag har jag skrivit jobbansökningar. Inte helt lätt. Framför allt tycker jag det är svårt att veta vad jag själv vill och vilka jobb som passar mig. Dessutom att känna att det är ok att ett jobb inte passar mig. Alltså att vara sann mot mig själv och inte bara försöka vara den de vill att jag ska vara. Men det är en hårfin gräns när jag försöker sälja in mig och samtidigt känna att jag inte skriver något jag inte kan stå för. För mig är det väldigt viktigt att vara i ett sammanhang där jag trivs och kan vara mig själv och känslan för ett företag och deras företagskultur får väldigt stor betydelse. Försöker att inte göra så stor sak av det och söka mycket, även sådant där jag känner mig lite tveksam. Jag kan ju alltid kolla läget och välja bort det senare om jag kommer dit.


Igår hade jag en situation där kände att mitt sätt att hantera den har utvecklats väldigt mycket och skapar inte lika mkt oro som det gjort tidigare. Jag var hemma hela eftermiddagen igår och hade halvt och halvt bestämt med min pojkvän att han skulle komma efter skolan. Jag hörde ingenting och istället för att irritera mig på det så gjorde jag det jag själv ville till dess att det var dags för att laga mat. För om han skulle komma kunde jag ju vänta lite så vi kunde äta tillsammans. Så jag ringde och frågade om och isf när han skulle komma. Hur jag handlade har nog inte förändrats så mycket mot förut men vad som hände i mitt huvud har det. Det snurrade inte lika mycket tankar om att jag känner mig utnyttjad som ska sitta hemma och vänta på honom för jag gjorde det jag ville och anpassade mig inte efter om han skulle komma. Dessutom så målade inte min hjärna upp scenarior lika mycket om att han inte skulle komma, eller göra det väldigt sent. Det här är inte stora saker, men exempel på vardagssituationer som om jag inte kan hantera dem kräver mycket energi och skapar oro. Det är skönt att se att jag utvecklas i de små sakerna också. Jag pratar med mig själv och låter förnuftet få styra istället för falska sanningar.

Tankar om matproblematiken

Häromdagen pratade jag med en vän i ACA, hon berättade att hon även går i ett 12-stegsprogram som heter OA (overeaters anonymous). Det är ett program för personer som har problem med tvångsmässigt ätande både för de som äter för mycket, för lite, som pendlar mycket i sitt ätande eller på annat sätt har en tvångsmässig relation till mat. Jag blev nyfiken för min relation till mat är inte riktigt vad jag vill att den ska vara. Jag har någon typ av känslomässig koppling till att äta, någonstans i mitt huvud sitter det en liten röst som säger att ätande gör mig glad, får mig att må bra.  Främst yttrar det sig i min oförmåga att säga nej till sötsaker, framför allt bakverk av alla de slag. Men det gäller även för vanlig mat. Jag har svårt att sluta äta, även om jag känner mig mätt. Och om det erbjuds mat så äter jag även om jag kanske inte är hungrig. Förr var det här väldigt utpräglat och jag kunde väldigt sällan ha sötsaker hemma utan att äta upp alltsammans på en gång. När jag var liten åt jag väldigt mycket godis, kakor, chips och onyttigheter och jag tror den känslomässiga kopplingen kom på den tiden. Jag minns att jag gick upp på nätterna och åt kakor, under en period hade mina föräldrar till och med hänglås på skafferiet. Dessutom så fick vi överlag glass och kakor ganska ofta. Sedan på helgen hade den här typen av mat en speciell betydelse för mamma och mig. När pappa var full på fredag- och lördagkvällarna brukade vi sitta alla tre i soffan medan jag och mamma ignorerade honom så gott vi kunde. Desperat och på helspänn försökte vi låtsas som att han inte var där och jag minns min ilska och frustration när han skulle lägga sig i eller överhuvud taget prata med oss. Ibland satt han bara där och halvsov i sitt hörn av soffan, ibland snarkade han lite, och andra gånger gjorde han försök att prata med oss, men det gick sällan bra. När han till slut gick och la sig, vilket brukade vara ganska tidigt, tog mamma och jag fram godsakerna. Då kalasade vi hejdlöst på glass, chips, läsk och allt vad det kunde vara, ofta allt på samma kväll. Det var våran stund, då hade vi trevligt och tog hand om varandra, tittade på TV, skrattade och sen somnade jag ofta i mammas knä och hon pillade mig i håret. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att avstå från den typen av godsaker. Den lilla tjejen har lärt sig att det hjälper, att det ger tröst, dessutom ger ju socker en effekt rent kemiskt i form av en kick och när denna även har en psykisk koppling blir det väldigt starkt för mig.

Förutom att jag har svårt att säga nej och sluta äta när det är gott så har jag även varit nära att sätta fingrarna i halsen vid några tillfällen. Men tack och lov har jag inte gjort det. Det har varit gånger så jag satt i mig stora mängden av något onyttigt, typ glass eller nåt bakverk. Men här min inre styrka hjälpt mig och sagt till mig att det inte är bra. Att jag bara förstör genom att spy. Att jag får ta konsekvenserna av att ha ätit för mycket och välja att göra annorlunda nästa gång. Sjukt, va tacksam jag är för den rösten idag! En kompass som liksom hållit mig hyfsat på banan.

Förutom att jag i perioder ätit mer än vad jag vill har jag i nästa period haft nolltolerans och blivit tvångsmässig med att äta nyttigt och hälsosamt. Det är inte heller bra, jag kontrollerar och straffar mig själv. Dessutom så motiverar jag mig själv till att äta nyttigt på ett destruktivt sätt. Säger till mig själv att om jag äter något onyttigt så är jag äcklig till exempel, eller att jag måste äta den eller den frukten eller vad det nu kan vara för att den ska skydda mot cancer eller nåt annat läskigt. Det här är ett dåligt sätt att motivera sig själv på. Om jag istället väljer att äta nyttigt för att jag tycker att det är gott och väljer bort godis för att jag vet att jag får ont i magen av det så är det en konstruktivt sätt att motivera mig. Morötter istället för piskan. Ger mindre ångest.

I mitt tillfrisknande handlar det mycket om balans, alla aspekter egentligen. Att inte se saker som svart eller vitt. Att inte göra allt eller inget utan kunna hitta en medelväg. Så det har jag tränat på mycket just med mat. Att äta bra för att jag mår bra av det, men inte straffa mig själv utan unna mig något som är onyttigt men som jag tycker om emellanåt.

I alla fall, jag ska nog prova på att gå på ett sånt möte.Utvecklas till att Eftersom det är ett 12-stegsprogram så vet jag också hur det fungerar, vilka principer det bygger på och känner mig trygg med att gå dit.  Även om min relation till mat är bättre nu så kan ett sånt möte ge ny kunskap och en möjlighet för mig att förbättra den ytterligare. Att göra förändringar handlar mycket om kunskap. När jag får kunskap och förstår hur saker hänger ihop och ser på mig själv och mitt liv helt ärligt så kan jag göra förändringar. Kunskap, ärlighet och att gå till handling. Just att gå till handling är något min sponsor pratar mycket om. Att när jag ser och förstår så måste jag våga agera också för att göra en förändring. Det räcker inte att bara gå på möten och prata, jag måste ut i verkliga livet och handla också. Träna. Gå emot mina rädslor. Det är då jag utvecklas. Så jag ska definitivt ta mig till ett OA-möte och se vad det är för något och få lite nya infallsvinklar. Jag menar, det värsta som händer är ju att det inte ger mig något och då vet jag ju det i alla fall och då har det ju gett mig den kunskapen i alla fall.

löften till mig själv

Ibland lovar jag mig själv att jag ska göra vissa saker, eller jag bestämmer mig i alla fall väldigt tydligt för dem. Sedan händer det mer eller mindre ofta att jag inte fullföljer. Framför allt har jag noterat det på sistone när det gäller min yoga och att fortsätta mitt stegarbete. Som jag skrivit tidigare. Efteråt när jag inte fullföljer så blir jag besviken på mig själv och känner mig dålig. De negativa tankarna kommer fram om att jag är dålig som inte gör det jag vet att jag mår bra av. Tidigare idag lovade jag mig själv att jag ska yoga ikväll. Jag insåg att när jag inte fullföljer så sviker jag mig själv. Jag säger att jag ska göra en sak men gör en annan, och sedan bagatelliserar jag det genom att säga till mig själv att det inte gör något och att jag kan göra det en annan gång istället. Och det här påminner jag om pappa. Han sa en sak, att imorgon ska vi åka och bada eller den här gången ska jag inte dricka, och sedan så fullföljde han inte vad han hade sagt. Det är samma beteende som jag har mot mig själv. Jag säger till min lilla tjej att jag ska göra vissa saker, men sen fullföljer jag inte. Det är inte bra, för det precis sådant beteende som gör att hon har svårt att lita på mig. Och om hon inte litar på mig så använder hon sina försvarsmekanismer för att skydda sig och livet blir mindre hanterbart. det här är en stor grej för mig och hur jag lever känns det som. Att ord för mig inte är så viktiga för att jag lärde mig aldrig det som liten. Mamma eller pappa kunde säga en sak ena dagen och sedan gällde inte det nästa dag. Det är ju det här, tillsammans med min förra pojkväns svek, som gör att jag har så svårt att lita på andra människor. Det är inte så konstigt att jag inte kan vila i och lita på min pojkvän när han säger att han älskar mig eller visar det väldigt tydligt en dag, för jag har lärt mig att det kan ändra sig till nästa dag. Om jag ska kunna öka mitt förtroende och minska min oro för sådana saker så måste jag nog först och främst börja med att stå för vad jag säger till mig själv. Och även tänka efter innan jag bestämmer mig för saker så att jag inte sätter upp orealistiska perfektionistiska planer och sedan piskar mig själv att följa dem. Nej, balans, inte svart eller vitt. Men överlag träna på att när jag säger att jag ska göra något så har jag tänkt efter och sen fullföljer jag det. Lilla tjejen har blivit sviken många gånger redan och jag kan inte skydda mig helt från att andra sviker mig men jag kan definitivt bestämma mig för att inte svika mig själv.

Du är viktigast i mitt liv. Jag ska jobba för att alltid vara ärlig mot dig och sätta dig först. Jag ska bättra mig på att hålla det jag lovar. Jag finns här. Du och jag. Alltid.

Sista Eleonora-gruppen

Ikväll ska jag för förmodligen sista gången gå på gruppen på Eleonora. Det känns vemodigt och tråkigt för det har gett väldigt mycket att gå där. Och jag märker att jag har saknat det nu när det har varit juluppehåll. I den gruppen är det lite mindre allvar än i ACA på nåt sätt. En lightversion kanske man kan säga. Två kvinnor håller i gruppen och det märks att de har gjort det länge för de är helt underbara. Värma, ärliga, avslappnade människor. Jag kommer sakna dem väldigt mycket. Det har varit en trygghet att komma dit, en trygghet som jag inte känt på så många platser. Men vi får väl se, det kan ju vara så att våra vägar korsas igen.

Det är lilla jag som är rädd. Hon har varit trygg där och känt sig välkommen och omtyckt. Hon är rädd för förändring. Men det kommer gå bra. Jag kommer fortsätta att ta hand om dig. Ge dig kärlek och trygghet. Alltid.

Jag är så ofantligt tacksam för att det finns en sådan verksamhet som Eleonora-gruppen. Det går inte att förstå hur många människor som har fått hjälp till ett bättre liv genom dem. Som fått en ökad livskvalité, det inte går att mäta i guld. Fantastiskt! Och jag är en av dem.

Tack!

Negativa tankebanor

Idag är jag lite stressad i kroppen. Känner mig lite olustig till mods. Vet inte riktigt varför. Lite kan det vara övergivenhetskänslor för att min pojkvän började skolan igen den här veckan och jag är alltså ledig själv. Det kan också vara för att jag snart flyttar och det är mycket förändringar på gång och jag vet inte hur mitt liv kommer se ut i höst. Det skapar en del oro tror jag. Men det är väl naturligt. Jag försöker prata med mig själv och att det kommer lösa sig och att jag ska göra vad jag kan för att se till att det gör det och sedan lämna över. Tror också att oron ligger i att jag inte gör vad jag behöver just nu. Jag har varit ledig länge och efter att ha vilat ut tänkte jag att jag skulle komma igång och få lite rutiner för att njuta av att vara ledig och ta vara på tiden. Framför allt är det yogan och stegarbetet som jag inte är nöjd med hur jag hanterar det. Jag skjuter upp det och hittar på ursäkter. Undrar varför jag känner sånt motstånd... Jag vet att båda sakerna gör att jag mår bra, det säger erfarenheten mig. Vad gäller stegarbetet har jag nog lite skuldkänslor för att jag har låtit det ligga ett tag nu. Målar upp min sponsor med pekpinnen i högsta hugg, men det är ju inte så. Det känns som att lilla jag är obstinat och sitter med armarna i kors och inte vill någonting. Jag vill inte göra något kul och inte nåt tråkigt typ. Och återigen är det som att jag inte tycker att jag är värd den ansträngningen och ett yogapass eller en sunds tänkande på frågorna innebär. Om jag måste göra den ansträngningen för att få positiv energi är jag inte värd det. Det är för jobbigt. Konstigt. Och elakt. Jag saboterar för mig själv. Här är inga starka rädslor inblandade tror jag. Utan det är nog min inre kritiker som slår på mig själv. "Yoga är töntigt och att jag kan skjuta upp stegarbetet."

Jag gör inte det jag vet att jag vill göra för mig själv egentligen. Och sen så slår jag på mig själv för att jag inte har gjort det. Jag straffar mig själv dubbelt. Usch.

Snälla hjälp mig hantera de här tankarna och att agera annorlunda. Att ge mig själv kärlek genom att ge energi på saker som jag vet att jag mår bra av.

Intellektualisering

På ACA-mötet i fredags var den en av de andra som delade om att han intellektualiserar sina känslor istället för att känna dem. Alltså att när en (oftast jobbig) känsla kommer upp så börjar man tänka på vad den kommer ifrån och hur man kan göra för att den inte ska komma upp igen och så vidare. Alltså att tänka istället för att känna på känslan, vara i den och låta den få komma fram och vara. Det här är något jag känner igen mig i mycket. Jag är ju generellt duktig på att förstå, analysera, dra paralleller och se samband, bra analytisk förmåga helt enkelt. Det gör att jag har väldigt lätt att just gå in i tänkandet när jag får upp en känsla. Vad kommer den ifrån? Varför kommer den här känslan upp? Det är mycket till detta tänkande som jag använder den här bloggen. Givetvis är det viktigt att förstå, speciellt för mig tror jag. För då kan jag göra annorlunda och när jag förstår varför jag hamnar i en känsla kan jag vända mina tankesätt och hamna i mer positiva tankebanor. Men samtidigt som det är viktigt att förstå så är det viktigt att låta känslorna få finnas och inte trycka undan. Alla känslor får finnas. De kan få vara där och så kan jag ta på dem, känna in det och då går de oftast över lättare också än när jag trycker ner dem. Det gäller att ha en balans mellan känslan och förnuftet. Att inte motarbeta känslan utan låta den finnas, sedan när jag har känt på den och sagt till mig själv att det är ok så kan jag använda mitt förnuft till att vända osunda tankebanor. Det här har jag blivit väldigt mycket bättre på, men är något som jag måste fortsätta att träna på. På nåt sätt ligger det ju nära att ge upp, acceptera var man är och erkänna sin maktlöshet. Steg 1 helt enkelt.